Summa summarum

(av Martin)

14.10

Vi har gjort en väldigt fin och minnesvärd tre veckors resa till Moseldalen och hem igen. Vädret har i synnerhet mot slutet av resan varit ganska regnigt och kunde kanske ha varit bättre även om det inte är heta sommardagar man mest längtar efter när man är ute och reser med husbil. I början av resan hade vi ett par dagar med sommarvärme och shortsföre men då blev det onödigt varmt på nätterna. Det lönar sig inte att klaga över vädret.

Vi har upplevt en mängd nya miljöer och lärt oss mycket av Europas (krigiska) historia. Jag har kört och Angi har suttit med padden i famnen ägnat sig åt högläsning om städernas och ländernas historia och nutid. Mycket lärorikt. Även om fakta inte hålls i minnet speciellt länge som bildar man sig i alla fall en uppfattning om de platser man besökt.

Det flesta städer vi har besökt har fått sina stadsrättigheter på 1200-talet och har sedan dess varit med om många krig och regimskiften och bränder och förstörelse. Europa har en krigisk historia. Som jag många gånger tidigare konstaterat i bloggen är det förvånansvärt hur mycket man lyckas återuppbygga under den senaste massiva förstörelsen under slutskedet av vårt senaste krig. Nu har vi väl haft en längre tid av fred i Europa än någonsin tidigare. Så hoppas vi att det förblir. Det är kusligt att läsa om den allmänna krigsiver, både bland makthavare och folk i allmänhet, som rådde i Europa vid första världskrigets början. För oss i dag är det ofattbart.

De massiva judeförföljelserna i Nazityskland och också i Stalins Sovjetunion är något som vi inte har kunnat undgå att höra om.  Det är många städer i Europa som haft en betydande och ibland t.o.m. dominerande andel judar som sedan fått en totalt förändrad befolkningsstruktur genom judeutrotningen. Det som vi inte har hört lika mycket om  är deportationen av miljontals tyskar från i synnerhet östra Europa efter krigsslutet. Deportationen skedde både till DDR och till BRD. Varför har man inte skrivit om det i våra historieböcker?

Vi har under hela resan eftersträvat att övernatta i centrum av de städer vi har besökt. Detta för att med hundarna lättare ta oss promenader i centrum och besöka sevärdheter utan att behöva använda allmänna kommunikationer. Det har fungerat hela tiden. Undantagen utgörs av ett par nätter där vi övernattat på ”vischan” och besöken i Riga där vi på utvägen övernattade utanför stan eftersom vår plan inte var att besöka Riga och på hemvägen övernattade vid Etnografiska friluftsmuseet för att ta en titt på det. Pga. regn blev det inte av men muséet lär finnas kvar.

Mest har vi sökt oss till betalda eller gratis parkeringar i stadscentra. Vi har också övernattat några nätter på egentliga ställplatser i stadscentra och ytterligare ett par nätter på campingar också de i centrum. De serviceformer vi mest har varit i behov av har varit möjligheten att tömma toakassetten minst var tredje dag (vi har en reservkassett med oss som vi använde en gång) och en möjlighet att fylla på vatten  ca var fjärde dag. Ett par gånger har vi tömt toakassetten och fyllt på vatten på bensinstationer och det har också gått bra. Vi har ju alla bekvämligheter ombord men Angi tvättar helst håret i en dusch med kraftigare stråle än Hermans och med en möjlighet att använda hårtorken. Vi har sportat med att aldrig vara inkopplade i elnätet och det har vi heller inte varit. Herman har en effektiv solpanel och dessutom har vi kört varje dag. Under hela resan har vi aldrig stannat mera än en natt på samma ställe.

Kycklinggryta i Omnia

Med ett par undantag har vi ätit ombord på Herman. Vi har en Omniaugn som man gör goda gratänger eller grytor i. Ett annat mycket användbart köksredskap är vår wokpanna som inte enbart använder för wokar i egentlig bemärkelse utan också i stället för stekpanna för t.ex. pastasåser. Jag tycker att vi ätit omväxlande och gott hela tiden (utom en kväll i Wroclaw när vi åt ute; det var ingen höjdare) och skämt bort oss med goda viner. På förekommen anledning blev det mest Spätburgunder (Pinot noir) och Riesling. Ofta har vi avslutat middagen med att skriva blogg och sedan med ett eller ett par partier Gin Rummy som för oss har varit en positiv ny bekantskap. Vi skaffade också en äkta Knobelbecher av läder som vi spelade en del Jazzy med. Vi hade också Backgammon med oss men det är ännu oprövat. TV har vi inte (förutom padden) och har heller inte saknat sådan underhållning. I synnerhet på campingplatserna ägnar folk mycket tid till att ställa in medhavda parabolantenner och titta på TV.

De vägar vi åkt på har för det mesta varit bra. En del av de sämre vägarna vi träffade på fanns faktiskt i Tyskland. Där pågick också en enorm mängd vägarbeten. Varje dag vi åkte i Tyskland fick vi lov att söka oss omvägar p.g.a. avstängda vägar. I stället för att som hos oss göra vägen framkomlig trots vägarbeten stänger man helt enkelt av den. Efter ett tag och en del besvärliga omvägar började Angi hitta information om vägarbeten och avstängningar på Google Map, vilket underlättade planeringen. En del av problemet återstod genom att Tyskland har en dålig mobilnätstäckning som gjorde att Google Map inte alltid kunde användas. Mobilnätsteckningen åtminstone i de delar av Tyskland som vi besökte är mycket dålig. Mycket sämre än i Balticum och Polen faktiskt. Vem kunde tro det?

Ett annat tyskt särdrag jämfört med de andra länder vi besökte är den sparsamma kvällsbelysningen i städerna. Tydligen har man tagit Energiewende på största allvar även i det avseendet. I övrigt var Energiewende högst påtaglig överallt. Fullt med vindmöllor i synnerhet i nordöstra Tyskland (därifrån elen transporteras till förbrukarna i de sydvästra delarna av landet) och hektarvis av solpanelsanläggningar. Enligt uppgift bygger man lika mycket reservkraft som sol- och vindkraft beroende på att solen inte lyser hela tiden och att det inte heller alltid blåser. En av förklaringarna till Tysklands stora intresse för gasledningen Nordstream är att reservkraften huvudsakligen baseras på gas och kol. Så är det med politiska beslut också när dom är stora och genomgripande.

Detalj ur slaget vid Raclawice

Sammantaget har resan varit väldigt fin och mycket intressant och har också den här gången gett mersmak. Vad har varit bäst och vad har varit sämst? Svårt att säga. Några obehagligheter eller incidenter har vi inte råkat ut för. Ingenting har heller varit direkt dåligt. Kanske i så fall regnet under de sista dagarna. Men det har tydligen inte varit bättre här hemma heller. Den kanske minnesvärdaste enskilda detaljen under resan var den jättelika och realistiska panoraman i Panorama Raclawicka i Wroclaw som visar slaget vid Raclawice år 1794. Men som sagt så är det svårt att plocka ut en enskild detalj eller händelse. Vi har varit med om så mycket fint och minnesvärt.

Hemåt

Vart nästa längre tur går vet vi inte ännu. För att våga sig på en försiktig gissning: den som lever får se.

Ilon Wikland

(av Angi)

11.10

Iloni Imedemaa

Sista dagen på vår irrfärd var också en gråmulen dag. Vi hade plats på en färja från Tallinn kl. 16.30, så vi hade ingen brådska och tog det lugnt på morgonen, en lång promenad med hundarna i fuktigt väder ,en kopp kaffe och sedan besökte vi Ilon Wiklands museum, Iloni imedemaa. Ilon Wikland växte upp hos sina farföräldrar i Hapsal i ett hus intill den ortodoxa kyrkan. I många av hennes illustrationer hittar man vyer från Hapsal. Jag känner igen de prunkande äppelträden hon ofta avbildar vid husen och Biskopsborgens torn som finns avbildad i illustrationer av borgar. Fortfarande är bebyggelsen runt Biskopsborgen och stranden ganska långt gammal trähusbebyggelse mer eller mindre renoverad. I museet visades en video där Ilon Wikland berättade om sitt inte alldeles odramatiska liv. Hon hade som barn en hund vid namn Sammeli, som finns med på många av hennes illustrationer från sin barndom i Hapsal, men samma hund finns också med i andra illustrationer. Sammeli togs av soldater under kriget och avlivades av dem, vilket måste ha berört barnet Ilon väldigt starkt. Som vuxen hade hon en likadan hund som hon också kallade Sammeli. Barndomens Sammeli måste ha betytt väldigt mycket för henne. 

Angi granskar

Museet rekommenderar jag för både gammal och ung. Där fanns förutom den nämnda videon skisser och illustrationer till de älskade barnböckerna av Astrid Lindgren men också till andra barnboksförfattare, bl. a. Edith Unnerstad, skissböcker, teckningar från hennes barndoms Hapsal och på vinden fanns möjlighet för barn att pyssla och känna igen sig i olika miljöer. Museet är inte inrymt i farföräldrarnas hus, men ligger inte långt från det, nära borgen och det gamla rådhuset.

Sedan dags för färd till färjan till Helsingfors och hem. En fin irrfärd ligger bakom oss.

Hapsal - ett kärt återseende

(av Angi)

8 – 10.10

Dessa dagar var mer eller mindre transportsträckor i ganska mulet – regnigt väder. Av den orsaken tänkte vi ta relativt snabba vägar, men det är inte allltid man får sin vilja fram när man kör med GPS-Lisa som guide. När hon väljer snabbaste rutten tar hon inte hänsyn till att man inte kan köra enligt hastighetsbegränsningen på mindre vägar. Många vägar i Polen har den allmänna begränsningen på 90 km/h också om vägen är i sådant skick och så smal att medelhastigheten snarare är 60, kanske tom lägre. Men man blir vis av erfarenheter. 8.10 var vårt mål Suwalki, som ligger strax söder om gränsen till Litauen. Vår färd gick längs små vägar parallellt med gränsen mot Kaliningrad. De smala vägarna blev ännu smalare pga att vägkanterna var i uselt skick. Men vi fick oss en uppfattning om livet på den polska landsbyggden i norr. Vi drog paralleller till Finland på 1950-talet, ganska små gårdar och byar men alla fält uppodlade, många små kreaturshjordar, mest mjölkboskap vad vi kunde bedöma.

Småningom beslöt vi över huvudet på Lisa och valde lite större vägar, vilket förde oss till ett vackert kuperat, rikare landskap med många sjöar och underbara höstfärger i lövskogarna. Det var den polska vägen nr 16 som jag kan rekommendera. Väl framme i Suwalki (på samma plats som vi besökt under vår irrfärd i april) tog vi oss en skön promenad i parkområdet kring ån som flyter nästan runt Suwalki, sedan en god wok, lite kortspel och till kojs.

Följande dag var också en transportsträcka och den gick helt längs stora vägar. Vårt mål var Riga, så vi körde genom hela Litauen den dagen. Det var en lika gråmulen dag med mera regn än föregående dag.

Några saker att notera om dagen:
-På endel fält såg vi stora flockar med tofsvipor, de är så lätta att känna igen på sin färgteckning och vingarnas form. På ett område fanns de i tusental, på andra i hundratal. Hur kommer de överens om att samlas? 

Bistrampolis

-Vi sökte en plats där vi kunde inta vårt eftermiddagskaffe, en vacker plats där man kan parkera. Martin fann ett avtag till något som visade sig vara herrgård med parkering utanför. En promenad med hundarna förde mig till ett anslag om platsen, namnet var Bistrampolis och det hade ägts av samma släkt sedan 1600-talet till 1940. Huvudbyggnaden var i empirestil från 1860-talet och var nu ett hotell med inriktning på kongresser, banketter och koncerter. Där fanns också en vacker park på båda sidor om huset samt två byggnader, den ena ett vackert fd stall, nu inrett för hotellverksamhet. En lyckad kaffeplats!

Ryttarstaty i Bistrampolis

-Vår nattparkering i Riga ligger norr om staden och är parkeringsplatsen till ett friluftsmuseum typ Fölisön. Vi kom fram först efter solnedgången och museiområdet var stängt och följande morgon var en mycket regnig dag, så museet blev obesökt, men skall besökas på nästa resa genom Baltikum. Bilder om museet på internet visade på ett verkligt sevärt område. Ett tips för andra resenärer, Latvian Ethnografic Open Air Museum.
N 56.99482, E 24,26944

Kvällen avslutades med en god spagetti carbonara a´la Martin, spätburgunder och kortspel.

Vidare till Estland och denna gång var målet Hapsal med bil, inte med båt som vi gjort flera gånger. Åter en regntung dag. Det blev raka vägen till Hapsal, inga mindre vägar. Efter den långa sträckan längs Rigabukten upp mot Pärnu som vi åkt tidigare kom vi in på för oss nya vägar mot Hapsal, också vägen mot Saaremaa söderifrån. Det var ett landskap med ovanligt lite bebyggelse. Dock var fälten brukade. Vi körde genom stora områden med blandskog med en härlig varm höstfärg. Både i Litauen, Lettland och Estland har det regnat mycket så fälten var på många håll mycket våta, omöjliga att bearbeta med traktorer. På många håll stod majsen oskördad. Vår lunchpaus tog vi på en parkering bredvid ett stort hus intill vägen. Det visade sig vara en skola, men ingen kom ut och undrade vad vi gjorde där.

Natthärbärge i Haapsalu

I Hapsal körde vi först runt för att se den parkering som MEINWOMO rekommenderade ute nära Yachtklubi i Noa Sadam, men den var ett enda vattenfält. Vid Yachtklubi kunde vi inte heller parkera, den var stängd. Den tredje platsen som MEINWOMO 

Från Ilon Wiklandmuseets gård

rekommenderat var parkeringsplatsen intill Biskopsborgens ruiner mitt i Hapsal, och den visade sig vara mycket trevlig och lugn, så där är vi i skrivande stund parkerade och har varit på en lång skön småduggig nostalgipromenad längs Hapsals stränder. Nu känner jag en god doft av en måltid i blivande. Jag har en utmärkt kock i köket.

Gdansk - en fin upplevelse

(av Martin)

7.10

Poddabie

Morgonen i Poddabie var småruskig med regnskurar och ganska hårda nordliga vindar. Efter morgongöromålen tog vi en hundpromenad genom den vackra bokskogen mot sandstranden där vinden blåste på ordentligt. Ändå var det ett vackert sceneri. Man kan föreställa sig hur beachen ser ut en solig sommarlördag. Poddabie liksom så många andra byar och städer längs kusten är byggda för sommarturism.

Vi tog snabbaste vägen mot Gdansk via Sopot som vi ville se. När man som vi rör sig utom säsongen får man improvisera en del får att få det nödvändigaste att funka. Trots att vi är själförsörjande ombord med värme, vatten, kök, dusch, toa mm måste man ändå kunna tömma toakassetten, fylla på vatten och bli av med gråvattnet mm. Toakassetten tömdes på toan på en bensinmack. Vattnet fylldes på på en annan mack i samband med att vi tankade och handlade i butiken invid. Gråvattnet blev vi av med på en rastplats i en skogsglänta. Det släpper man med gott samvete ut där växterna kan ha användning av diskmedelsrester och annat ofarligt.

1945

I Sopot åkte vi så nära strandlinjen man kommer med bil och imponerades av de ståtliga villorna och turistanläggningarna. Allt i mycket gott skick. Sopot var ju ett turistparadis för finska turister på 70-talet när man finasierade sin vistelse genom att växla västvaluta på svarta börsen till tio gånger bankkursen. Sopot i dag ser mycket fint ut. Säker värt ett besök under säsong.

Nu

Väl framme i Gdansk parkerade vi på en bevakad parkering i centrum på 5 minuters gångavstånd från promenadstråket Dluga (N 54.34516, E 18.64805). Det vi såg av Gdansk var mycket imponerande. Gdansk drabbades inte lika mycket av de allierades bombningar under andra värlskrigets slutskede som många av de städer vi sett i nordsöstra Tyskland. Sovjetarmen gjorde i stället under sin invasion sitt bästa för att förstöra och bränna ner staden. Allt som förstördes under andra värlskrigets slutksede är återuppbyggt. Imponerande!

Dluga var höstvädret till trots fullt av folk. Bl.a. massor av norrmän. Det föranledde mig att fråga en norrman om Norge brunnit men så lär inte ha varit fallet. Vi promenerade ner mot floden Wista och tog en öl och sedan tillbaks till Herman igen. Där lämnade vi hundarna för att ta oss tillbaks till en restaurang där man serverade polsk mat. För säkerhets skull hade vi bokat bord. Middagen höll vad den lovade. Ett riktigt skrivmål på god ohälsosam mat.

I gatuvimlet

I gatuvimlet

Återtåg genom Polen

(av Angi)

5 – 6.7

Kiosker i Stettin

Förunderligt hur väderleken kan växla från en dag till en annan. I Wachsenburg vaknade vi till en underbart fin morgon och i Magdeburg var det en våt morgon med duggregn och mörka moln överallt. Dessutom blåste det ganska kraftigt. Vårt mål var satt på Stettin eller Sczcecin på polska. Eftersom väderleken var som den var beslöt vi att köra huvudvägar dit förutom en avstickare till Oranienburg för uppköp och en nostalgititt på slottet, vi var ju där i våras och skrev om det i bloggen om vår irrfärd runt Östersjön. Det är förvånande hur mycket vägarbeten man håller på med i Tyskland, varje dag vi kört har vi kommit till något slag av vägarbete, antingen så att hela vägen varit spärrad och man blivit föreslagen en ”Umleitung” med en gul skylt med ett stort U eller så att en eller flera vägbanor varit avspärrade. Motorvägarna är belagda antingen med betong eller asfalt. Betongvägarnas skarvar känns i Herman eftersom har ett högt tryck. Om betongvägen är i dåligt skick är det en plåga att köra på den, då är en sämre asfaltväg mycket trevligare.

Det är närmast två affärskedjor vi har besökt i Tyskland, en mindre matvaruhandel vid namn Netto och ett varuhus typ Prisma vid namn Kaufland. Vår erfarenhet av Kaufland är att de har så gott som vad som helst men något vettigt system för var man kan finna det ena eller andra har vi inte hittat i detta land känt för att vara effektivt och systematiskt.

Stettin

En kaffepaus tog vi vid en parkering invid randen mellan fält och skog och Martin och hundarna fick sig en välbehövlig promenad. Gränsen mellan Tyskland och Polen märkte vi knappt, kunde bara konstatera att texterna kring vägen nu slagit om till polska. När vi närmade oss Stettin kom ett verkligt ösregn med kraftiga vindar. Vår guide Lisas instruktioner var inte alldeles klara men efter lite felkörning kom vi rätt, till en allmän parkering invid stranden med Stettins gamla stad tvärs över Oder. Det var inte väder för att gå ut utan vi satt inne och lyssnade till regnet och läste och hade det skönt. Martins födelsedag firade vi med en flaska sekt, Rotkäppchen (Rödluvan på svenska), riktigt gott, tack för tipset Chrisse,och en god middag med stekta lammkotletter, gräddsås, bönor och cous-cous. Efter det två partier Gin Rummy, där båda vann ett parti.

Följande morgon då vädret var bättre tog vi en promenad i Stettin och konstaterade att återuppbyggandet efter att ca 80 % av staden bombats sönder inte varit lika pietetsfullt som i Warszawa, dock en alldeles trevlig stad. Kyrkorna är inte lika dystra som i Magdeburg där sandstenen inte putsats upp på länge, här var kyrkorna i rödtegel.

Kyrka bongad på vägen

Målet för dagen var Östersjökusten med sina sandstränder och strandsjöar. Vägen norrut längs huvudvägar gick tidvis ganska långsamt pga att man håller på att bygga motorväg till Gdansk. Vi hade kurs mot Kolobrzeg, där vi tog en lunchpaus och körde därifrån längs smalare vägar längs kusten. Vädret var strålande hela dagen. Det var intressant att köra på den smala kustremsan som bildats mellan strandsjön och Östersjön men tyvärr var det skog mellan vägen och stranddynerna. Bebyggelsen är helt inriktad på sommarturism med hotell, många nu stängda campingplatser, restauranger och mindre matställen. Och tomt på folk. Då vägen svängde bort från stranden körde vi igenom många små samhällen med små, vackra kompakta kyrkor. Standarden mellan de små samhällena här och i Tyskland är stor. Samhällsutvecklingen har varit så olika. Staden där vi tänkt oss att övernatta, Utska, ären mycket fin liten stad med gammal bebyggelse och ger ett tyskt intryck med korsvirkeshus vilket vi inte sett på andra håll. Men någon bra övernattningsplats hittade vi inte, utan körde vidare till Poddabie ca 15 km mot NO, där också ställplatsen var stängd för säsongen men vi parkerade invidgatan ner mot stranden (N 54.62197, E 16.98309). Vi tog en promenad i en underbar bokskog med sin speciella atmosfär utan någon undervegetation och när vi kom ner till stranden såg vi solen apelsinröd sjunka i havet. 

Sista dagen i Tyskland

Soluppgång ovanför Holzhausen

(av Martin)

4.10

Morgonen vid Wachsenburgs parkering var vacker med en fin soluppgång ovanför byn Holzhausen även om luften var något kylig; under 10 C.

Efter normala morgongöromål gick vi upp till borgen. Tyvär var grindarna stängda så vi fick nöja oss med en titt utifrån.

Wachsenburg

Vi beslöt att åka till Magdeburg. Vi hade tänkt oss en kort dag vid ratten med ankomst på eftermiddagen. Sträckan som skulle avverkas var inte mera än ca 200 km. Som ”vanligt” så lät vi Lisa (TomToms tyska guide) undvika motorvägar. Färden gick först till Gotha där vi gjorde diverse uppköp i Kaufland. Förresten visste du säkert att Sveriges salig prinsessa Sibylla, kung Carl XVI Gustafs mor, var född på slottet i Gotha och hette ”von Sachsen Coburg Gotha” som ogift. Vi körde förbi slottet på vägen. Det var sort och påminde i stil något om Drottningholms slott så Sibylla kände sig säkert hemma i Sverige.

Selketalbahn

Vi intog vår lunch på en parkering på vägen där det blev en kort hundpromenad. När det var dags för eftermiddagskaffe råkade vi stanna i Bad Alexis där det fanns en smalspårig järnväg, Selketalbahn. Tåget råkade lämna stationen i Bad Alexis just när vi kom så vi fick se det.

Den korta resan blev i alla fall rätt lång. Det tycks ofta bli så när man undviker motorvägar och i stället åker längs slingriga mindre vägar. Medelhastigheten blir i allmänhet 50-60 km/h. Vi är ju inte här för att ha bråttom. Man får se mycket vacker natur och fina byar och småstäder. I de äldre byarna/städerna är korsvirkeshus dominerande. Vi är ju inte vana vid det. 

Vi kom fram till Magdeburg strax före fem. Vi hade bokat plats vid en två månader gammal ställplats vid Elbe i centrum av staden. En fin plats. Adress Am Winterhafen 1 (N 52.12517, E 11.64917).

Am Winterhafen 1, Magdeburg

Magdeburg hör till de städer som mer eller mindre utplånades under andra världskrigets slutskede. I motsats till andra utplånade städer vi besökt under vår resa är det inte mycket förutom Domen och ett kloster i centrum som återuppbyggdes under DDR regimen. Tvärtom så rev man åtta kyrkor förutom de som jämnats med marken.

Ett av de större glädjeämnena i Magdeburg  är ett hus i centrum ritat av Hundertwasser. Det är otroligt vad man kan åstadkomma när fantasin får flöda fritt och uppdragsgivaren inte sätter gränser. Hundertwasser hade ingen arkitektutbildning och det är säkert bra.

Hundertwassers hus

Detalj

Tag der Deutschen Einheit

Neckargemünd

(av Martin)

3.10
Campingplatsen i Neckargemünd var fin, välskött och välutrustad och inte speciellt dyr heller. Med husbil, hustru och hundar blev priset 19 € och då ingick allting, dvs. dusch, vatten, toatömning och el (vilket inte vi drog nytta av; vi kopplar aldrig in oss). WIFI betalade vi 3 € för men det var onödigt. Min telefon som hotspot var betydligt effektivare. Vi använder nätet en hel del, för att kolla FB, läsa nyheter inkl. Västis (som utkom i dag, tisdag), YLE Vega Västnyland och Husis men framför allt för att uppdatera bloggen.

På förra stället hade vi av misstag lämnat efter oss en av nivåkilarna som vi använder för att få Herman att stå bekvämt i plan. Efter ett visst googlande konstaterades att Erwin Hymer World fanns lämpligt på den tilltänkta rutten i Wertheim nära Würzburg. Där tänkte jag att man kunde hitta nivåkilar. Hymer är Tysklands största husbils- och husvagnsföretag med sammanlagt 16 olika märken. Bl.a. ingår Hermans märke Bürstner i gruppen. Det som är stort i Tyskland är verkligt stort.

Efter diverse morgongöromål och hundpromenad i Neckargemünd, som var en alldeles förtjusande liten stad vid Neckar, med gamla välhållna hus och mysiga gator och prång, åkte vi så iväg. 

Oktoberfest hos Hymer

Vi tog snabba vägen c. 180 km till Wertheim. För att vara tisdag var det förvånansvärt lugnt på vägarna. Framför allt såg vi inga långtradare. Så småningom gick det upp för oss att tyskarna firar sin nationaldag, Tag der Deutschen Einheit, 3.10 till minnet av Tysklands återförenande  3.10 1990. Då blev vi fundersamma om huruvida Erwin Hymer World skulle vara öppet. Alla affärer vi såg på vägen var stängda. Så var det inte. Wertheim visade sig vara ett outletcentrum med en massa märkesvaruföretags outletaffärer som alla hade folkfest och öppet på nationaldagen. När vi började närma oss var det en massa bilar på väg dit och trafiken ringlade långsamt redan ett par kilometer innan vi kom fram. Vi lyckades parkera Herman på EHV:s jättelika parkeringsplats och tog oss in byggnaden som också den var jättelik. Där var full Oktoberfest på gång med folk i mängder längs långborden i en stor stor sal och en 20-mannaorkester i Lederhosen och tyrolerhattar som spelade rätt sort musik. Efter 10 minuter öppnade shoppen kl 13. Där fanns allt man kunde tänka sig i tillbehörsväg inklusive ett stort urval nivåkilar. Vi inhandlade ett par som liknande dem vi haft tidigare fast något större och med förvaringspåse. 

Wachsenburg

Målet för dagen hade vi bestämt till en parkering (”puskaparkki”) under Wachsenburg nära byn Holzhausen  sydväst om Erfurt (N 50.85588, E 10.87635). Den hittade jag på appen MEINWOMO. Färden gick 160 km upp och ner på slingrande vackra småvägar och genom ett otal byar och småstäder. Det har regnat ett par dar vilket gör färgerna i naturen speciellt mättade och vackra nu när solen började bryta fram. Väl framme kl 18.06 konstaterades att vi gjort ett bra val av övernattningsställe. Parkeringsplatsen med en vacker utsikt över Holzhausen är avsedd för vandrare. Från parkeringen går en vandringsled som löper från borg till borg på en längd av 21 km. På parkeringen finns en skylt som talar om att man är välkommen att nyttja den! Efter en promenad med hundarna börjar det nu vara dags att börja fundera på kvällens middag. I morgon blir det en titt på borgen.

Från Mosel till Neckar

(av Angi)

2.10.17

Campingplatsen i Trier var ok och gav möjligheter till fina hundpromenader längs stranden av Mosel. Vi hade lite ärende till en bok- och pappershandel så vi körde in till Triers centrum och inhandlade  en loggbok eftersom den vi har tar slut. Dessutom köpte vi mat och en äkta Knobelbecher i läder för våra tärningsspel om kvällarna. En Knobelbecher i äkta läder skall man ha här i Tyskland. Vi har hittills för våra yatzyomgångar snöpligen använt en i plast, visserligen fordrad med tyg.

Så iväg och nu hade vi bestämt oss för att fara bort från Mosel till nya trakter. Vårt mål blev trakten kring Heidelberg och Neckardalen. Heidelberg hade vi besökt för drygt 20 år sedan tillsammans med Helmut och Edel Schatz, arbetskamrater till Martin. Igen lät vi Lisa i navigatorn söka upp vägen och undvika motorvägar. Landskapet var igen växlande, bördiga fält, betande kor i inte väldigt stora hjordar och löv- och barrskogar. Dagen var småregnig, ibland var det disigt som om vi körde genom tunna moln, vilket det förmodligen var. Lövskogarna hade underbara mättade höstfärger med bok som ett dominerande träslag.

Labradorit

Vi kom till en ort, Kirschweiler, där det fanns skyltar om ädelstensliperier, guldsmeder m.m och det kunde jag ju inte åka förbi. På kartan, Google maps, som jag hela tiden sitter med i knät, fanns följande text: Edelsteinhaus Erwin Hess eK och dit for vi. De hade en stor utställning/försäljning av smycken i guld och silver med stenar av olika slag och slipning. När vi kom hade just en visning av sliperiet börjat för en busslast gäster och vi fick följa med dem. Jag var ju mera intresserad än Martin, så han lät mej njuta ifred och gick själv ut med hundarna. Jag njöt av att gå omkring och titta i montrarna där de hade både färdiga smycken och mer eller mindre slipade smyckesstenar till salu. 

Några helt råa diamanter fanns där också och de såg ut som vilka smutsiga kalkstenar som helst. Jag föll för en delvis slipad Labradorit, som jag tänker att jag kan använda på något sätt, kanske få flera smycken av råstenen. Labradoriten är släkt med den finska spektroliten, men är grönare till färgen.

Vidare därifrån kom vi till ett vägstopp, men klarade oss framåt genom att godkänna motorvägar och utan vidare utflykter kom vi till Neckargemünd strax österom Heidelberg, en campingplats intill Neckar i en trevlig liten stad (N 49.39645, E 8.794).  Vi gick in till staden för ett glas Riesling innan matlagningen ombord på Herman tog vid. Det blev en låda (i Omnia a la Martin) på potatis, kassler, purjolök, creme fraiche, grädde mm och en Spätburgunder från Mayschoss.

  

Från Winningen till Trier

(av Angi)

1.10.17

Under morgonpromenaden på den stora campingplatsen i Winningen kunde vi beundra olika campingbilar och vagnar. Där finns fina platser för stationära vagnar med rabatter, strandnära med skifferstenstrappor ner till Mosel, enklare platser för mera stationära besökare, men de flesta var liksom vi tillfälliga besökare. En ärtgrön volkswagen ”bubbla” från 1972  stod bredvid en liten söt campingvagn och ett tält, en Camper typ inredd ”jeep” och en VW Westfalia, sk plåtis modell tidig, hörde till de intressantare ekipagen.

Burg Eltz

Burg Eltz från borggården

Vårt mål för dagen blev en borg, som Martin läst om, Burg Eltz. På platsen byggdes redan på 800-talet en enkel herrgårdsbyggnad med en jordpalissad. Den äldsta delen av den nuvarande borgen byggdes på 1150-talet som fort under Fredrik Barbarossas tid. Borgen har ägts av samma släkt, Eltz, i 850 år. Den har byggts till av olika grenar av släkten, så den består i huvudsak av tre delar, Rübenachs del blev färdig 1472, Rodendorfs del  byggdes 1490 - 1540 och Kempenichs del blev klar på 1530-talet. Kempenich-grenen av släkten använder fortfarande sin del, den byggdes från början med uppvärmningsmöjligheter i varje rum. De övriga delarna är öppna för allmänheten. Där var så mycket folk att vi beslöt oss för att bara se skattkammaren, en utställning av smycken, klockor, porslinsserviser, kyrkliga föremål (t. ex. två små altaren med fodral, ca 15cm höga, att ha med på resor) och vapen. Otroliga hantverk. Man kom åt borgen antignen med en liten turbuss från parkeringen en god bit bort eller via en skön skogsväg genom bok-, ek- och lindskogar på ca 1,5 km, vilket vi valde. Väl värt ett besök!

Kombinerad pistol och stridsyxa
i Burg Eltz' skattkammare

Efter besöket i borgen tog vi en lunchpaus på den närliggande byns kyrkparkering och därefter åkte vi tillbaka till vägen längs Moselfloden med sikte på Trier. Det var söndag och mycket folk i farten, dessutom en vacker dag, så efter ett tag beslöt vi att köra en kortare färd upp på höglandet ovanför den slingrande floden, vilket var en trevlig kontrast till den tättbebyggda Moseldalen. Höglandet är bördigt med vidsträckta odlingsmarker och på sina håll fantastiska vyer. Däremellan gick vägen i branta kurvor och backar för att igen komma upp på ett nytt högland.

Nu är vi på en ställplats i utkanten av Trier, (Reisemobilpark Treviris, In den Moselauen, 54294 Trier, Tyskland) och så långt från den centrala delen av staden att vi håller oss till vad ställplatsen och dess omgivning invid Mosel har att bjuda på. Vi har en skön utsikt över Mosel från bilen.

Trier är en stad som sannolikt anlades av kejsar Augustus under namnet Colonia Augusta treverorum och var på 300-talet en så viktig och rik stad att den betecknades som Rom  på andra sidan Alperna. Den var under Konstantin den stores tid huvudstad i ett av romarrikets 4 provinser. Efter diverse förvecklingar blev det en viktig stad i det tysk-romerska riket år 870. 1473 grundades där ett universitet. 1794 – 1814 var Trier huvudstad i det franska departementet Sarre varefter det tillföll Preussen. Här finns fortfarandse byggnadsverk kvar från romartiden, bl. a. en amfiteater, en bro och ett romerskt bad.

Kupla som dragbil

Vantana

Gammak klassiker

En dag längs Mosel

(av Angi)

30.9

Torget vid gamla stan i Ahrweiler

En regnig morgon och vädret under dagen var varierande regn och uppehåll. Vi lämnade en mycket intressant plats, Ahrweiler med sin gamla stad inom stadsmuren. Ett par av husen jag såg var byggda på 1600-talet, bl. a. huset vid torget på bilden. En stad väl värt ett besök!

Nu var siktet inställt på Moseldalen, så vi tog oss till Koblenz, där Mosel mynnar ut i Rhen, och längs väg nr 267 som går längs Mosels norra/västra sida. I Winningen drygt 10 km från Koblenz körde vi på må få in till en Yachthafen, båthamn, för att där ta en lunchpaus, men istället för lunch kom vi in på ett trevligt campingområde på en ö i Mosel. Där meddelades det att det nog fanns plats också om vi kom dit senare under dagen vilket vi beslöt lägga bakom örat.

Vinodling vid Moseldalen

Vi körde vidare och förundrades igen över vinodlingarna som klättrade uppför oländiga sluttningar. På endel platser var odlingarna så branta att man undrar hur man kan sköta om dem och få ner alla druvor under skörd. På andra ställen var det mera lättarbetat. Vinodlingarna finns på båda sidor om Mosel, ofta turvis på den ena eller andra sidan beroende på terräng och väderstreck. Vägen följer floden så att det inte alls förekom hus mellan vägen och floden. Många små städer ligger längs vägen och just nu var det mycket folk (och husbilar) i farten. På flera höjder såg vi gamla borgar i mer eller mindre ruinerat skick också något riktigt sagoslott. Vi körde förbi många vinhus där man annonserade vinprovning och försäljning. Vi körde så långt som till en stad vid namn Ernst, där vi körde in på en ställplats, som var full, men som låg vid en vinprovning/försäljning. Vi stannade där och fick smaka på 4 torra och 2 halvtorra Rieslingviner och köpte också av båda sorter. Där tog jag också en promenad med hundarna och förvånades över några personer som plockade något under vissa träd längs strandpromenaden. När jag kom till träden sökte jag förståss också på marken och hittade valnötter modell mindre.

Vi åkte inte vidare utan vände och åkte tillbaka längs samma väg med en paus i Cochem, där man ställt upp ett tält för en vinfestival. Vi kom in förmodligen just efter att den öppnats för vi åhörde några tal med pauser av lite hornorkester och till och med lite allsång. Tältet var ungefär halvfullt med folk sittande vid långbord med servering av vin, öl och tilltugg. Antagligen skulle festen ännu fortsätta länge med olika program, men vi åkte vidare.

Beslöt att övernatta vid campingen i Winningen vi besökt tidigare (N 50.31037, E 7.50092) och fick en plats invid Mosel. Nyss passerade en lastbåt, lång, låg och smal, oss.       

Burg Thurant

Mot Mosel och Ahr

(av Martin)

29.9

Färden från Albertshofen nära Würzburg mot Moseldalen gjordes också den genom att ”undvika motorvägar”. Trots att resan endast var knappa 300 km blev det ganska många timmar vid ratten. Målet var Löf nära Mosels utlopp i Rhen vid Koblenz. Redan i våras hade jag nämligen bokat tid hos Företaget SOG Systems till 29.9 kl 8.30 för att få ett ventilationssystem monterat i husbilens WC så att användingen av kemikalier blir onödig.

Resan gick också denna gång genom vackra kuperade landskap. När man åker längs småvägar avlöses den ena tätorten av den andra. Det är intressant att se de gamla samhällena. Kulturen här i Mellaneuropa är påtagligt äldre och traditionsrikare än hos oss. Men det är väl ingen nyhet. Den jämna strömmen av tätorter gör ju också att medelhastigheten blir låg. Men det gör inget. Det är resan som är målet och vi har inte bråttom någonstans. 

SOG har en ställplats utanför sin fabrik där det ryms ca 8-10 husbilar. När vi kom dit vid 18-tiden var det redan fullt. Vi fick i stället en fin plats på den snygga fabriksgården.

Vinodlingar i Ahrdalen

På morgonen 29.9 kl 8.30 var det så dags för montage av SOG-utrustningen. Jag vill göra klart för läsaren att man inte måste resa en vecka och 2700 km för att få det gjort. Det går bra i Finland också och man kan också köpa utrustningen där hemma och montera själv. Men eftersom vi nu ändå skulle hitåt och eftersom nu SOG råkar ligga i Moseldalen... Montaget gjordes på en knapp timme medan vi var ute på en vacker promenad i skogen med hundarna. Nu är det gjort och allt fungerar bra.

Weingut Adeneuer

Vi hade beslutat att åka till Ahrdalen som ligger strax norr om Moseldalen. Båda mynnar ut i Rhen. Ahrdalen är känt för sina röda viner, framför allt Spätburgunder (Pinot Noir) och det var anledningen till att vi ville besöka området. I Ahrdalen finns Rotweinstrasse som sträcker sig från mynningen vid Rhen till Altenahr, en sträcka på knappa 30 km. I en artikel skriven av en svensk vinkännare hade jag träffat på en vinmakare i Ahrweiler, Weingut Adeneuer. Vi åkte dit och jag besökte företaget medan Angi tog en promenad med hundarna längs Ahr. Det är ett gammalt och ärevördigt företag i en gammal och ärevördig byggnad som andas traditioner. Jag blev mycket välkommen av Marc Adeneuer som bad mig slå mig ner i vinprovningssalongen. När jag presenterat mitt ärende fick jag prova de tre viner som låg närmast min beskrivning och fastnade slutligen för J.J. Adeneuer No2, Spätburgunder, som jag köpte 12 flaskor av. En mycket trevlig upplevelse. Vi hämtade försändelsen tillsammans med Angi så att hon också fick uppleva varifrån vårt vin härstammar.

Am Ahrtor

På vägen från Löf hade vi börjat fundera på var vi skulle övernatta. När de tre första ställplatserna/campingarna vi ringde till var fullbokade började nervosititen stiga en aning. Det fjärde stället gav napp. Det var Campingplatz Ahrweiler ”Am Ahrtor” som visade sig vara ett riktigt lyckokast. Där fanns en plats pga en avbokning men bara för en natt (vilket passar oss bra; vi stannar tydligen inte mera än en natt på samma ställe). Skall man övernatta på den här typens ställen skall man boka i mycket god tid. Få se hur vi gör i morgon. Antagligen blir det en parkering av något slag. 

Campingplatz Ahrweiler ”Am Ahrtor” (N 50.53903, E 7.09598) ligger fantastiskt vackert vid Ahr och bara ett par hundra meter från porten i muren till gamla Ahrweiler. Gamla Ahrweiler är alldeles förtjusande med sina gamla hus och butiker och uteserveringar. Dit gick vi först med hundarna och intog en ”Feder Roter” (en god något söt dryck jäst på druvmust) och Zwiebelkuche vid torget och senare på kvällen till Weingut Ahr Coels restaurang på en kvällsbit utan hundar.

Till saken hör att dagen har varit otroligt varm och skön. På dagen var det över 25 C och nu kl 21 på kvällen är det fortfarande 20 C. Inte oss emot.

I Ahrdalen är det Spätburgunder som gäller.
Här hos Weingut Coel

Från öst till väst

(av Martin)

27.9

Senast jag uppdaterade bloggen 24.9 var vi i Warzawa. Sedan dess har vi hunnit vara med om ett och annat. Följande mål var Wroclaw (utt vråttschlaff) på tyska Breslau. Genom Polen körde vi nästan enbart längs motorvägar. Även om det kan kännas trist så visste vi från förr att småvägarna i Polen ofta medför ”överraskningar”. I stället använde vi den tid som inte gick till motorvägsåkande till att närmare bekanta oss med res- och färdmålen.

En bro o Wroclaw

Wroclaw är en gammal ärevördig handelsstad. De äldsta delarna ligger på några öar som bildats i floden Oder. De äldsta bosättningarna dateras till för 300000 år sedan (!). Redan ca 1500 f.Kr. begick man handel här. Vi nordbor med vår unga historia blir rätt ödmjuka.

Staden har tillhört olika tyska kungariken och senare Tyskland fram till andra värlskriget. Efter det tillföll Wroclaw Polen.

På kvällen när vi kom fram hann vi inte göra så mycket annat än rasta hundrana och söka oss till restaurangkvarteren i ”gamla stan” (någon riktig gamla stan finns inte). Vi hittade ingen restaurang där  man serverade traditionell polsk mat. Alla krogar var italienska. Pastamiddagen var ingen höjdare.

Kärlekslås på bron

Vi hade turen att hitta en bevakad parkeringsplats alldeles i hjärtat av staden och invid en park. Det var kanske inte enbart tur. Jag hittade platsen på appen Park4Night som jag anlitar en hel del. Där var det fint att övernatta och lätt att rasta hundarna.

En liten detalj av panoramat

Följande dag gick vi omkring i de äldsta delarna av staden. Holmarna som staden sedermera byggdes på vimlar av kyrkor och vackra gamla nitade stålbroar. Wroclaw förstördes ”endast” till 70 % under slutskedet av andra världskriget och är liksom Warszawa helt återuppbyggd.

Precis bredvid vår parkering finns Panorama Raclawicka som är en stor byggnad med en jättelik panoramamålning målad 1894 som visar slaget vid Raclawice år 1794. Panoramamålningen är helt otroligt imponerande. Den är tekniskt gjord så att den jättelika runda duken, 114 m lång och 15 m hög, är integrerad med den byggda förgrunden så att man får ett 3-D intryck och tycker sig hela tiden vara mitt i händelsernas centrum. Det är svårt att beskriva i ord och bild. Besök stället! Det är det värt. Nästan så att det är värt en resa till Wroclaw endast för den saken. Bilden här gör inte rättvisa åt det monumentala konstverket men visar i alla fall en detalj.

Frauenkirche

När vi i går lämnade Wroclaw med siktet ställt på Tyskland fortsatte vi ännu längs motorvägarna till Dresden där vi tog en paus. Jag ville absolut se Frauenkirche. Jag såg kyrkan i ruiner c 1996 när återuppbyggnaden av kyrkan, som från början var avsedd att kvarstå i ruiner som ett minnesmärke över krigets vansinne, precis hade börjat. Nu var kyrkan helt återuppbyggd sten på sten nästan enbart av materialet från ruinerna. Också det en imponerande prestation.

Målet för vår övernattning som jag hittat i Park4Night finns i Gelenau i Erzgebirge söder om Chemnitz. Det är en nyanlagd ställplats invid ett sport- och friluftscentrum. Platsen var helt ok och gav goda möjligheter att rasta hundarna. Dit åkte vi längs mindre vägar genom att ge TomTom ordern att undvika motorvägar.

I dag morse hade vi en fin morgonpromenad med hundarna längs skogsvägar i den vackra naturen i Gelenau, ömsom i mörka skogen och ömsom med en strålande utsikt över de böljande landskapet i ett soldis som gav fantastiska färger åt höstlöven. En väldigt fin "ruska" på sitt sätt. 

Vårt mål var en ställplats vid stranden av Main i Albertshofen strax öster om Würzburg. Också den hade jag hittat på appen Park4Night. Också nu hade vi gett TomTom order om att undvika motorvägar. Den här gången blev det betydligt äventyrligare. Vi kom 4 gånger in på vägar som plötsligt var avstängda pga vägarbeten. Att sedan hitta fungerande omvägar var inte alltid så enkelt. Med Angi som skicklig navigator med GoogleMap gick det trots allt bra även och resan tog ett par timmar mera än beräknat. Märkligt att man i Tyskland inte har förslag till omvägar så som vi har. 

Nåväl, vi är framme i alla fall och platsen är fin (N49.7728, E10.1573 för den som är intresserad). Trots smärre äventyr njöt vi av färden längs de mindre vägarna. Det starkt kuperade landskapen kombinerat med höstens färger i träden var skönt och fint att få uppleva.

I morgon tar vi kurs mot Moseldalen.

Något om Vilnius, en del iakttagelser och något om Warszawa

(av Martin)

24.9

Ställplatsen i Warszawa

I skrivande stund befinner vi oss på en alldeles utmärkt bevakad ställplats alldeles invid gamla stan i Warszawa (N52.2584, E21.0047 för den som är intresserad). Vi ankom vid 19.30-tiden efter att ha tillbringat den senaste timmen i krypfart i trafikstockningen på vägen in och möttes av en mycket glad och välkomnande portvakt. Trafikstockningen berodde förutom söndagkvällen på att man höll på att montera bort trafikhindren från Warszawa maraton som löpts samma dag.

Färden hit från Vilnius var i övrigt helt odramatisk med för det mesta rätt bra vägar omväxlat med en del mindre sköna stumpar. Herman har pga sin vikt hårt pumpade däck. Baktill har vi 5,5 bar vilket gör att ojämnheterna känns mycket mera än i en vanlig personbil.

De sista 80 kilometrarna in till Warszawa består fortfarande av ett enda motorvägsbygge och färden är ganska långsam. Som tur har vi ingen större brådska. Vi kommer fram när det vill sig.

Man märker på det mesta att Litauen ännu har en lång väg kvar innan levnadsstandarden börjar likna det vi är vana vid. Också i huvudstaden Vilnius gamla delar är husen rätt förfallna och gatorna och gårdarna illa skötta. Taken är för det mesta av korrugerad astbestcement och ser inte alltid så täta ut. Undrar hur man har tänkt sig när (om) husen skall renoveras. Hos oss går man iklädd rymddräkt när asbesttak skall rivas och det är inte billigt. Men det brukar ju vara så, att omtanken om arbetarnas hälsa går hand i hand med välfärden i övrigt. Det skall väl sägas, att Vilnius gamla stan är charmig och väl värd ett besök. De nya delarna av staden är rätt modärna och skiljer sig inte mycket för det man är van att se. Byggnadsaktiviterna är mätt med antalet byggkranar rätt stor.

När vi på förmiddagen åkte över polska gränsen var skillnaden frapperande. Plötsligt är husen och gårdarna välskötta, vägarna (för det mesta) fina, vägrenarna klippta och snygga, bilparken lika modärn som hos oss, åkrarna välskötta osv. Utvecklingen i Polen har mätt med dessa enkla synliga parametrar gått fort och kommit långt. Jag tänker inte skriva om Polens EU-politik. Jag konstaterade också att välfärden återspeglas i trafikkulturen. När man sätter ut blinkern för att byta fil så öppnas en lucka bakom. När jag gick ut med hundarna och ställde mig framför en skyddsväg stannade bilarna. Den omtanken har man ännu inte hos oss.

Landsvägstrafiken i Lettland och Litauen var på ett annat sätt flexibel och bygger på ett totalt förtroende bilister emellan. Det är helt normalt att omkörningar görs så, att man åker tre bilar i bredd. Det gäller således att ha lika mycket framförhållning framåt som utkik bakåt. Den som möter viker åt sidan. Vad som händer om två rader med trebilar i bredd möts vet jag inte eller om den mötande bilen inte upptäckt situationen.

När vi körde  Via Baltica i våras i april såg landskapet helt annorlunda  ut. De milsvida odlingar som då var svarta var nu fyllda med böljande majsfält. Det fanns majsodlingar överallt. Skörden hade ännu inte börjat. Det var en vacker syn.

I våras när vi körde Via Baltica var kossorna ännu inte ute. Nu förvånade vi oss över hur väl kossorna hölls på betena utan gärden. Vi tyckte att det såg riskabelt ut. Så smånigom insåg vi att det vi uppfattat som lösa hjordar i själva verket var kor som alla var tjudrade med en påle och en kätting. Vilket jobb det måtte vara att byta bete åt hela hjorden. Å andra sidan var mjölkgårdarna tydligen inte väldigt stora. Sådär mellan fem och 20 djur.

Nu ligger vi som sagt på en 10 minuters promenad från gamla Warszawa som vi ser fram emot att besöka i morgon. Vi hoppas att regnet har upphört då.

1945

Nu

PS 25.9: Nu har vi tagit oss en morgonpromenad i gamla Warszawa. De gamla delarna av staden förstördes till 90 procent under andra världskriget men är nu till största delen återuppbyggda. När man ser bilder av staden år 1945 och jämför med nuläget får man igen en påminnelse om krigets och människans totala vansinne. Målsättningen var att förstöra så mycket som möjligt och döda så många som möjligt, men för vad? För att visa att man hade rätt? Det är väl trots allt så att ett krig inte har segrare; bara förlorare. Somliga materiellt och andra etiskt och moraliskt. Man blir också påmind om människans förmåga till återanpassning. Återuppbyggnaden av Warszawa är en imponerande prestation!