onsdag 20 februari 2019

Cibnque Terre (Ligurien) - Camogli San Rocco (Ligurien) - Castiglione Falletto (Piemonte)


(av Martin)
Nu är vi riktigt i hjärtat av den del av Piemonte (sv. Foten av berget) där många vinkännare (har jag förstått) anser att världens bästa röda viner görs. I skrivande stund befinner vi oss i en by eller liten stad som heter Castiglione Falletto och som ligger mellan Barbaresco och Barolo. Om man ens är lite vinintresserad kan man inte låta bli att bli berörd när man passerar trakter som Asti (känd bl.a. för Barbera d’Asti och Asti Spumante) eller Alba (känd t.ex. för Barbera d’Alba) och sedan nämnda Barbaresco där många anser att världens bästa rödviner görs. I morgon blir det Barolo som många anser gör Barbaresco äran stridig.

Men först till gårdagens övningar. Vi lämnade Cinque Terre efter att ha tillbringat två dagar där. Som framgår av Angis förra inlägg besökte vi två av den fem städerna, dvs. Monterosso al Mare och Vernazza. De andra, bland dem Manarola som lär vara fantastiskt vackert (för att tro min syster Kerstin och varför skulle jag inte tro henne).

Vi hade siktet inställt på en Parceggio Communale (kommunal parkering) uppe på en höjd ovanför staden Camogli väster om Rapallo. Vi undvek motorvägar, dvs. körde på mindre lokala vägar och kurvorna och höjdskillnaderna var imponerande. Jag skrev tidigare om att få blåsor i händerna av allt rattande i serpentinerna och nu var det just så att det faktiskt värmde ordentligt i vänstra handen när jag efter kurvorna lossade på greppet och rakställde bilen. Som högst var vi uppe på över 600 m höjd vilket kanske inte låter så mycket men vi hade Medelhavet alldeles bredvid oss. Där högt uppe var naturen helt annorlunda och synnerligen karg och med smärre ras här och där vid vägen. Beläggningen var helt ok med tanke på att vägen (lyckligtvis) var lite trafikerad.

Utsikt över Camogli
På vägen åkte vi ner till Rapallo för att handla. Det var inte alldeles okomplicerat det heller. Jag ställde Herman framför en rad med parkerade bilar och väntade där medan Angi handlade. Sedan vidare upp i bergen igen till den höjd där vi hade vårt mål. Den låg endast ett par hundra meter över havet.

Parkeringen låg väldigt vackert intill ett naturreservat och med en strålande utsikt över Camogli. Efter lunch tog vi en eftermiddagspromenad in till byn San Rocco där parkeringen låg. Där hittade vi ett litet café och fick oss vårt sedvanliga eftermiddagskaffe. En mysig by med trevliga människor. Vi gick en bit längs en brant trappa mot Camogli nedanför men vände om innan återfärden skulle bli alltför jobbig. På vägen till Herman hittade vi en liten men välförsedd bybutik med en sympatisk handelsman och vi handlade en del.

I dag efter frukost blev det en kort promenad in till byn och ett förmiddagskaffe i nämnda café. Parkeringen var betald till 09.44 och då åkte vi vidare.

Färden i dag blev en helt annan. Efter att ha klättrat ner tog vi motorvägen mot Turin. Motorvägen gick än över höga broar och än genom långa tunnlar. En bit efter Genua åkte vi på en helt ”normal” väg i kanten av Podalen ända till Asti. Sen blev det igen kuperat med byarna uppe på kullarna och vinodlingar längs sluttningarna. Etappen i dag blev c 150 km.

Det är mycket här i norra Italien som är olikt de delar vi besökt längre söderut inklusive Sicilien. Av trafiken på motorvägarna kan man märka att den ekonomiska aktiviteten här är mycket större. Men det visste vi ju. En annan sak vi lagt märke till är att det är rent och snyggt (jämfört med södra Italien). Antingen skräpas det mycket mindre eller så städas det mycket mera. Också byggnaderna är i mycket bättre skick. Här ser man inga husruiner.

Ett tag efter Asti körde vi av motorvägen mot Barbaresco som var vår första anhalt i detta Vinland. Vi struntade i Asti och Alba. Barbera d’Asti och Barbera d’Alba kan vi köpa i Karis. Med tanke på sitt rykte är Barbaresco en rätt liten by; bara några hundra meter lång. Mitt i byn ligger en synnerligen välförsedd vinbutik, Enoteca Regionale del Barbaresco i en före detta kyrka. En mycket sympatisk anläggning med god betjäning (också på engelska). Som tur var hittade vi en parkeringsplats alldeles bredvid så vi kunde släpa med oss några lådor efter vederbörlig provsmakning. Barbaresco liksom också Barolo görs av druvan Nebbiolo som egentligen inte odlas någon annanstans; åtminstone inte med framgång. Druvan lär vara svårodlad och det gör att vinet inte är helt billigt. Men smakar det så kostar det.

Enoteca Regionale del Barbaresco

Vi intog också lunch på vår parkering i Barbaresco. Efter lunch blev det en kort promenad i byn till ett café där eftermiddagskaffet intogs. Sedan vidare mot Barolo-hållet till Castiglione Falletto där vi nu är förtöjda. Vi promenerade en bit in till byn där vi råkade på en otrolig medeltida borg och d:o kyrka. Som brukligt är ligger vår by högt över omgivningen; i detta fall vinodlingarna. I byn finns också en restaurang som är öppen i kväll. Det blir nästa besöksmål.

Borgen i Castiglione Falletto
Vinodlingar i vinterskrud i Castiglione Falletto
PS: Med facit i hand
Castiglione Falletto är ingen stor by. Men där finns en alldeles fantastisk restaurang, Ristorante Le Torri. Om jag skulle dela ut Michelinstjärnor skulle den ha minst fem. Allt var snyggt och trevligt och personalen mycket serviceminded. Menyn var omfattande och vinlistan vägde säkert 2 kg. Förutom allt annat fanns där minst 200 olika Barolo-viner.

Vi åt en synnerligen god middag. Angi åt ankbröst och jag åt lammnacke. Allt var alldeles fantastiskt gott. Dessutom vackert och en superb service. Till maten drack vi ett lokalt Nebbiolo-vin, Langhe av Cavallotto. Vingården ligger alldeles bredvid oss och vi kommer att hälsa på dem i morgon.
Som avslutning blev vi visade runt i vinkällaren av ägarens son som studerar till sommelier. Källaren var i tre våningar. Otrolig. Den dyraste pluntan vi såg kostar 1200 €.

Sen gick vi tillbaka till Herman.

Vinlista








måndag 18 februari 2019

Cinque Terre (Ligurien)


(av Angi)
Cinque Terre (de fem landen) som kustområdet väster om La Spezia kallas består av fem små medeltida kuststäder på ett oländigt men vackert brant parti av den liguriska kusten. Det lättaste sättet att ta sig från en stad till en annan har varit sjövägen. På 1800-talet utvecklades La Spezia till en militär hamn och då byggdes en järnväg genom bergen till Genua med stationer i alla fem små städer. Detta gav ett uppsving för kusten som sedan 1997 hör till Unescos världsarv. Det finns en gammal stig som är anlagd med murar både under stigen och längs sluttningen ovanför stigen och som går mellan alla de fem städerna. Den har använts för transport till och från de terrasserade oliv- och vinodlingar som finns längs de branta sluttningarna, en åsnestig. Den stigen används idag mera av turister än av åsnor.

Stigen till Vernazza
Idag har vi vandrat längs den stigen från den västligaste av städerna, Monterosso al Mare till följande stad österut, Vernazza, en sträcka på 3,5 km. En inte alldeles lätt ”promenad” som tog oss drygt 2 timmar. Vi har haft tur med vädret, det var soligt och skönt. Att stigen har varit betydelsefull kan man se på hur gediget byggd den är med murar och med stenlagda trappor. Den är i medeltal knappt en meter bred men pga den intensiva växtligheten längs branten känns den inte så smal. Min svindel ställde aldrig till med obehag. Vi hade en vidunderlig utsikt över havet i lätt soldis. Hundarna verkade också njuta av vandringen. På en liten avsats tog vi oss en apelsinpaus. Vi var inte de enda vandrarna, vi både mötte och blev upphunna av andra vandrare, de flesta icke-italienare. 


Kusten mot väster
Staden Vernazza är en stad nästan helt utan bilar. Bara huvudgatan är körbar resten är smala gränder och trappor. Husen är tätt sammanbyggda och klättrar upp längs bergsbranterna. Hamnområdet är centralt och där finns också kyrkan från 1300-talet, mycket speciell. Den är byggd av lavasten och inte kalkad eller slammad på insidan utan väggarna är råa lavastensmurar. Taket är av ett mörkt träslag. Väldigt anspråkslös är också konsten i kyrkan. Den är verkligen sevärd.

Vernazza
Interiör från kyrkan i Vernazza
Återfärden till Monterosso al Mare gjorde vi med tåget som hela sträckan gick i en tunnel. Det tog ca 10 minuter! I Monterosso åt vi en lunch på en restaurang intill stranden. Där kom Martin i samspråk med bordsgrannen om viner från området. Det visade sig att han jobbade inom branschen så Martin fick några tips om goda viner. Vi strövade omkring i Monterosso al Mare några timmar i väntan på att få transport tillbaka till ställplatsen vilket vår ställplatsvärd sköter om, det ingår i priset. Monterosso al Mare är en större stad än Vernazza och den enda av de fem städerna som har beach.

Medan vi väntade tog vi oss ett glas vin (eller två) och fick svaret på en sak vi grubblat över under vår vandring. Stigen vi vandrat ledde förbi ett bygge dit man nog inte kunde ta sig med bil. Vid bygget fanns stora säckar med torrbetong och en hög med armeringsnät. Hur hade man transporterat dit det? Medan vi satt med vårt vinglas kom en helikopter flygande och den hade en lina ner i vars ända hängde just en sådan transportsäck som de vi såg vid bygget.  Vår ställplatsvärd berättade att en sådan transport kostade 30 € i minuten! Inga billiga transporter!
Väl tillbaka har vi njutit av en vacker solnedgång bakom bergskammen.


Willie o Martin på krogen

söndag 17 februari 2019

Pisa (Toscana) - Monterosso al Mare (CinqueTerre, Ligurien)

(av Martin)
Vi stannade två dagar i Pisa på en alldeles utmärkt ställplats c 2,5 km från Tornet. Det är en fin process det här när ett namn får ett innehåll. Pisa har varit ett namn för mig ända sedan jag blev läskunnig men namnet har haft väldigt lite innehåll annat än bilden av Tornet. Nu efter att ha vandrat omkring i de gamla stadsdelarna i två dagar har Pisa plötsligt blivit en riktig stad och en mycket fin sådan. Den första förvåningen som Angi redan beskrev var att området kring Tornet var stort och öppet med många vackra vita byggnader och stora gräsmattor. Egentligen ägnade vi inte tornet och domen speciellt mycket uppmärksamhet. Det blev naturligtvis några obligatoriska bilder, men mest vandrade vi omkring i de gamla stadsdelarna norr om floden Arno. Vi hittade fantastiska kvarter med allt mellan lyxiga shoppinggator och halvsunkna bostadsområden.

En akvedukt i Pisa från romartiden
I går sökte vi upp en synnerligen välförsedd vinbutik vid stranden av Arno, Prosperini Mario & C. Snc. Enligt ägaren var det stadens äldsta vinbutik. Hur som helst så var sortimentet imponerande. Det blev några Brunello till. Vi köpte också bröd i en kvartersbutik och vandrade sedan tillbaka till Herman. Där lämnade vi hundarna och vandrade efter ett tag tillbaka till gamla stan för att inta lunch. Vi hittade en skojig liten men populär pizzeria där vi slog oss ner på uteserveringen. Inneservering hade man inte. Pizzorna, Cappriciosa + lök, som gräddades i en stor vedeldad ugn var väldigt goda. På vägen tillbaka slog vi oss igen ner i samma vinbar som vi besökt dagen innan och där vi också då köpte Brunello. Där ser man att det lönar sig att behandla kunderna väl. Dom kommer igen. En skojig detalj i sammanhanget var att de flaskor Brunello vi köpte dagen innan i vinbaren var 2,50 €/fl. billigare än de vi köpte i den gamla och välrenommerade vinbutiken. Samma vin och samma årgång alltså!

Pizza på en Piazza i Pisa
I morse blev det en kort morgonpromenad innan vi åkte vidare. Vi ställde kursen mot Cinque Terre, som är ett synnerligen bergigt område i Ligurien mellan La Spezia och Genuabukten. På båda sidor milslånga beachar och mellan dem ett 12 km långt otroligt kuperat område med en mycket brant kust. Cinque Terre består av fem små städer eller byar nere vid havet och som i dag sammanbinds av en järnväg. I dag går det visserligen farbara vägar mellan byarna också men väljer man det alternativet får man blåsor i händerna av rattsnurrandet. Den västligaste av byarna är Monterosso al Mare. Vi hade bestämt oss för en husbilscamping ovanför Monterosso. Enligt bilderna som vi hade kollat på nätet såg stället fint ut. Mellan Pisa och La Spezia är det plant och en enda beach. Vi stannade på vägen för att andas lite havsluft och gick ner till stranden med hundarna. Där bevittnade vi ett ordentligt hundslagsmål som såg riktigt ruskigt ut. Det blev säkert veterinärbesök och kunde ha slutat värre. Tänk att hundar som är så opålitliga får gå okopplade.

Kusten i Cinque Terre
När vi passerat La Spezia bar det iväg uppåt på riktiga serpentinvägar. På vägen hittade vi en parkering utanför ett hotell varifrån man hade en strålande utsikt från hög höjd ut över Medelhavet. Det var rätt disigt väder vilket gjorde belysningen nästan trolsk. Där intogs lunch. Efter det hade vi en ganska kort bit kvar till husbilscampingen, Parceggio camper ”Il Poggio”. Stället motsvarade förväntningarna med råge. Ett högt läge med utsikt över Medelhavet och Monterosso al Mare och ett mycket vackert anlagt ställe och med en synnerligen tjänstvillig och trevlig ägare, David. Han kör också förbindelsebussen ner till byn. Det skall vi pröva på i morgon. Bilvägen är det 7 km till byn. Det går också en promenadstig rakt ner som bara är 1,2 km, Höjdskillnaden är över 300 m så det kan vara ganska jobbigt att gå upp tillbaka. När vi kom fram blev det ett glas vittvin ute vid möblemanget och sedan en kort promenad nedför stigen till byn men bara en bit. På vägen upp tillbaka märkte vi att stigen är rätt så brant.

Charlies granne i "Il Poggio"





fredag 15 februari 2019

Pomarance (Toscana) - Pisa (Toscana)


(av Angi)
Vi har haft några sköna dagar på campingen utanför Pomarance, tur med vädret har vi också haft, strålande sol men kallt på natten. Det var dags att ge sig iväg. Vi hade betalat och gett tillbaka nyckeln till grinden så vi kom ut men inte in tillbaka. Det betydde att vår morgonlufs måste göras efter att vi lämnat stället. Vi behövde handla lite så vi körde in till Pomarance och promenerade omkring med hundarna, tog en kaffe på piazzan, handlade och åkte iväg, Pisa var vårt mål.
Ibland gör vår gps - Jane lite annorlunda vägval än jag skulle ha gjort. Någon gång kan det bli besvärliga vägar, för smala för Herman. Den här gången valde hon igen en genväg men den var tillräckligt bred för möten med personbilar och vägen var i ypperligt skick och vackert dragen i landskapet. Trafiken var inte väldigt livlig, vi mötte väl 3 bilar på drygt 10 km.

Gränd i Pisa
Vi hade programmerat in vår gps till en bevakad ställplats ca 2 km från Pisas centrum och 2,5 km från det lutande tornet.  Vi kom bra fram och ställde Herman på en anvisad plats, åt en lätt lunch och gav oss iväg in mot den stora sevärdheten. Det blev en lång skön promenad som till stora delar gick innanför stadsmuren, alltså i det gamla Pisa. Staden är mycket välskött med vackra gamla hus, de allra flesta rappade och målade. Många har i rappningen lämnat orappade områden för att visa den gamla strukturen. Samma sak såg vi i Pomarance. De gamla städerna är överhuvudtaget bättre omhändertagna här än i södra Italien. Det var mycket folk i rörelse och de flesta ungdomar! Pisa har ett gammalt universitet, grundat 1343, med 11 fakulteter och ca 45 000 studeranden. Den stora mängden ungdomar i gatubilden är väldigt trevlig.

Nåväl, vi kom fram till vårt mål, det lutande tornet. Tornet är en del av en helhet bestående av Battistero di Pisa (Baptisteriet), Duomo (domkyrkan) och Torre di Pisa (klocktornet). Dessa tre byggnader bildar en mycket vacker arkitekturmässigt enhetlig  grupp byggda på 1100-talet. Vad jag inte visste var att de är belägna lite utanför centrum och med mycket rymd omkring. Deras ljusa fasadmaterial, marmor, ger byggnaderna en otrolig renhet och arkitekturen med sina pelare är väldigt fin. Det är absolut värt ett besök!

Tornet och Domen
Battistero di Pisa
Efter det vandrade vi runt i staden, bl.a. ner till floden Arno som kantas av stora gamla vackra hus, sevärt det också. Vi tog oss igen bort från Arno och hittade ett vineri, en trattoria vid en större gågata där vi satte oss ner och beställde var sitt glas brunellovin (Brunello di Montalcino 2012 av Col D’Orcia), ett synnerligen gott och ansett vin från södra Toscana. Två flaskor av vinet finns nu i Herman….

Vy längs floden Arno

Sedan en skön promenad tillbaka till bilen.

Kvällens midag

torsdag 14 februari 2019

Val di Cecina (Toscana)






(av Martin)
I skrivande stund befinner vi oss fortfarande i Agricampeggio ”Il Colono” nära den lilla staden Pomarance. Hela området dit också Pomarance hör kallas Val di Cecina. Både staden Pomarance och den större staden Volterra är grundade av etruskerna kring 500 f.Kr. En av sevärdheterna i trakten, Rocca Sillana, är en stor och ståtlig borg, också den grundad av etruskerna. Tyvärr var den stängd för besökare så dit åkte vi inte.
Kvällslandskap i "Il Colono"

I går hade vi en behaglig och lat tillvaro i ”Il Colono”. Angi målade och jag skötte om Herman. Bl.a. tvättade jag Herman för andra gången under vår resa. Den första gången var i Polen.
Vi gjorde också en kort tur in till Pomarance där fick vårt förmiddagskaffe, handlade och tittade på staden som är ganska liten och överskådlig. Jag glömde kameran i Herman så vi beslöt att göra ett nytt besök i dag.
Det är inte en humla och inte ett bi?
 I morse efter frukost begav vi oss först till en mack för att fylla på LPG (gas) och sedan till staden Volterra som på de etruskiska städernas vis ligger högt uppe på ett berg. Serpentinvägen dit var helt körbar. Framme nära centrum visade det sig helt omöjligt att hitta en vettig parkeringsplats för Herman. Vi hittade en mindre vettig på stenläggningen framför ett monument. Ingen annan var parkerad där och jag förstår så väl. Där får man nog inte stå. Vi tog oss i alla fall en liten promenad in till det historiska centret. Med rädsla för att den lokala ordningsmakten skulle lägga lås på bilens hjul ville vi inte stanna speciellt länge. Volterra skulle ha haft mycket att ge.

Volterra
Etruskiska porten i Volterra

Vi åkte vidare till Pomarance; den här gången med kamera. Det var marknad i stan. Vi fick oss vårt morgonkaffe på samma plats som igår. Där kände man igen oss och kom ihåg vad vi hade beställt i går. Uppmärksamt. Det gäller att se sin medmänniska!

Gatuvy i Pomarance (vid putsningen har man sparat en del av den gamla väggen)
Gatuvy i Pomarance

Från Pomarance åkte vi tillbaka till ”Il Colono” där vi intog vår lunch ute i solens varma sken. Trots att det inte är så varmt i skuggan är det riktigt varmt och skönt i solen. Efter lunch lutade jag mig tillbaka i stolen men väcktes tyvärr av mina snarkningar efter en halvtimme.

I morgon åker vi vidare en bit norrut. Antagligen skall vi kolla om tornet i Pisa fortfarande lutar.

Buona sera!


tisdag 12 februari 2019

Orbetello (Toscana) - Pomarance (Toscna)

(av Angi)
Natten var lugn på COOP:s parkeringsplats. Ön vi egentligen sökte ställplats på är sammanlänkad med fastlandet med tre näs och bara det nordligaste har en öppning ut till havet. Det bildas alltså en stor sjö mellan näsen, fastlandet och ön förmodligen med sött vatten, åtminstone sötare än Medelhavet. Vår morgonpromenad gjorde vi längs sjöns strand. Där var ett rikt fågelliv och en del av fåglarna kunde vi identifiera. Nära stranden simmade flera sothöns och några gravänder. Där vadade också ägretthägrar och en liten vadare, någon snäppart. Längre ut fanns flera stora flockar av en stor ljus fågel som vi först trodde var svanar men som vid närmare beskådande var flamingor. När det flög såg man vingarnas röda och svarta band. Sjön är tydligen ganska grund.

Flamingor och sothöns
Efter butiksbesök gav vi oss iväg och nu var vårt mål en privat campingplats nära staden Pomarance en bit från kusten i Toscana. Färden gick först nära kusten med flera semesterområden och bördiga slätter. Sedan tog vi av inåt landet och det blev mera kuperat och t.o.m. bergigt men vägarna var om inte alltid i gott skick så farbara och tillräckligt breda för att möta också långtradare.

Lunch i Agricampeggiio "Il Colono", Pomarance
Vårt mål ligger vid dalen Val di Cecina. I en del av det vidsträckta dalområdet finns vulkanisk mark som värmer upp grundvattnet. Det har man utnyttjat så att här finns flera kraftverk som producerar el med vattenånga från jorden. I området finns flera kyltorn som de man ser kring kraftverk där man inte kan kyla med vatten (som i Finland) och mellan anläggningarna och de heta källorna är isolerade tjocka rör dragna.

Vår färd gick vidare genom några gamla städer och till slut genom Pomarance, också en gammal stad. Ett par km efter staden kom vi till vårt mål, en underbart skön plats där vi från Herman har en ljuvlig utsikt över en dal med mjuka kullar och höjder, olivodlingar, fält, några gårdar, några betande hästar…. Idylliskt till tusen. En promenad i trakten gav nya fina vyer över dalar och mot långtbortliggande snötoppade berg. Här ramlar tydligen superlativen omedvetet ner i texten.
Nu är här kväll, mörkt och tyst och vänligt….

Kvälssol över toscanska landskap I
Kvälssol över toscanska landskap II




måndag 11 februari 2019

I etruskernas land, del 2


(av Martin)
Vi ville fortsätta våra utforskningar av spåren efter etruskerna från tiden kring början av järnåldern i trakten av Terni och stannade därför en natt till på den stora parkeringen vid Cascate delle Marmore. Efter morgongöromålen och en kort hundpromenad åkte vi in till Terni för att handla. Färden gick sedan vidare till Corviano. Vi följde fortfarande Kaarina Silmunens utmärkta bok.

I det här skedet bör det kanske nämnas att etruskernas tid varade i nästan tusen år, från c 1000 till c 100 f.Kr. Ungefär 200 f.Kr. övergick etruskernas tid småningom i romarnas tid, dvs. romarna tog herraväldet och etruskernas kultur övergick i den romerska kulturen utan någon skarp skiljelinje. Det som vi upplever som speciellt intressant är den tidigaste perioden, järnåldern, med de tidiga bosättningarna. Under de senaste perioderna, den klassiska perioden 450–250 f. Kr och den hellenistiska eller romerska perioden anlade man ett stort antal städer uppe på höga höjder i främst Lazio och Toscana. Den berömdaste etruskiska staden är nuvarande Tarquinia som vi åkte förbi i dag utan att stanna. Den senare delen av kulturen har vi inte ännu hunnit bekanta oss med. Städerna är helt otillgängliga med husbil. Vill man ta sig in i dem får man välja andra transportmedel.

En vacker stig längs ravinen
Nåväl. Vi hittade en användbar parkering i Corviano där stigen mot de gamla etruskiska bosättningarna börjar. Den här gången var stigen lättare att ta sig fram på och också lätt att hitta och ringlade väldigt vackert längs kanten av en mycket djup ravin. På vägen träffade vi på ruinerna av en medeltida kyrka.

Ruiner av en medeltida kyrka
Sarkofag
Väl framme kom vi till ett område med ett stort antal grottbostäder. Nedanför var ett stup som måtte ha varit ett par hundra meter djupt. Jag tror inte att platsen var vald enbart för den strålande utsikten. Trots att etruskerna var ett fredsälskande folk hade man nog försvaret i åtanke också.


Lyckligtvis är hålet täckt med ris...
... så att man inte ramlar ner i grottan under
Det gick att komma in i många av grottbostäderna och se hur man hade haft det. Det var inte illa. Ofta hade man flera rum och från varje bostad hade man en strålande utsikt. En del av ”möblemanget” var inhugget i berget.


Vi vet att man var odlare och jordbrukare. Vägen till jobbet i dalen nedanför var rätt besvärlig.
På vägen hem hittade vi en stor försvarsanläggning från medeltiden alldeles i närheten av grottbostäderna. Området vi besökte har således varit befolkat och bebyggt i c 2500 år. 







Hittar du borgen? Vi höll på att missa den.

Också i dag träffade vi på en mycket kunnig amatörarkeolog som till yrket egentligen var lärare i fysisk fostran. En mycket trevlig man i 45-års åldern. Också han var imponerad av ett par finnar som sökt sig till etruskernas boningar.

Väl återkomna till Herman tog vi en lunchpaus och fortsatte sedan västerut mot kusten. Målet var en campingplats, Porto Ercole på en liten ö. När vi kom fram visade det sig att den var stängd. Ordet Chiuso (stängd) har vi råkat på rätt ofta. Enligt all information vi hade borde den vara öppen året runt men så var inte fallet. I dag hade man tydligen ingen lust att hålla öppet. Vi åkte i stället inåt fastlandet till en fin parkering vid stranden bakom COOP i Orbetello, som är en intressant liten stad på en smal udde. Där är vi nu.

söndag 10 februari 2019

I etruskernas land

(av Angi)
Vi har en bok med oss skriven av en finsk äventyrerska, Kaarina Silmunen. Boken heter ”Etruskien mailla” (I etruskernas land). Etruskerna befolkade västra och mellersta Italien främst landskapen Lazio och Toscana mellan 1000 och 100 före vår tideräkning. Varifrån de kom är historikerna osäkra på. De hade en högtstående kultur och hämtade bl.a. kunskapen om järnhantering till Italien. Man har gjort många fynd av deras hantverk, bl.a. mycket bearbetade guldsmycken, samt av deras byggnader. Vi fann ett område som är beskrivet i boken och som ligger bara ca 50 km från vår nattplats. Dit åkte vi idag.

3000 år gammal etruskisk väg
Klättring neråt
Kaarina Silmunen och hennes man har under ett flertal vintrar i olika långa repriser utforskat etruskernas lämningar och rest med husbil. Vi hittade lätt den parkering som Silmunen rekommenderade i boken och gav oss iväg därifrån. För att komma till området vi sökte gick vi först genom oliv – och hasselodlingar och kom sedan ganska snart till en gammal etruskisk väg där vagnshjulen hade gjort djupa spår i den relativt mjuka berggrunden, vulkanisk tuff. Vi gick längs den gamla vägen som är kantad av ca ½ kvadratmeter stora stående stenskivor. Längre fram gick vägen in i ett pass med lodräta väggar. Enligt Silmunens kartskiss var det gamla stenbrott, på italienska cava.
Det vi egentligen sökte var en etruskisk pyramid och en grottbostad. I hela området fanns inte en enda skylt eller någon som helst hänvisning till att här fanns etruskiska lämningar. Vi fick ty oss till mobilens Google-maps och den karta som fanns i boken. Ingendera av dessa kartor hade höjdangivelser. Vi hittade en stig som gick åt rätt håll och emot oss kom ett sällskap på kanske 15 ungdomar så då visste vi att vi hittat rätt stig. Det bar plötsligt brant neråt, faktiskt så brant att man fick stöda med händerna på klipporna och ta stöd av stammar för att inte ramla. Vi hade dessutom hundarna med och de skuttade ju ner hur lätt som helst men gjorde det inte lättare för oss eftersom vi höll dem kopplade. Att stigen var gammal kunde man se på slitaget på klipporna.


Ingång
Grotthus
























Efter ett tag kom vi till ett grotthus, ett rum med en rektangulär öppning för ingång och ett kvadratiskt fönster. I rummet som var rektangulärt det också fanns en uthuggen stenbänk längs ena långsidan och en urgröpning vid ena kortsidan, eventuellt för vatten. Intill grotthuset fanns naturliga grottor. Allt detta på en otillgänglig bergsvägg. Pyramiden skulle finnas längre fram men vi hittade ingen fortsättning på stigen innan vi såg en man komma klättrande en bit under oss. Vi gick emot honom och frågade om det var stigen till pyramiden. Jag hade Silmunens bok i handen och visade på hennes karta och Martin förklarade att boken var skriven av en finländare. Han blev intresserad och tittade i boken och såg namnet Salvatore, det var han! Han hade guidat Silmunen under hennes besök till pyramiden år 2008! Att världen kan vara liten. Han är arkeolog och har utforskat just dessa områden.
Nåväl, efter lite prat gick han uppåt och vi fortsatte den inte alldeles enkla nedstigningen och kom fram till pyramiden, ett stort stenblock i vilket man huggit ut trappsteg och offerplattformer, t.o.m. rännor för att blodet skulle rinna ner från offerplatserna. Det var värt nedklättringen, alldeles otroligt vad man har kunnat åstadkomma. Jag låter Martins bilder berätta.






Sedan en mycket enklare klättring uppåt, det är alltid enklare att kliva uppåt än neråt längs oländiga stigar. Visst blir man lite andfådd men man är säkrare på foten. Det var inte lika svårt att hitta tillbaka till Herman och väl där smakade det gott med en öl och ett par mackor.

Vi beslöt att åka tillbaka till parkeringen vid Cascate delle Marmore. Efter en liten paus tog vi oss en kopp kaffe på trattorian i närheten. Där såg vi att man hade öppnat dammarna till vattenfallet, vi kunde från cafét se den översta delen av fallet. Efter kaffet begav vi oss ditåt för att se hela fallet men möttes av en bom och en man som frågade efter biglietta. Det hade vi ju inte och han kunde inte heller sälja biljetter, försäljningen fanns invid vår parkering ca 300 m därifrån. Italiensk planering! Det blev inget närmare besök för oss, priset skulle ha varit 10 € per person. Och vi såg ju översta delen av fallet….

lördag 9 februari 2019

Cassino (Lazio) - Terni (Umbrien)


(av Martin)
Vår ställplats i Cassino var lugn och fin. Efter sedvanliga morgonsysslor åkte vi ner till staden får att handla.

Under andra världskriget totalförstördes staden av amerikanarna under slaget om Monte Cassino som var ett av de blodigaste slagen under kampen mot nazityskland. Cassino är därför en rätt modern stad med raka och breda gator.

Vårt mål för dagen var Terni, där vi ville besöka Cascade delle Marmore. Mera om det senare.

Nere i Cassino såg vi samma sak som vi har sett på så många andra ställen i Italien, dvs. halvfärdiga stora byggen som stått stilla länge och där lyftkranarna står och rostar och byggmaterialet förstörs. På vägen såg vi ett ihåligt tornhus som nått 20 våningars höjd men sedan stoppats. Det jag såg gjorde mig återigen verkligt ledsen. Jag tycker synd om italienarna. Hur skall man någonsin få ordning på landets ekonomi när man tydligen helt saknar den organisationsförmåga och de system som skulle behövas för att utveckla strukturerna? Ett annat exempel råkade vi på när vi skulle tanka. Som vanligt åkte vi till self-servicesidan för att betala med kreditkort och som vanligt funkade inte något av våra kort trots att alla kort var angivna som betalmedel. Det var inte första gången för oss. Det har hänt nästan varje gång. Nåja, vi fick det tankat med sedlar i automaten. Jag undrar om kedjornas chefer känner till att det är så, dvs. att automaterna inte funkar. Det finns två svar. Antingen känner man inte till det pga. att informationen inom bolaget inte fungerar eller så den troligare förklaringen, att man nog känner till det men inte bryr sig. För livsmedelshandeln är det inga problem att få betalterminalerna att funka. Bankomaterna har ibland problem med debit-uttag, men jag förstår naturligtvis om bankdirektörerna har viktigare saker att syssla med. Detta blev dagens gnäll men som sagt gör mig oredan i landet verkligt och uppriktigt ledsen. Landet som skulle ha sådana enorma resurser inklusive den uppenbara kreativitet man ofta träffar på.

Det blev motorvägen mot Terni, som är en industristad och huvudort i provinsen Terni i regionen Umbrien. Min syster Kerstin hade tipsat oss om en sevärdhet, vattenfallet Cascade delle Marmore som ligger 10 km utanför staden. På Park4Night hittade vi en ställplats nära vattenfallet men den var stängd. Vi parkerade i stället på en stor och fin och snygg parkeringsplats där husbilsparkering är förbjuden. Men eftersom förbud i Italien enbart är förslag gjorde vi så i alla fall. Jag konsulterade en ortsbo och han gav tummen upp just eftersom ställplatsen var stängd. Turistanläggningen i samband med vattenfallet är avsevärd med hotell och restauranger och fina vägar och trappor. Men nu under vintern (i dag var det +18 C i skuggan) är allt stängt.

Cascade delle Marmore är världens högsta konstgjorda vattenfall byggt av romarna för att nivåreglera ett vattendrag nedanför. Fallhöjden är totalt 165 meter. Nu under vintern är vattenfallet ”stängt” dvs. där finns ett visst flöde men inte den kaskad man kan tänka sig när det är ”öppet”. Man släpper ut vattnet nästa gång om fem dagar, 14.2 på Sankt Valentins dag. Det gör man för att fira helgonet St. Valentino som föddes i Terni. Men det var fint som det var med de vattenmängder som nu strömmade.

Cascade delle Marmore

Cascade delle Marmore

Här ligger vi kvar över natten. I morgon skall vi bekanta oss med ett av huvudmålen för vår resa, dvs. spår av etruskernas bosättningar från tiden 1000–100 före vår tideräknings början.



fredag 8 februari 2019

Sirino (Basilicata) - Cassino (Lazio)



(av Angi)
Nu blir det inte så mycket skrivet, men en händelse skall jag berätta om:

I går kväll i Sirino, den lilla byn kring den lilla sjön bland bergen, beslöt vi att gå ut på restaurang och äta. Vi valde den ena av två restauranger som var öppna, Marie – Laboratorio di Cucina Vini & Spiriti, ett inspirerande namn. 

Krögaren i Ristorante Marie
Då vi kom in stod tre herrar vid bardisken med var sitt glas rödvin. De kallade på krögaren, en ung man i 30-års åldern, och vi fick välja bord. Vi var de enda gästerna så här off season. Där fanns väl plats för kanske 30 matgäster. Krögaren talade mycket lite engelska så med den italienska vi (Martin) har lärt sig och med lite engelska kom vi bra överens. Den mat vi åt var något av det bästa vi ätit under vår resa. Som förrätt åt vi en antipasto med lite uppskuret av olika slag, fräscht och gott. Till varmrätt åt Martin en oxfilé späckad med pistagenötter och därtill lite grönsaker vackert upplagt. Jag åt honungsmarinerat ankbröst med rostad cikoria, alldeles fantastiskt gott. Till detta bad vi att få ett vin från trakten och vår krögare rekommenderade, Mastricchio från vingården Gioia Al Negro, ett underbart gott vin, mjukt och mycket smakrikt. Det är gjort på två druvor, Aglianico och Cabernet Sauvignon. Aglianico hör till Martins favoritdruvor. Vi berömde både maten och vinet och diskuterade vinet lite närmare. Det visade sig att vingården låg bara ca 10 km från Sirino och hade en vinbutik i närmaste stad. Vi fick adressen till butiken och Martin tog ett telefonfoto på vinflaskan. Så gick vi till Herman nöjda och belåtna.

Följande dag, idag, startade vi vidare och satte som delmål staden med vingårdens butik, Lagonegro. Vi hittade en bra parkering ett stycke från butiken, man skulle svårligen ha kommit ända fram på smala gator med Herman. Det var bara en fem minuters promenad så var vi där. Martin visade upp telefonfotot och frågade om det vinet fanns till salu. Vingårdsmannen sken upp och av den italienska vi har snappat upp och det kroppsspråk han visade förstod vi att vår krögare hade ringt upp och meddelat att vi kanske skulle dyka upp. Det blev ett trevligt köpslående och vi inhandlade 14 flaskor av vinet plus ett par flaskor av ett lite dyrare vin, Nerulum, gjort på enbart Aglianico-druvan. I skrivande stund har jag av det vinet i mitt glas och det har en härlig, fylligare smak, lite mera karaktär.

Mera blir det inte denna gång.

Två viner från Gioia al Negro i Basilicta