En dag längs Mosel

(av Angi)

30.9

Torget vid gamla stan i Ahrweiler

En regnig morgon och vädret under dagen var varierande regn och uppehåll. Vi lämnade en mycket intressant plats, Ahrweiler med sin gamla stad inom stadsmuren. Ett par av husen jag såg var byggda på 1600-talet, bl. a. huset vid torget på bilden. En stad väl värt ett besök!

Nu var siktet inställt på Moseldalen, så vi tog oss till Koblenz, där Mosel mynnar ut i Rhen, och längs väg nr 267 som går längs Mosels norra/västra sida. I Winningen drygt 10 km från Koblenz körde vi på må få in till en Yachthafen, båthamn, för att där ta en lunchpaus, men istället för lunch kom vi in på ett trevligt campingområde på en ö i Mosel. Där meddelades det att det nog fanns plats också om vi kom dit senare under dagen vilket vi beslöt lägga bakom örat.

Vinodling vid Moseldalen

Vi körde vidare och förundrades igen över vinodlingarna som klättrade uppför oländiga sluttningar. På endel platser var odlingarna så branta att man undrar hur man kan sköta om dem och få ner alla druvor under skörd. På andra ställen var det mera lättarbetat. Vinodlingarna finns på båda sidor om Mosel, ofta turvis på den ena eller andra sidan beroende på terräng och väderstreck. Vägen följer floden så att det inte alls förekom hus mellan vägen och floden. Många små städer ligger längs vägen och just nu var det mycket folk (och husbilar) i farten. På flera höjder såg vi gamla borgar i mer eller mindre ruinerat skick också något riktigt sagoslott. Vi körde förbi många vinhus där man annonserade vinprovning och försäljning. Vi körde så långt som till en stad vid namn Ernst, där vi körde in på en ställplats, som var full, men som låg vid en vinprovning/försäljning. Vi stannade där och fick smaka på 4 torra och 2 halvtorra Rieslingviner och köpte också av båda sorter. Där tog jag också en promenad med hundarna och förvånades över några personer som plockade något under vissa träd längs strandpromenaden. När jag kom till träden sökte jag förståss också på marken och hittade valnötter modell mindre.

Vi åkte inte vidare utan vände och åkte tillbaka längs samma väg med en paus i Cochem, där man ställt upp ett tält för en vinfestival. Vi kom in förmodligen just efter att den öppnats för vi åhörde några tal med pauser av lite hornorkester och till och med lite allsång. Tältet var ungefär halvfullt med folk sittande vid långbord med servering av vin, öl och tilltugg. Antagligen skulle festen ännu fortsätta länge med olika program, men vi åkte vidare.

Beslöt att övernatta vid campingen i Winningen vi besökt tidigare (N 50.31037, E 7.50092) och fick en plats invid Mosel. Nyss passerade en lastbåt, lång, låg och smal, oss.       

Burg Thurant

Mot Mosel och Ahr

(av Martin)

29.9

Färden från Albertshofen nära Würzburg mot Moseldalen gjordes också den genom att ”undvika motorvägar”. Trots att resan endast var knappa 300 km blev det ganska många timmar vid ratten. Målet var Löf nära Mosels utlopp i Rhen vid Koblenz. Redan i våras hade jag nämligen bokat tid hos Företaget SOG Systems till 29.9 kl 8.30 för att få ett ventilationssystem monterat i husbilens WC så att användingen av kemikalier blir onödig.

Resan gick också denna gång genom vackra kuperade landskap. När man åker längs småvägar avlöses den ena tätorten av den andra. Det är intressant att se de gamla samhällena. Kulturen här i Mellaneuropa är påtagligt äldre och traditionsrikare än hos oss. Men det är väl ingen nyhet. Den jämna strömmen av tätorter gör ju också att medelhastigheten blir låg. Men det gör inget. Det är resan som är målet och vi har inte bråttom någonstans. 

SOG har en ställplats utanför sin fabrik där det ryms ca 8-10 husbilar. När vi kom dit vid 18-tiden var det redan fullt. Vi fick i stället en fin plats på den snygga fabriksgården.

Vinodlingar i Ahrdalen

På morgonen 29.9 kl 8.30 var det så dags för montage av SOG-utrustningen. Jag vill göra klart för läsaren att man inte måste resa en vecka och 2700 km för att få det gjort. Det går bra i Finland också och man kan också köpa utrustningen där hemma och montera själv. Men eftersom vi nu ändå skulle hitåt och eftersom nu SOG råkar ligga i Moseldalen... Montaget gjordes på en knapp timme medan vi var ute på en vacker promenad i skogen med hundarna. Nu är det gjort och allt fungerar bra.

Weingut Adeneuer

Vi hade beslutat att åka till Ahrdalen som ligger strax norr om Moseldalen. Båda mynnar ut i Rhen. Ahrdalen är känt för sina röda viner, framför allt Spätburgunder (Pinot Noir) och det var anledningen till att vi ville besöka området. I Ahrdalen finns Rotweinstrasse som sträcker sig från mynningen vid Rhen till Altenahr, en sträcka på knappa 30 km. I en artikel skriven av en svensk vinkännare hade jag träffat på en vinmakare i Ahrweiler, Weingut Adeneuer. Vi åkte dit och jag besökte företaget medan Angi tog en promenad med hundarna längs Ahr. Det är ett gammalt och ärevördigt företag i en gammal och ärevördig byggnad som andas traditioner. Jag blev mycket välkommen av Marc Adeneuer som bad mig slå mig ner i vinprovningssalongen. När jag presenterat mitt ärende fick jag prova de tre viner som låg närmast min beskrivning och fastnade slutligen för J.J. Adeneuer No2, Spätburgunder, som jag köpte 12 flaskor av. En mycket trevlig upplevelse. Vi hämtade försändelsen tillsammans med Angi så att hon också fick uppleva varifrån vårt vin härstammar.

Am Ahrtor

På vägen från Löf hade vi börjat fundera på var vi skulle övernatta. När de tre första ställplatserna/campingarna vi ringde till var fullbokade började nervosititen stiga en aning. Det fjärde stället gav napp. Det var Campingplatz Ahrweiler ”Am Ahrtor” som visade sig vara ett riktigt lyckokast. Där fanns en plats pga en avbokning men bara för en natt (vilket passar oss bra; vi stannar tydligen inte mera än en natt på samma ställe). Skall man övernatta på den här typens ställen skall man boka i mycket god tid. Få se hur vi gör i morgon. Antagligen blir det en parkering av något slag. 

Campingplatz Ahrweiler ”Am Ahrtor” (N 50.53903, E 7.09598) ligger fantastiskt vackert vid Ahr och bara ett par hundra meter från porten i muren till gamla Ahrweiler. Gamla Ahrweiler är alldeles förtjusande med sina gamla hus och butiker och uteserveringar. Dit gick vi först med hundarna och intog en ”Feder Roter” (en god något söt dryck jäst på druvmust) och Zwiebelkuche vid torget och senare på kvällen till Weingut Ahr Coels restaurang på en kvällsbit utan hundar.

Till saken hör att dagen har varit otroligt varm och skön. På dagen var det över 25 C och nu kl 21 på kvällen är det fortfarande 20 C. Inte oss emot.

I Ahrdalen är det Spätburgunder som gäller.
Här hos Weingut Coel

Från öst till väst

(av Martin)

27.9

Senast jag uppdaterade bloggen 24.9 var vi i Warzawa. Sedan dess har vi hunnit vara med om ett och annat. Följande mål var Wroclaw (utt vråttschlaff) på tyska Breslau. Genom Polen körde vi nästan enbart längs motorvägar. Även om det kan kännas trist så visste vi från förr att småvägarna i Polen ofta medför ”överraskningar”. I stället använde vi den tid som inte gick till motorvägsåkande till att närmare bekanta oss med res- och färdmålen.

En bro o Wroclaw

Wroclaw är en gammal ärevördig handelsstad. De äldsta delarna ligger på några öar som bildats i floden Oder. De äldsta bosättningarna dateras till för 300000 år sedan (!). Redan ca 1500 f.Kr. begick man handel här. Vi nordbor med vår unga historia blir rätt ödmjuka.

Staden har tillhört olika tyska kungariken och senare Tyskland fram till andra värlskriget. Efter det tillföll Wroclaw Polen.

På kvällen när vi kom fram hann vi inte göra så mycket annat än rasta hundrana och söka oss till restaurangkvarteren i ”gamla stan” (någon riktig gamla stan finns inte). Vi hittade ingen restaurang där  man serverade traditionell polsk mat. Alla krogar var italienska. Pastamiddagen var ingen höjdare.

Kärlekslås på bron

Vi hade turen att hitta en bevakad parkeringsplats alldeles i hjärtat av staden och invid en park. Det var kanske inte enbart tur. Jag hittade platsen på appen Park4Night som jag anlitar en hel del. Där var det fint att övernatta och lätt att rasta hundarna.

En liten detalj av panoramat

Följande dag gick vi omkring i de äldsta delarna av staden. Holmarna som staden sedermera byggdes på vimlar av kyrkor och vackra gamla nitade stålbroar. Wroclaw förstördes ”endast” till 70 % under slutskedet av andra världskriget och är liksom Warszawa helt återuppbyggd.

Precis bredvid vår parkering finns Panorama Raclawicka som är en stor byggnad med en jättelik panoramamålning målad 1894 som visar slaget vid Raclawice år 1794. Panoramamålningen är helt otroligt imponerande. Den är tekniskt gjord så att den jättelika runda duken, 114 m lång och 15 m hög, är integrerad med den byggda förgrunden så att man får ett 3-D intryck och tycker sig hela tiden vara mitt i händelsernas centrum. Det är svårt att beskriva i ord och bild. Besök stället! Det är det värt. Nästan så att det är värt en resa till Wroclaw endast för den saken. Bilden här gör inte rättvisa åt det monumentala konstverket men visar i alla fall en detalj.

Frauenkirche

När vi i går lämnade Wroclaw med siktet ställt på Tyskland fortsatte vi ännu längs motorvägarna till Dresden där vi tog en paus. Jag ville absolut se Frauenkirche. Jag såg kyrkan i ruiner c 1996 när återuppbyggnaden av kyrkan, som från början var avsedd att kvarstå i ruiner som ett minnesmärke över krigets vansinne, precis hade börjat. Nu var kyrkan helt återuppbyggd sten på sten nästan enbart av materialet från ruinerna. Också det en imponerande prestation.

Målet för vår övernattning som jag hittat i Park4Night finns i Gelenau i Erzgebirge söder om Chemnitz. Det är en nyanlagd ställplats invid ett sport- och friluftscentrum. Platsen var helt ok och gav goda möjligheter att rasta hundarna. Dit åkte vi längs mindre vägar genom att ge TomTom ordern att undvika motorvägar.

I dag morse hade vi en fin morgonpromenad med hundarna längs skogsvägar i den vackra naturen i Gelenau, ömsom i mörka skogen och ömsom med en strålande utsikt över de böljande landskapet i ett soldis som gav fantastiska färger åt höstlöven. En väldigt fin "ruska" på sitt sätt. 

Vårt mål var en ställplats vid stranden av Main i Albertshofen strax öster om Würzburg. Också den hade jag hittat på appen Park4Night. Också nu hade vi gett TomTom order om att undvika motorvägar. Den här gången blev det betydligt äventyrligare. Vi kom 4 gånger in på vägar som plötsligt var avstängda pga vägarbeten. Att sedan hitta fungerande omvägar var inte alltid så enkelt. Med Angi som skicklig navigator med GoogleMap gick det trots allt bra även och resan tog ett par timmar mera än beräknat. Märkligt att man i Tyskland inte har förslag till omvägar så som vi har. 

Nåväl, vi är framme i alla fall och platsen är fin (N49.7728, E10.1573 för den som är intresserad). Trots smärre äventyr njöt vi av färden längs de mindre vägarna. Det starkt kuperade landskapen kombinerat med höstens färger i träden var skönt och fint att få uppleva.

I morgon tar vi kurs mot Moseldalen.

Något om Vilnius, en del iakttagelser och något om Warszawa

(av Martin)

24.9

Ställplatsen i Warszawa

I skrivande stund befinner vi oss på en alldeles utmärkt bevakad ställplats alldeles invid gamla stan i Warszawa (N52.2584, E21.0047 för den som är intresserad). Vi ankom vid 19.30-tiden efter att ha tillbringat den senaste timmen i krypfart i trafikstockningen på vägen in och möttes av en mycket glad och välkomnande portvakt. Trafikstockningen berodde förutom söndagkvällen på att man höll på att montera bort trafikhindren från Warszawa maraton som löpts samma dag.

Färden hit från Vilnius var i övrigt helt odramatisk med för det mesta rätt bra vägar omväxlat med en del mindre sköna stumpar. Herman har pga sin vikt hårt pumpade däck. Baktill har vi 5,5 bar vilket gör att ojämnheterna känns mycket mera än i en vanlig personbil.

De sista 80 kilometrarna in till Warszawa består fortfarande av ett enda motorvägsbygge och färden är ganska långsam. Som tur har vi ingen större brådska. Vi kommer fram när det vill sig.

Man märker på det mesta att Litauen ännu har en lång väg kvar innan levnadsstandarden börjar likna det vi är vana vid. Också i huvudstaden Vilnius gamla delar är husen rätt förfallna och gatorna och gårdarna illa skötta. Taken är för det mesta av korrugerad astbestcement och ser inte alltid så täta ut. Undrar hur man har tänkt sig när (om) husen skall renoveras. Hos oss går man iklädd rymddräkt när asbesttak skall rivas och det är inte billigt. Men det brukar ju vara så, att omtanken om arbetarnas hälsa går hand i hand med välfärden i övrigt. Det skall väl sägas, att Vilnius gamla stan är charmig och väl värd ett besök. De nya delarna av staden är rätt modärna och skiljer sig inte mycket för det man är van att se. Byggnadsaktiviterna är mätt med antalet byggkranar rätt stor.

När vi på förmiddagen åkte över polska gränsen var skillnaden frapperande. Plötsligt är husen och gårdarna välskötta, vägarna (för det mesta) fina, vägrenarna klippta och snygga, bilparken lika modärn som hos oss, åkrarna välskötta osv. Utvecklingen i Polen har mätt med dessa enkla synliga parametrar gått fort och kommit långt. Jag tänker inte skriva om Polens EU-politik. Jag konstaterade också att välfärden återspeglas i trafikkulturen. När man sätter ut blinkern för att byta fil så öppnas en lucka bakom. När jag gick ut med hundarna och ställde mig framför en skyddsväg stannade bilarna. Den omtanken har man ännu inte hos oss.

Landsvägstrafiken i Lettland och Litauen var på ett annat sätt flexibel och bygger på ett totalt förtroende bilister emellan. Det är helt normalt att omkörningar görs så, att man åker tre bilar i bredd. Det gäller således att ha lika mycket framförhållning framåt som utkik bakåt. Den som möter viker åt sidan. Vad som händer om två rader med trebilar i bredd möts vet jag inte eller om den mötande bilen inte upptäckt situationen.

När vi körde  Via Baltica i våras i april såg landskapet helt annorlunda  ut. De milsvida odlingar som då var svarta var nu fyllda med böljande majsfält. Det fanns majsodlingar överallt. Skörden hade ännu inte börjat. Det var en vacker syn.

I våras när vi körde Via Baltica var kossorna ännu inte ute. Nu förvånade vi oss över hur väl kossorna hölls på betena utan gärden. Vi tyckte att det såg riskabelt ut. Så smånigom insåg vi att det vi uppfattat som lösa hjordar i själva verket var kor som alla var tjudrade med en påle och en kätting. Vilket jobb det måtte vara att byta bete åt hela hjorden. Å andra sidan var mjölkgårdarna tydligen inte väldigt stora. Sådär mellan fem och 20 djur.

Nu ligger vi som sagt på en 10 minuters promenad från gamla Warszawa som vi ser fram emot att besöka i morgon. Vi hoppas att regnet har upphört då.

1945

Nu

PS 25.9: Nu har vi tagit oss en morgonpromenad i gamla Warszawa. De gamla delarna av staden förstördes till 90 procent under andra världskriget men är nu till största delen återuppbyggda. När man ser bilder av staden år 1945 och jämför med nuläget får man igen en påminnelse om krigets och människans totala vansinne. Målsättningen var att förstöra så mycket som möjligt och döda så många som möjligt, men för vad? För att visa att man hade rätt? Det är väl trots allt så att ett krig inte har segrare; bara förlorare. Somliga materiellt och andra etiskt och moraliskt. Man blir också påmind om människans förmåga till återanpassning. Återuppbyggnaden av Warszawa är en imponerande prestation!

Lite historia och lite annat från Lettland och Litauen

(av Angi)

23.9

Bauskas borg, nya sidan

Dagens mål var Vilnius, där vi hade en förhandsbokning på en liten ställplats i närheten av den gamla staden, Downtown forest camping (N 54.67777, E 25.30226). Dagens färd tog oss genom platta odlingsbygder. Man kan fortfarande förvåna sig över att det lönar sig att odla på Finlands jämförelsevis små odlingsbara arealer, inklusive Österbotten, när man ser dessa vidsträckta fält både i Lettland och Litauen. Det som förvånar är den glesa bebyggelsen på landsbygden. Var bor de som odlar dessa stora fält? Ändå ser man små boskapshjordar ibland på bara 3 – 5 djur som betar och helt utan att vara instängda med stängsel, vilket ju skulle tyda på småbruk. En hel del grönsaksodling såg vi också, jag kände igen åtminstone kål och rödbeta. Majs odlas också på stora fält, förmodligen inte för att ätas som kolvar utan för att kunna frigöra kornen (corn på engelska). Det har tydligen varit en mycket regnrik höst här för på många fält såg vi vatten, som inte sugits upp utan bildade små sjöar. I dessa sjöar sökte fåglar mat, bl. a. såg vi många stora flockar med tofsvipor men också gäss, tranor och svanar fast i mindre mängd.

Bauskas borg, gamla sidan

En del av nöjet med våra irrfärder har varit att läsa om ställen vi passerar på internet. På det sättet upptäcker man ställen värda att besöka. Vi fann t. ex. staden Bauska i Lettland strax norr om gränsen mot Litauen, där det finns en borg, som till hälften är en ruin som var byggd av tyskar tillhörande den livländska orden på 1400-talet och till hälften var en borg från 1600-talet, som var mer eller mindre intakt, dvs uppbyggd på nytt efter att ha bombats av ryssarna under stora ofreden i början av 1700-talet. Över huvud taget har både Lettland och Litauen lidit stort av fientligheter mellan tyska ordnar, polacker, ryssar och också svenskar sedan 1500-talet. Den tyska och även den judiska andelen av invånarna i de större städerna har varit förvånansvärt stor ända fram till andra världskriget. 10 000-tals judar har deporterats från städerna och antingen dödats på plats eller förts till läger i Tyskland och Polen.

Gamla stan i Vilnius

Nu är vi framme i Vilnius på en intressant ställplats inne på en gård vid ett stort hus, som också är ”hostell”, bar och har lite restaurantverksamhet. Mest ser vi ungdomar som gäster här. Vi tog oss en promenad till den delen av gamla Vilnius som ligger nära, inte den del där de gamla kyrkorna finns men en vad jag såg som levande gammal stad med gränder, små torg, krogar med trottoarservering m.m. Vid ett av de pittoreska torgen tog vi oss en öl och hade som bordsgrannar en mor och son från Tavastehus! Sonen studerar i Vilnius, specialiserar sig på baltiska språk, inte helt vanligt.

Efter att ha promenerat lite runt i staden är vi nu tillbaka i Herman och matdoften tränger in i näsborrarna. Skall bli gott att få smaka på den fiskrätt som Martin tillrätt medan jag skrivit detta.

On the Road again

(av Martin)

22.9

Då är vi äntligen på väg på en ny ”irrfärd” med vår kära Husliga Herman. Vi är fulla av förväntan och har under flera veckor förberett oss på att kunna åka iväg. Förberedelserna har bl.a. varit att se till att odlingarna är skördade och klara att ta emot vintern, att veden är huggen och klar och fram för allt att kalendern är putsad från förpliktelser alt. att eventuella förpliktelser är pålitligt delegerade.

On the Road again

Kosan är ställd mot Moseldalen. Jämfört med tidigare färder är väldigt få saker planerade på förhand.  Det enda bestämda är egentligen att vi skall vara i Löf (som ligger i Moseldalen nära Koblenz) 29.9.kl 8.30 för att få ett ventlationssystem till toan installerat av det företag (SOG) som tillverkar det hela och som råkar finnas just där. I övrigt är planerna helt oplanerade. Jo, vi skall vara  hemma i god tid före 18.10 då jag skall genomgå en större ögonoperation.

Vi tog 10.30 färjan från H.fors till Tallinn. Det innebar att väckningen kunde ha varit helt ok förutom att både Angi och jag låg vakna fr.o.m. femtiden. Överfarten var enkel och odramatisk. Man åker över på två timmar. Vi hade lämnat hundarna i husbilen och det gick bra.

Några kilometer från Tallinn mot Riga har vi en favoritpark där vi ”brukar” rasta hundarna efter överfarten, dvs. vi gjorde det på vår färd i april. Så ock denna gång. Där åt vi också en smörgåslunch. Efter en kaffepaus på vägen kom vi till Riga vid 18.30-tiden och parkerade ”som vi brukar”  på en parkeringsplats vid Tekniska högskolan och vandrade några kvarter till en trevlig uteservering där vi ”som vi brukar” inmundigade en bärs. Det är värst vad våra hundar är populära. Alla servitriser föll på knä och gullade framför allt med Charlie och Willie.

En bärs i Riga

På vägen till Riga hade Angi Googlat en del. Riga är en gammal stad med stolta anor. Visste du att Riga grundades redan 1201? Visste du att Riga var Hansans näst viktigaste stad näst efter Lybeck? Det anade mig. Det visste du inte. Visste du att vi nu besöker den andra självständiga lettiska republiken?  Den första republiken godkändes av Lenin i samband med freden i Riga 18.3.1921 då Lettland utlovades självständighet ”i evinnerlig tid”. Löftet hölls i 20 år. Så är det med politiska ”löften”. Den nuvarande självständiga lettiska republiken utropades i samband med kuppen mot Gorbatjov  i  Moskva 1991. Förvecklingarna i Lettland var inte helt oblodiga.

Riga är en vacker och trevlig stad. En vacker dag (det är vackert i dag också) skall vi tillbringa mera tid här.

”Som vi brukar” sökte vi vårt natthärbärge vid ABC Airport Hotels husbilsparkering. Väl framme konstaterade vi att allt var låst och släckt. En vänlig ung man på gatan meddelade oss att husbilsparkeringen har upphört. Vi har nu ställt oss på längden på en vanlig parkering längs gatan utanför och övernattar här efter en god middag ombord (N 56.93191, E 24.01672).