torsdag 29 november 2018

San Marino – Sirolo (Ancona)


(av Martin)
29.11.2018: San Marino – Sirolo (Ancona)

Före vår resa hade jag två mål på vägen till Syrakusa och Sicilien. Det ena var Wien och det andra var San Marino. Om Wien hade jag en viss förhandsuppfattning. I likhet med min vän Henrik vill jag efter besöket inte direkt likna staden vid bortre Tölö men kanske litet ditåt. Skämt åsido. Det vi såg under vårt komprimerade besök var helt trevligt vilket vädret inte var och därav komprimeringen. San Marino däremot hade jag ingen förhandsuppfattning om. Där hade vi tur med vädret. Vackert solsken och en strålande solnedgång även om vädret var litet kyligt, ner mot +5 C mot kvällen (vi skall inte klaga). Angi beskrev vårt besök i föregående kapitel. Det enda jag vill tillägga är att staden på berget är ganska liten. Hela staden (republiken) med berg och kringliggande slätter har lika många invånare som Raseborg, ca 30000. I staden uppe på berget verkar inte många bo. Det är väl mera för turister.
Camping Reno
Efter sedvanliga morgongöromål drog vi iväg söderut. Vi hade sett ut en camping strax söder om Ancona, ca 130 km från San Marino. Där skulle finnas möjligheter att sköta om tvätten. Det behövs ca varannan vecka om inte vill slänga underkläderna och köpa nya vilket man inte vill. Vi körde ungefär halva vägen genom att undvika motorvägar. I stället är det ett enda band av småstäder och med mindre än en kilometer mellan rondellerna. Det gick långsamt. Andra hälften av sträckan åkte vi längs motorvägen och det gick fortare. Långtradarchaufförerna har som hobby att jämföra sina fartbegränsare genom att köra om varandra. Ibland är det tre i bredd på motorvägen. Den som går 0,1 km/t fortare än den andra kommer ju förbi även om det tar sin lilla (understatement) tid. 

Kyrkan mitt i byn i Sirolo
Vi kom fram till Camping Reno i Sirolo lagom till vår traditionella torsdagsplättlunch som vi inte ger avkall på ens i Herman.

Camping Reno är trots sitt pretentiösa namn ett litet familjedrivet ställe där det finns plats för några husbilar mellan träden och kattorna. Helt trevligt men inte av världsklass om man säger så. Signoran som har stället pratade en rolig men begriplig engelska och det var helt lätt för oss att förstå varandra. Vi skulle alltså tvätta. Tvättmaskinen lär skall vara helt ok men med torktumlaren är det si och så. Resultatet blev att Signora tog hand om tvätten och skulle sedermera hänga den i solen och slutligen torktumla i någonting. Få se. Vi har inte fått tillbaka den ännu fem timmar senare.

Efter plättlunch och tupplur tog vi oss till centrum och vidare till andra sidan ner till Adriatiska havet och några stängda restauranger som låg där. Storartade vyer och mycket kuperat. Där träffade vi ett trevligt ungt par som frågade om jag kunde ta en bild av dem. Det gjorde jag och framkommen i Herman skickade jag bilderna per e-post efter redigering i Photoshop. Upp tillbaka till centrum tog vi en skogsstig som pekade rakt uppåt. Höjdskillnaden vet jag intet men några hundra meter blev det nog.
Utsikt mot Adriatiska havet i Sirolo



Grotta
Där på Piazzan i centrum av Sirolo blev det en Cappucino och en Espresso Doppio och sedan tillbaka till Herman. Här har det redigerats bilder och skrivits blogg.
Angi, Martin och hundarna poserar


Det är lugnt på beachen så här års








onsdag 28 november 2018

Ravenna – San Marino


(av Angi) 
28.11  Ravenna – San Marino

Basilica di San Vitale
Det har varit en dag med massor av fantastiska intryck. Dagen började med att Martin och jag efter en kort hundpromenad lämnade hundarna i Herman och promenerade in till gamla stan. Jag hade kombinerat Ravenna med mosaik, varför vet jag inte, men vårt mål får dagen gav mig rätt. Vi gick till Basilika di San Vitale. Den bysantiska kejsaren Justinianus lät bygga den på 520-talet, för 1500 år sedan! Man blir ödmjuk. Enligt Wikipedia anses den vara ett av de främsta arkitektoniska verken inom den bysantinska konsten. Inte nog med det, interiören innehåller både fina strukturer i pelarfästen och marmorlister, tak-och väggmålningar och det som tog andan ur mig var det valv som var helt dekorerat med mosaik, både figurer, berättelser ur gamla och nya testamentet, bakgrund och inramning till bilderna, helt otroligt och skapat för 1500 år sedan. Också golven var mosaikarbeten dock med större bitar och av annat material, inte glaserat utan stenläggning i symmetriska mönster av olikfärgat stenmaterial.

Mosaik i Basilica di San Vitale


Mausoleo di Galla Placidia
Därifrån gick vi in i en anspråkslös byggnad liksom basilikan byggd i beigerosa tegel, ett mausoleum som kejsarinnan Galla Placidia lät bygga på 400-talet, men som hon inte lär vara begravd i, hon dog i Rom. Väggar och tak är också här helt utsmyckade med mosaiker, dels vackra mönster och dels figurer, alldeles otroligt! Fönstren var intressanta, ”fönsterglaset” bestod av tunna marmorskivor, så tunna att ljuset trängde igenom och man såg marmorns vackra struktur i belysningen. Vad finns det av dagens byggnader och konst som överlever i 1500 år?



Mosaik i  Mausoleo di Galla Placidia
Genomskinligt marmorfönster i
Mausoleo di Galla Placidia




















Vy från San Marino
Nåväl, vårt nästa mål var San Marino som Martin har drömt om att få uppleva. Lite bakgrund: Grundaren den helige Marinus anses ha flytt undan den romerska kejsaren till berget där San Marino finns på 300-talet (kan ha varit 500-700-tal) och där grundat en kristen församling som sedan blev en av många stadsstater i Italien, men som behöll sin självständighet då Italien enades. Staden är byggd på och kring berget Monte Titano vars högsta punkt är 728 m över havet. Vi fann en bra plats på parkeringen delvis avsedd för husbilar nedanför staden och tog oss först upp till staden promenerande med hundarna. Senare tog vi oss upp en gång till, med hissarna, utan hundar och vandrade omkring i den gamla staden bland byggnader som alla såg ut som palats eller kyrkor. Från torget långt upp i staden beundrade vi utsikten och solnedgången bakom Apenninernas berg. Man har en vidunderlig utsikt över bergen och deras övergång i slätt för att sluta i Adriatiska havet.

Denna dag har varit stark av upplevelser, det får bli någon lugnare dag nu….


Vy från San Marino

Vy från San Marino















tisdag 27 november 2018

Peschiera del Garda – Bologna - Ravenna


(av Martin)
26.11.2018 Peschiera del Garda – Bologna
Dagen blev mest ett kringåkande (i ordets egentliga bemärkelse) runt Bologna för att leta rätt på två leverantörer som jag hittat på nätet. Återkommer.
Före det åkte vi efter sedvanlig frukost och hundpromenad till en biltvätt, Autolavaggio Self Service för att tvätta Herman, som senast tvättats i Polen och efter det varit med om en hel del regniga och smutsiga vägar och såg eländig ut. Lika eländig visade sig Autolavaggio vara. Den hade en betalautomat dit man skulle peta in euron och få ut en tvättpollett. Men automaten funkade inte. Sedlar vågade vi inte ens försöka. En hjälpsam ung dam på macken invid viste att det var ”molto problema” och vi kunde inte annat än ge upp. Vidare sedan till en Fiat reservdelsfirma nordväst om Bologna. Närmaste ställe där man med viss tvekan kunde parkera Herman var ca 500 från företaget. Angi lämnades som vakt och hon fick sedermera flytta Herman. Det var nämligen så, som vi tidigare skrev, att blinkerglaset på Hermans högra backspegel tagit mot någonting och gått sönder. Fiatåterförsäljaren vi hittade var välförsedd med kunnig personal (förutom språkkunnighet) men jag lyckades få blinkerglaset köpt och dessutom till högra sidan (destra). Googles översättare är till stor hjälp sådana gånger. När man sedan skall åka från nordvästra sidan av Bologna till sydöstra sidan av staden blir det att åka runt längs ringvägen, Tangentiale. På sydöstra sidan av staden hade jag nämligen hittat en som säljer husbilar och husbilsutrustning. Det var nämligen så, att någon bandit vid något tillfälle hade öppnat luckan till gasflaskorna och stulit min fina gasnivåmätare, som jag visserligen bara behöver för den finska flaskan, LPG-flaskan har en egen mätare. Gas från den finska flaskan har vi inte ännu använt på resan. Det har nämligen varit ganska tätt med LPG-stationer. Jag hade kollat på nätet att företaget sålde rätt mätare, Truma Level Check, och dessutom till ”Black Friday” pris. På vägen dit skulle vi tanka både diesel och LPG. Vi hittade en mack som sålde båda och tankade LPG som skulle betalas i kassan och diesel på kort. Jag visste att det kan vara problem med LPG i Italien i och med att gasen är subventionerad som bilbränsle och egentligen inte får säljas till annat. Efter ett långt parlamenterande med en mycket charmig mackförestånderska fick jag i alla fall betala det jag hade tankat. Hon berättade att om hon blir fast får hon böta 3000 €. No hard feelings.
Husbilsfirman visade sig vara stor och välförsedd och jag hittade min Truma Level Check (Indicatore di livello di gas) till nedsatt pris.
Vi hade utsett en ställplats i en park en bit söder om Bologna på syd sydvästra sidan. Sagt och gjort. Runt Bologna igen längs Tangetiale. När vi kom fram var det mörkt men vi hittade platsen som låg vid ett fint hotell i en vacker park. Incheckning i hotellet.
En kvällspromenad i mörkret, en bit mat i Herman och till kojs.

27.11.2018 Bologna – Ravenna
Morgonpromenaden i parken i dagsljus var fin. Efter morgongöromål servade och tvättade vi Herman. Ställplatsens servicepunkt hade nämligen en tvättmöjlighet och en borste med skaft för ändamålet. Det nya blinkerglaset monterades också av den medhavda bilmontören.
Efter morgonkaffet drog vi iväg mot Ravenna. En färd som tog drygt två timmar längs småvägar. Nära centrum hittade vi en husbilsställplats i samband med en kommunal parkering.
Vi gick in till centrum av gamla stan på en längre promenad med hundarna. Ravenna är en mycket gammal stad med massor med gamla historiska byggnader. En del från 500–600-talet och i fint skick. Man blir onekligen ödmjuk inför denna gamla kultur från en tid då vår egen kultur befann sig i järnåldern. I morgon blir det en ny titt på historiska byggnader.


Undrar förresten hur man grundade husen då för 1500 år sedan. Inte en spricka i murarna och ändå var området i princip en träskmark. Hmm... I morgon skall vi kolla inneluften i ett par 1500 år gamla kyrkor. Jag är övertygad om att man inte har problem.

Ravenna är en mycket cykelvänlig stad. Det cyklas på alla gator och i alla gränder och bilisterna verkar att ha en stor respekt för cyklisterna. Som fotgängare med två synnerligen stadsovana hundar får man vara på sin vakt hela tiden. Men bra har det gått.


Alla städer vi har besökt under resan har en egen atmosfär. Ravennas atmosfär är vänlig och positiv. Också den gulrosa färgen på alla tegelbyggnader ger ett mjukt och vänligt intryck. Det är speciellt för Ravenna.

Katedralen i Ravenna, Sant' Apollinare Nuovo,
del äldsta delarna från 500-talet.
Endast fasaden är putsad. I övrigt är byggnaden
 i rödtegel.

Tornet är från 500-talet

Sant' Apollinare Nuovo från innergården



söndag 25 november 2018

San Giorgio di Valpolicella – Peschiera del Garda


(av Angi)
25.11.2018

San Giorgio di Valpolicella – Peschiera del Garda

Morgonpromenad i  San Giorgio  di Valpolicella
Vår morgonpromenad med hundarna blev en skön promenad längs en skogsväg/stig som vi delade med flera cyklister. Leden finns utsatt på Google-maps, som dock inte visar om den är körbar eller bara en stig. Detta var nog mera att betrakta som en stig i mycket kuperad terräng. Google-maps är bra på många sätt men man kan ibland bli överraskad av att farbarheten med bil är begränsad. På vår promenad hade vi ställvis en härlig utsikt över Po-dalen. Jag är överraskad nu liksom jag varit tidigare när jag kört i Po-dalen hur plötsligt bergen stiger upp.
San Giorgio di Valpolicella bakom en vingård uppe i bergen

Basilika i Marano di Valpolicella
Planerna för dagen var att först åka upp till Marano di Valpolicella, därifrån det goda vinet vi drack på krogen i San Giorgio var. Den orten är större än San Giorgio, men vi fann den tom på folk och föga intressant undantaget en kyrka av basilikatyp med en stor kupol och ett av ålder färgat klocktorn. Framsidan an kyrkan var vackert gul medan baksidan (mot norr) var gråsvart av sot och annat. Tre ryttare red genom orten i västernstil och stannade vid en bar kallad Country Bar. Vi gick omkring lite, åt en lätt lunch och åkte vidare mot Gardasjön med målet Peschiera del Garda. Sista sträckan mot vårt mål gick längs Gardasjöns östra strand som tydligen är ett mycket besökt semesterområde. Där ligger många campingområden och de allra flesta är stängda denna tid på året. På Gardasjön syntes både större och mindre segel. Ställplatsen (enbart för husbilar) i Peschiera är öppen året runt och till ett facilt pris á 18 € dygnet mot de stängda som under säsong kostat upp till 50 €. Ställplatsen ligger på promenadavstånd från Gardasjön och stadens gamla centrala delar i floden Minchios mynning. Efter dusch och hårtvätt, sköönt, och en kopp kaffe gav vi oss iväg för att utforska den gamla delen av staden Peschiera byggd på några öar i Gardasjöns utlopp till Minchio-floden omgärdad av en mur som så många städer i Europa. Staden är en skön blandning av romerska murar, gräsbevuxna vallar, gamla trånga stadskvarter, öppna torg och parker. På det stora torget vid basilikan njöt vi av folklivet med var sitt glas rödvin på en servering.

Senare på kvällen lämnade vi hundarna i Herman och åt en god pizza på en trevlig krog inte långt från vår parkering.

Stadsvy i Peschiera del Garda














lördag 24 november 2018

Udine – Verona – San Giorgio di Valpolicella


(av Angi)

23 – 24.11 Udine – Verona – San Giorgio di Valpolicella

Husen ovanför skyltfönstren
Vi började dagen med att efter frukosten ta oss en promenad till en Intersparaffär knappt en km från vår parkering och inhandlade mat för kvällen. Här finns tre kategorier av Spar-affärer, Spar- , Eurospar och den största Interspar. Sedan blev det en kopp kaffe före vi startade vidare. Glaset på höger riktningsvisare, den som är placerad på backspegeln, hade lossnat, hur vet vi inte säkert, antagligen tagit emot någonting men vi vet inte vad, men för att försöka få det åtgärdat tog vi oss till en verkstad för FIAT Ducato. Där kunde de inte hjälpa oss så vi får försöka senare. Vi körde iväg och undvek motorvägar vilket förde oss genom ett nu platt landskap med mycket vinodlingar mot Verona. Eftersom vi körde längs mindre vägar tog det lite tid men vi njöt av landskapet och en fin och solig dag, som mulnade mot Verona. Lunch åt vi vid stranden av Piave-floden i San Dona di Piave. Vi närmade oss Verona i skymningen och trafiken blev tät så vi åkte längs motorvägen den sista stumpen. Vi parkerade invid muren till gamla stan, men flyttade sedan till en egentlig ställplats inte långt därifrån som låg vid Agide-floden. Det regnade smått hela kvällen så den tillbringade vi med undantag för hundpromenader inomhus.
Giuliettas balkong

Följande morgon hade regnet upphört så efter att ha skött om hundlufs och servat Herman åkte vi iväg till en parkering i Veronas gamla stad, vilket inte var så lätt. Verona var enligt Martin inte lätt att köra i med en husbil. Alla italienare kör ju i vita småbilar. Slutligen fann vi en invid muren och hoppades att ingen parkeringsvakt skulle tycka att Herman var för stor för platsen. Vi betalade 4 € för två timmar! Hundarna lämnade vi i bilen och tog oss vandrande in mot centrum av Gamla stan. Det vi nödvändigt måste se var förstås Julias (eller Giuliettes) balkong, skildrad i Romeo och Julia av Shakespeare. Vi har varit i Verona på 80-talet då vi bodde i Sverige så det var ett återseende av balkongen. Efter att ha trängts bland besökare med samma avsikt och vederbörligen ha fotograferat balkongen gick vi vidare lite utan mål i Veronas gamla vackra stad. Där finns fullt med lyxiga butiker med stora skyltfönster, men om man blickar lite högre upp ovanför de ofta stora skyltfönstren ser man de gamla husen med balkonger prydda med blomlådor och vackra fönsterluckor runt fönstren. Det är två olika världar den i gatunivå och den lite högre upp. Visst finns där också gamla gränder utan de stora affärerna. Efter att ha strosat omkring och tagit oss ett glas vin vid en trattoria intill Veronas antika arena, ett mindre Colosseum, tog vi oss tillbaka till Herman och till vår lättnad fann vi att vår parkering tydligen godkänts, ingen böteslapp!
Romerska arenan i Verona

Därifrån tog vi oss ut från Verona upp mot Valpolicella-området. Verona ligger alldeles söder om bergen. Vårt mål var att ta oss upp till en ort vid namn San Giorgio di Valpolicella nordväst om Verona uppe på väg mot höjderna. På vägen handlade vi och hittade en vackert belägen parkering invid vägen där vi åt en lätt lunch. Sedan vidare mot San Giorgio som är en idyllisk liten stad uppe på ett krön. Där vandrade vi omkring, tog oss ett glas vin utanför den enda för tillfället öppna baren där ett sällskap ortsbor stod och minglade och vi med dem. Det är en vacker plats med utsikt över trakten och med Lago di Garda inte långt borta i fonden. Vi fann efter lite sökande en bättre parkeringsplats intill centrum av San Giorgio och skall strax gå tillbaka in till byn för en måltid på en av de två krogar som vi blev rekommenderade av en bybo då vi tog vårt glas vin. 
Nu är vi återkomna från en god måltid i en av de rekommenderade krogarna, Trattoria dalla Rosa Alda. Av de två servitörernas utseende att döma var de bröder vilka förmodligen tillsammans med sin far drev krogen. Vi blev väl betjänade av den ena (äldre?) brodern på engelska. Vi åt en smaklig antipasto utan fisk men med en sorts bacon, korvar och sallader, mycket gott, och efter det goda lammkotletter på stekt potatisbedd. Till detta drack vi förstås ett Valpolicella-vin från Marano di Valpolicella. I morgon åker vi förmodligen till Marano di Valpolicella.


Gränd i San Giorgio di Valpolicella



Utsikt från San Giorgio di Valpolicella mot Lago di Garda










torsdag 22 november 2018

Villach – Udine (Italien)


22.11.2018 Villach – Udine (Italien)

Vi sökte upp en bilverkstad, Autohaus Ortner, i Villach som också servade Fiat. Vi kom dit kl 8 på morgonen och Herman blev genast intagen utan tidsbeställning. Inte illa! Det visade sig att vi (dvs. jag) vid vår första bekantskap med riktiga alpvägar hade bränt frambromsarna trots att jag körde på treans växel i nedförsbackarna. Inte helt ovanligt. Jag borde ha växlat ner ännu mera. Till tvåan och kanske ibland till ettan för att ha bättre motorbroms inte behöva bromsa så mycket med bromspedalen. En husbil är nämligen tung, ca dubbla vikten jämfört med en personbil och vill gärna gå fort nedåt. Det blev nya klossar och nya skivor fram plus en del bromsvätska. Läxan blev dyr, närmare bestämt 720 €.

Vi var klara att åka vidare strax efter tolv och åkte några kilometer till ett område med termiska bad och massor med kurhotell av olika slag. Där finns också ett omfattande nät av vandringsleder och vi valde en arkeologisk vandring på ca 7 km som gick 250 m uppåt och (surprise, surprise) lika mycket nedåt i omväxlande och vacker terräng med höga bergstoppar runt omkring. Som vanligt är det omöjligt att med bilder återge det man ser sådana gånger, men det vi såg var väldigt fint. Några unika saker var en gammal romersk väg längs vilken man fraktat varor från Medelhavet norrut och vice versa. När man ser på hjulrännorna i stenbeläggningen får man en uppfattningen om trafiken som försiggått under hundratals år. Intressant att man hade en standardiserad spårvidd. En annan unik lämning var grunderna av en basilika från kristendomens allra första början. Slut ögonen och föreställ dig tidens gång!

Föret var ganska vått och klottigt. Efter hemkomst och dusch av hundarna fortsatte vi mot Italien och Udine. Vägen dit vara bara ca 120 km. Till en början tog vi motorvägen (vi ville inte bränna bromsarna) men sista 30 km åkte vi längs småvägar.

Vi ligger nu på en kommunal parkeringsplats, Parcheggio Scambiatore, en bit utanför Udines centrum. Platsen har den elementära servicen vi behöver (WC-tömning och vatten) och är dessutom kostnadsfri kl 20-08. Sådana parkeringsplatser tycks det finnas gott om i Italien. I det avseendet är Finland ett U-land.

Jag kunde skriva mycket om vad jag tror att det beror på. För att fatta mig riktigt kort, så har finska husvagns och -bils organisationen SFC med medlemsföreningar mycket resurser bundna i campingområden och har inget intresse att gentemot kommunerna lobba för husbilsturism trots att det just är husbilsturismen och inte -vagnsturismen som är en riktig turistform och som ger turistmålen intäkter. Vagnsfolket håller till på sina campingområden och bidrar inte mycket till turistnäringen medan husbilsfolket är mobilt.

Nu blir det spaghetti carbonara á la Angi och i morgon åker vi till Verona.


Romersk transportväg
Romersk transportväg

Grunderna till en basilka i tidig kristendom
Så här såg kanske basilikan ut

I mörka skogen

Pastoral i novwember


onsdag 21 november 2018

Wien - Graz - Villach


(av Angi)
20.11.2018  Wien – Graz

Snöväder på väg till Graz
Vädret hade inte blivit bättre under natten och utsikterna var inte optimistiska. Att åka in till Wien igen kändes inte lockande av den orsaken så det får bli en annan gång att dagsturista i parker och slott. Så vi åkte direkt efter morgongöromål vidare mot Graz. När vi kommit en bit på väg längs vår färd längs mindre vägar började det snöa riktigt ordentligt så att plogbilarna fick arbete. Det var ställvis ymnigt snöfall. Uppe i bergen var det riktigt besvärligt att köra längs serpentinvägarna i tätt snöfall. På sina ställen hann plogbilarna inte med. Herman är utrustad med snökedjor, men dem hade vi ändå inte användning för. Man får inte köra här med nabbdäck men Herman har nya friktionsdäck som var bra att ha.

En reflexion om trafiken är att den är smidig, chaufförerna är vänliga. Om man blinkar för att byta fil lämnas genast plats. Samma gäller om man som fotgängare skall över gatan, då stannar också bilarna. När vi har promenerat med hundarna har vi märkt att man tittar mötande fotgängare i ögonen och hälsar med ett vänligt ord. I affärerna och på ställplatserna möts man också av idel vänlig personal. Så skall det vara! Det borde vi lära oss mera om i buttra Finland.

Vi kom fram till Reisemobilstellplatz Graz på eftermiddagen, en stor ställplats med plats för över 160 husbilar. Alldeles intill finns en stor, riktigt stor simbassäng och andra områden för utomhusaktivitet så jag förstår att det är välbesökt sommartid. Alla utrymmen som toalett, dusch o. dyl. är i toppskick, rent och snyggt. Dessutom finns där tvättmaskin och torktumlare och det var vi i behov av. Vi hann tvätta och torka två maskiner, den sista tvätten tog jag ur tumlaren kl. 10 på kvällen.

21.11.2018  Graz – Villach

Rostning av kastsnjer på gång i Graz
På förmiddagen tog vi oss in till Graz, Österrikes näststörsta stad med ca 320 000 invånare och med en historia som sträcker sig tillbaka till stenåldern. Den är huvudstad i förbundslandet Steiermark. Ca år 1200 fick Graz stadsrättigheter och har sedan dess varit den viktigaste administrativa orten i ”inre Österrike”. Den har också tidvis varit Österrikes administrativa centrum. Där finns ett otal gamla kyrkor och palats, ett slottsberg på 471 m över havet, själva staden ligger ca 330 m över havet. Av slottet finns bara ruiner kvar likaså av stadsmuren. I Graz finns fyra högskolor och fyra universitet.
Gatukonst i Graz
Vi fann en parkeringsplats nära Kunstmuseum vid floden Mur, en byggnad i mycket utopistisk stil, en stor grå oformlig amöba med underliga takfönster som närmast kan beskrivas som sneda skorstenar med fönster i toppen. Den parkeringen visade sig sedan vara förbjuden, vi fick en böteslapp men vet inget om bötesbeloppet. Vi lämnade hundarna i bilen och tog oss in till Gamla stan som ligger på andra sidan floden Mur. Där njöt vi av den fina stämningen bland gamla vackra byggnader och bredare och smalare gator. Ena näsdynan på Martins glasögon hade gått sönder så det första vi gjorde var att söka upp en optiker som vi genast hittade. En trevlig ung dam satte i en ny dyna och bytte också ut den andra. Hon ville inte ens ha betalt! Martins ena Crox-sko har på något oförklarligt sätt blivit utbytt mot en två storelkar mindre och en mycket mera använd sådan, mycket förbryllande. Han behövde nya sådana. Graz´s huvudgata kantas av massor med affärer, de flesta med ganska höga prisnivåer. Vi gick in i ett par skoaffärer men Crox var något de inte hade, annars ett mycket vackert sortiment av skor, vackert framlagda. I den andra affären meddelade expediten oss vänligt att lite längre fram längs gatan fanns en affär, Shoe for you, där vi kunde hitta Crox och det gjorde vi. En annan sak som Martin ville ha var en österrikisk hatt. Under vårt strosande in bland gränderna upp mot den stora domen gick vi förbi en affär som sålde kläder och vapen för jägare och där hittade han en fin hatt, den saknar ännu fjäderdekoration men det skall väl komma det också. Försäljerskan där var duktig, förutom hatten köptes också en snygg grön tröja. Vi gick vidare mot domen som var en mycket stor kyrka som var öppen (liksom de flesta andra kyrkor vi sett) och som vi gick in i, mycket imponerande med otroligt vackra utsmyckningar både i träarbeten runt bänkar och predikstolar samt vackra altaren, både huvudaltaret och sidoaltaren. Kyrkan omnämns enligt Google första gången 1174 och är tillägnad helgonet Aegidius.
Träarbete från Graz Dom

Det blev lunchdags och vi gick in på en krog som såg anspråkslös ut men var fullbokad så när som ett bord. Där åt vi en god enkel lunch; en gammal källare, Stainzerbauer, mycket fin stämning.
Sedan tillbaka och iväg mot Villach ganska nära italienska gränsen. Vi tog vår vana trogen mindre vägar vilket förde oss upp i bergen, högsta punkten var över 1200 m. Stigningen uppåt var flackare än branten nedåt. Uppåt gick det ställvis på treans växel, neråt tärde det på bromsarna ordentligt. Tyvärr var det mulet och disigt, dvs vi körde på höjderna genom molnen, så utsikten var skymd. Intressant färd om än kartläsaren (jag) ibland satt lite spänd på min stol. Bromsarna tog vid sig så att vi googlade för att hitta en reparatör i Villach och det hittade Google åt oss (vad gjorde man förut?). På Fiatverkstaden gav de oss en tid kl. 8 på morgonen följande dag, inte illa, så imorgon får vi se om bromsklossarna skall bytas.



Solnedgång på väg mot Villach

I skrivande stund är vi parkerade på en parkeringsplats invid Drava, biflod till Donau vilket de flesta väl vet från ramsan om Donaus bifloder vi lärde oss i folkskolan.


måndag 19 november 2018

Wilfersdorf-Wien


(av Martin)
19.11.2018 Wilfersdorf-Wien



Schloss Wlfersdorf
När vi vaknade på morgonen såg landskapet ganska annorlunda ut. Vinterns första snö hade kommit. Inte så mycket men ändå så att det var vitt överallt utom på vägarna som hållits bara. Det var några grader plus så det var inga problem med väglaget. Ändå hade man sandat (!) landsvägarna på sina håll. Efter sedvanliga morgongöromål inklusive lufs med hundarna och kaffe därpå begav vi oss iväg mot Wien dock utan att ta raka spåret utan mindre vägar väster om huvudvägen. Vårt mål var ”Reisemobilstellplatz Wien” en bit sydväst om stadens centrum. Vi åkte vackra vägar över böljande landskap. Åkrarna var grönvita, dvs. täckta av snö men gröna där en del av grödan (höstsådden) stack upp. På tal om höstsådd så såg vi väldigt lite svarta (plöjda) åkrar. Det mesta var täckt av höstsådd i olika stadier.

Färden väster om Wiens centrum var långsam. Det som längs färden imponerade på en gammal brobyggare var långa sträckningar av U-bahn som gick över gamla nitade broar med vackra smidda räcken; allt i tillsynes mycket gott skick. Det fanns kilometertals av den varan. Tyvärr gavs inte möjligheter att mitt i trafiken fotografera skönheten.
Väl framme i ”Reisemobilstellplatz Wien” var receptionen stängd för lunch. Den skulle öppna igen om en och en halv timme. Det fanns gott om plats och vi valde en nära receptionen. Det är ingen liten ställplats, totalt 167 platser och mycket välförsedd med allehanda servicepunkter inklusive en rastgård för hundarna.
Vinterlandskap

Också vi tog en liten lunchpaus. När receptionen öppnade på nytt blev vi synnerligen väl mottagna av en i våra ögon ung dam som överöste oss med information om Wien och gav oss några värdefulla tips med tanke på vårt förestående besök till centrum, dvs var det lönar sig för oss att byta tunnelbanelinje och var det lönar sig att stiga av. Tunnelbanestationen ligger på 5 minuters promenadavstånd från ”Reisemobilstellplatz Wien”.

Vi drog iväg och steg efter ett byte av vid Längenfeldgasse av vid Kettenbrückengasse och började promenera mot Operan. Vår guide hade rekommenderat oss att stiga av där pga. marknadsplatsen utanför tunnelbanestationen. Marknadsplatsen visade sig vara en riktig sevärdhet. Hundratals meter av olika stånd med grönsaker, bröd, bakverk, fisk, falafelprodukter, kläder, krimskrams mm. mm. Man blev rätt snål på den mat som bjöds ut men vi var ståndaktiga (än så länge visade det sig).
Stephansdomen. Foto: Google
Vi vandrade vidare längs Kärntnerstrasse mot Stephansdomen som vi gick in i. Oerhört imponerande. Att man kunde bygga så stort och mäktigt och vackert och detaljrikt på 1200-talet är fullständigt obegripligt. Man blir helt andlös av beundran. Dom som var rika på den tiden och kunde finansiera ett sådant bygge var tydligen väldigt rika. Och dom som byggde var säkert väldigt fattiga. Men fint blev det. 

Men det kunde ha gått riktigt tokigt. Vid tyska reträtten under II värlsdkriget gav tyska krigsledningen order om att domen skulle sprängas i smulor. Tack vare en obstruerande befälhavare för de lokala trupperna räddades den. Hur det gick för officeren vet jag inte. Men domen räddades. "Gott sei Dank!"

En annan reflexion man rätt naturligt gör när man står stum av beundran inför vad våra fäder kunde åstadkomma med sin trots allt rätt primitiva teknik är vad vi själva i vår tid åstadkommer med vår utvecklade teknik och som är av ett bestående värde och som kommer att beundras av framtida generationer efter åttahundra år. Det är ingenting som jag så här direkt kommer att tänka på. För att frågan överhuvudtaget skall vara relevant krävs ju förstås att vi fixar till den miljöförstöring vi själva förorsakar. Något dystopiskt kanske men så känns det.

Julgata
Gågatorna hade julbelysning. Vi spatserade vidare en bit västerut och hittade ett trevligt café där vi tog oss varsitt glas. Efter det började vi så småningom promenera tillbaka mot Längenfeldgasse. Kommersen på marknadsplatsen var ännu i full gång och vi kunde inte längre motstå frestelserna. Det blev en del småpaprikor med ostfyllning, oliver och en fin batong inhandlade av en begåvad försäljare. Utan vår ståndaktighet skulle vi lätt ha släpat med oss flera kilo mat.

Tyvärr ibjöd snöslasket inte till några längre utflukter i Wien. Synd! Det skulle ha varit intressant. Vid bättre väder kunde vi väl ha stannat ett par dagar.


söndag 18 november 2018

Weinviertel


(av Angi)

18.11.2018 Rundtur i Weinviertel-distriktet i nordöstra Österrike

Weinviertel
Under färden från Krakow till Wilfersdorf hade jag tid att studera området vi kom till, dvs det nordöstra hörnet av Österrike. Jag fann att detta hörn också kallades Weinviertel, en fjärdedel av Österrikes ”huvud”, de övriga distrikten kallas för Waldviertel, Mostviertel och Industrieviertel. I Weinviertel är Grüner Veltliner den viktiga druvan och den blev vi ju intresserade av. Vidare fick jag fram av mina googlestudier att staden Retz är en central ort i distribution av distriktets viner. Retz ligger mellan 70 och 80 km från Wilfersdorf. Vi beslöt att idag göra en vinutfärd i Weinviertel och komma tillbaka till natten hit till Wilfersdorf. Det blir första gången vi övernattar två nätter efter varandra på samma ställe med Herman.

Efter en morgonlufs i Wilfersdorf gav vi oss alltså iväg mot Retz. Färden gick längs vägar genom byar och mindre städer, mycket odlade marker och en del skogspartier och för det mesta ganska flackt landskap. Jag undrade var alla vingårdar fanns, men de fanns i de nordligare delarna av Weinviertel-området och vår tur tog oss längs en sydligare till Retz och tillbaka längs en nordligare sträckning nära den tjeckiska gränsen. Vi såg ovanligt många rovfåglar både i luften och sittande på åkrarna. Vi bedömde dem att vara dels falkar och dels vråkar, men det är inga säkra iakttagelser.

Torget i Retz

Retz visade sig vara en väldigt trevlig gammal stad med ett stort centralt stenlagt torg. Där fann vi en bra parkeringsplats och tog oss en promenad med hundarna i staden och på torget. Torget kantades av gamla välhållna hus och mitt på torget stod något som liknade en kyrka men ändå inte och det visade sig vara ett ämbetshus/rådhus med ett inrymt kapell och ett klocktorn. Klocktornet var inte lodrätt, så här hade vi det lutande tornet i Retz, dock med betydligt mindre lutning än dess kända kusin i Pisa.
Vi hade tidigare konstaterat att ingenting längs vägen var öppet, det är ju söndag. Också i övrigt var det väldigt lite folk i rörelse. Vi fann till vår glädje att ett vinotek vid torget hade öppet. Vi förde hundarna till Herman och gick utan dem till vinoteket och blev vänligt betjänade av en dam, som lät oss provsmaka ett par av traktens Grüner Veltliner viner, det ena ganska litet i smaken men med god syrlighet och det andra med mycket mera karaktär, riktigt gott.  Av det köpte vi 12 flaskor. Dessutom inhandlade vi ett par flaskor andra viner. Vi åt också en lätt lunch på ett café intill torget.

Färden gick tillbaka men nu längs andra vägar och en nordligare sträckning där vinodlingarna fanns. Vägen vi körde hette Weinstrasse och vi körde genom flera orter där det fanns skyltar till vinotek och vingårdar. Men det var tyst och stilla överallt, denna söndag, kanske det är så alla söndagar. Vårt andra mål för dagen var Falkenstein, som ligger mellan tjeckiska gränsen och Wilfersdorf, en bit väster om stora vägen. Falkenstein är en gammal borgruin uppe på ett berg med en stad med samma namn strax under berget. Där tog vi oss en promenad upp från stadens genomfartsväg mot stadens kyrka och vinodlingar som sträckte sig upp längs sluttningen mot borgruinen. Det fanns lite kvarlämnade små druvor på rankorna och de smakade väldigt sött och friskt. Vi avslutade besöket i staden med att ta oss var sitt glas av ortens vin på en öppen vinstuga.

Sedan blev det färd tillbaka till Wilfersdorf till samma parkering och här har vi det gott.

Vingård med Falkensteins borgruin
Vinstock



lördag 17 november 2018

Krakow (Polen)-Wilfersdorf (Österrike)



(av Martin)

17.11.2018 Krakow (Polen)-Wilfersdorf (Österrike)

I dag blir det inte mycket skrivet. Och inga bilder heller närmast av den enkla anledningen att jag inte tagit några. Kanhända tar jag en bild av vårt nuvarande härbärge i morgon och sätter till den sedan. 

Dagen har inneburit en avsevärd milstolpe på vår väg. Jag återkommer.

Elcamp där vi övernattade är ett företag i husbils och -vagnsbranschen. Man har inte öppet på veckosluten. Det sade man ingenting om i går när vi checkade in i går kväll. När vi vaknade i morse befann vi oss tryggt inspärrade bakom grindar och staket. Tomten var stor så det var inga problem att rasta hundarna före frukost (Martins jobb). Efter frukost skötte vi om tömning av grå vatten och toakassett och tankade vatten. När vi sedermera skulle iväg råkade vi på en person som ringde till firman bredvid som hade en säkerhetsvakt som släppte ut oss mot uppvisande av kvitto att vi var vi och att vi hade betalt våra 30 zloty (7 €). 

Enligt Google Maps fanns det ett intressant område bredvid där vi tänkte ta vår morgonlufs med hundarna. Vi hittade en parkeringsficka vid landsvägen och tog oss mödosamt upp på en platå omgiven av diverse ”grustag”; inte grus i vår mening men nog en jordmån av krossad kalkstens- och sandblandning. På området lär finnas ett system av grottor där diverse partisaner från första världskriget lär ha gömt sig. Grottorna hittade vi aldrig.

Efter ett tags funderande beslöt vi oss för att åka vidare för att hitta en bättre plats för vårt morgonkaffe än nämnda parkeringsficka. Vi tog kurs mot Brno (Bruno utan ”u”) utan närmare adress än centrum.

Morgonkaffet intogs sedermera på ett café längs vägen, där vi också tankade LPG och diesel. Angi tog en lufs med hundarna medan jag funderade på andra saker (med slutna ögon).
Vi åkte vidare huvudstråket mot Bruno utan ”u” och kom fram vid 14.30 tiden. Vår ciceron Jane (TomToms medhjälpare), hade hittat en parkering mitt i centrum invid gamla stan. Vi lämnade hundarna ombord och tog oss en promenad till gamla stan för att få oss en lunch av något slag. Det var lugnt i byn. Affärerna hade stängt redan. Precis som i Karis en lördag. Vi hittade i alla fall ett café där vi fick oss varsin riktigt god panini och varsin god kopp kaffe.

Ställplatsen i Wilfersdorf
Sedan åter till Herman och vidare. Vi beslöt oss för att åka till Österrike och en parkering utanför Schloss Wilfersdorf i byn Wilfersdorf som vi hittat på appen Campercontact.

Nu åter till förändringen på vår färd. Vi skippade Tjeckien nästan helt med undantag av en kort avstickare till Brno. Också Polen togs med rätt långa kliv. Vi känner oss nämligen inte riktigt hemma i Östeuropa, närmast Polen och Tjeckien. Där är det inte så lätt att hitta fina övernattningsplatser. Dessutom talas det språk som vi överhuvudtaget inte förstår och så har man en valuta som gör saker krångligare för oss. Vi vill inte att allt skall vara som hemma. Det är inte därför vi reser. Vi är nyfikna och ger oss gärna in på äventyr men ändå. Känslan att komma till Österrike och få tala tyska och betala med euro gjorde mig nästan euforisk.
Schloss Wilfersdorf

Vi är nu parkerade invid Schloss Wilfersdorf 70 km norr om Wien. Vi firade vår ankomst med att inta vårt stödbensöl på den lokala Kneipen 100 m från oss och bekanta oss med lokalbefolkningen. Vi ligger mitt i Österrikes berömdaste och största vindistrikt Weinviertel. I morgon skall vi bekanta oss närmare med området.

Det blev tydligen en del skrivet i alla fall.