Summa summarum

(av Martin)

Eftermäle

På morgonen 23.9 blev det morgondopp i Luhanka för en del av oss (jag vill inte skryta) och mera agility med hundarna före förmiddagskaffe och hemfärd. Färden gick till en början längs en underbart vacker skärgårdsväg längs rutten Luhanka – Sysmä – Asikkala och därifrån vidare till Kärkölä och Hyvinge och slutligen till Skuru.

Sammanlagt blev det en resa på 3193 km med en körtid på 46 timmar och 11 minuter. Medelförbrukningen var 10,5 l/100 km vilket är rätt mycket beroende på att vi körde en hel del 100 km/h på transportsträckorna. Det innebar 335 l diesel eller ca 520 €. Dieseln är rätt mycket dyrare i Sverige än hos oss. Som jämförelse kan nämnas att avståndet från Skuru till Messina, Italien längs Via Baltica är ca 3500 km.

Sammantaget har vår ruska-resa varit väldigt lyckad. ”Som vanligt” när vi är ute med Herman har vi haft fint väder. Nämnas kan att man nu under ett par dagar haft snö uppe vid Stekenjokk.  Visst hade vi en del regn men det var huvudsakligen under nätterna eller när vi körde transportsträckor och det var aldrig riktigt kallt. Kallast var det just vid Stekenjokk där det var +4 C på morgonen. Inte under en enda vandring fick vi regn på oss.

Det är några saker jag särskilt vill betona. Landskapen vi åkte igenom längs Vildmarksvägen var otroligt vackra och helt nya för oss med alla vattendrag och forsar och stora höjdskillnader. Att bila på kalfjället var också speciellt. Som vi skrev i ett tidigare avsnitt så gick vi på en 3 km lång vandring vid Klimpfjäll längs en å med 7 forsar och då gick ändå största delen av turen genom skogsmark.

Det var också fascinerande och intressant att bli bekant med de delar av samekulturen man fortfarande kan erfara främst i form av kyrkstäder; jag tänker mest på Ankarede och Fatmomakke men också Arvidsjaur.

Det var lätt att fricampa. Jag tror att vi alla nätter förutom i Strömsund övernattade nära vatten och alla platser där vi övernattade var väldigt fina. Det var också lätt att proviantera längs vägen. För säkerhets skull hade vi tagit med oss finskt mellanöl så att vi slapp det svenska folkölet.

Det var inte vår sista tur längs Vildmarksvägen.

Simoniemi-Kuusamo-Kajana-Luhanka

(an Martin)

20.9

Det är inte så mycket att berätta om resan. Vi åkte rakt över Suomineitos midja från Simoniemi till Juuma i Kuusamo. Hon är rätt smal om midjan, 255 km. Under vår färd till och längs Vilmarksvägen såg vi renar bara en gång och det var i Strömsund. På vägen till Juuma såg vi destu mera av den sorten. Renarna nonchalerar oss bilister totalt, helt medvetna om sin historiska rätt till sina marker, så man får ta det försiktigt och hålla god utkik.

Vi hade sedvanlig lunch- och kaffepaus på vägen och anlände till Juumas vackra lägerområde vid 18-tiden. Där fick vi en fin strandtomt.

21.9

Oulankajokis kanjonrunda

Efter frukost åkte vi iväg drygt 40 km på studtals rätt dåliga grusvägar  (att breda ut grovt krossgrus på vägen gör antagligen underhållet billigare men det är ett eländigt underlag att köra på; i synnerhet med en husbil med hårt pumpade däck). Vi hade tänkt oss Oulankajokis kanjonrunda på 6 km i vertikalled. Leden går mycket upp och ner. Vi startade vid  den enda punkt man kommer till med bil i rundans nordöstra hörn och gick rundan medsols eftersom vi ville se Oulankajoki motströms. Riktingen på kartan var ritad motsols och så gick de flesta. Som fotograf tycker jag att man inte kan fota forsar medströms lika lite som man med gott resultat kan fota växter med ljuset i ryggen.

Rundan är fantastiskt vacker med omväxlande terräng och som sagt mycket upp och ner. När man blickar ner i kanjonen står man ordentligt högt uppe. Kanjonen är imponerande. Tyvärr (ur fotosynpukt sett) var det klart solsken och då är det hart när omöjligt att fota landskap med bra reslutat. Önskevädret är halvmulet. Men destu mera njöt vi av turen.

Vid Kirkasvetinenlampi intog vi vår medhavda och välförtjänta lunch.

Efter målgång blev det raka spåret till Kajana, ca 300 km. Vi hade tidigare besökt en fin liten parkeringsplats i en park mitt i centrum nära torget och vid vattnet (Ule träsk). Dit åkte vi och där övernattade vi. Också ett par andra husbilar hade hittat platsen. En riktig pärla.

Savilampi

Asp

Kajana

22.9

Efter frukost och torgbesök där vi bl.a. inhandlade en Muikkukukko (finns inte på svenska; det skulle då vara Siklöjstupp men jag tror inte att det är speciellt adekvat).

Vi hade tänkt oss till ett ställe i Muurame som vi hittade i den utmärkta appen Park4Night. Det blev raka spåret dock så att vi gav TomToms assistent Jane i uppdrag att undvika motorvägar.

I Pielavesi nära UKK:s Lepikon Torppa intog vi vår ännu varma Muikkukukko som lunch. Det var faktiskt riktigt gott.

Luhanka

När vi åkt vidare ett tag kom vi att tänka på ett fint ställe i Luhanka som vi besökte för två år sedan när vi åkte till Kuusamo på ruskavandring i en hyrd husbil. Herman köptes samma höst. Sagt och gjort. Vi letade upp koordinaterna i GoogleMaps och åkte hit där vi befinner oss i skivande stund. Stället är en stor äng vid Luhankas simstrand som av förståeliga skäl är rätt lugn så här års. Förutom ängen finn här en snygg Bajamaja och en badbrygga som skall testas i morgon. Hurudant utfallet blev rapporteras i morgondagens blogg.

Intill ligger också en agilitybana där Charlie och Willie fick pröva på första gången. I synnerhet Willie visade en del anlag så länge godiset räckte.

Återkomst till Fosterlandet

(av Angi)

19.9.18

Vår morgonpromenad tog vi längs en stig som var utmärkt som kyrkstigen. Skogen var en fin moskog, skön att vandra i och skön för hundarna att springa i. Stigen slutade vid en väg och vi såg ingen fortsättning på den så vi gick tillbaka. Det blev en dryg ½ timmes promenad i disigt väder. Vi hade på kartan sett att det finns en gammal kyrkstad också här och den åkte vi till. Den ligger på ett öppet fält i närheten av Arvidsjaurs centrum. Den är annorlunda än de tidigare kyrkstäder vi sett där husen och kåtorna ligger utspridda i terrängen. Här ligger kåtorna och häbbrerna (så stavas det här) tätt nästan längs med gator. Kåtorna här har inte en rund bottenplan utan kvadratisk, endel är rektangulära, och häbbrerna är inte hus som de vi sett på de övriga ställena utan enkla timmerstugor byggda på stolpar eller hörnstenar så golvet ligger inte i kontakt med marken. Kyrkstaden har anor från 1600-talet dock är ingen av de byggnader som nu finns där så gammal.

Det var en gråmulen dag så det blev turistande via bilfönstret. Vi körde via Älvsby och Boden. I Älvsby blev det dags för lunch och vi sökte upp kyrkan, där vi som ofta tidigare vid kyrkor, hittade en bra plats att parkera. Då vi körde upp till kyrkan kom vi förbi ännu en kyrkstad, granne med kyrkan. Den bestod av timmerhus i två våningar troligen med fyra bostäder per hus. Här ser det verkligen ut att vara bostäder, inte bara övernattningsplatser. Ofta blir det ett mervärde i kultur och historia att söka upp kyrkan i byn.

Boden imponerade med sin stora militäranläggning byggd i mycket vacker stil, endel av de byggnader vi såg från vägen igenom Boden är nästan slottslika.

Under färden från Boden beslöt vi att inte bli i Haparanda som vi planerat utan åka över till Simoniemi gamla fiskehamn, ett ställe vi övernattade vid på vår färd till Lofoten sommaren 2017. Vi tog ännu en kaffepaus på rastplatsen strax före Haparanda, mycket välskött med möjlighet att tömma latrinen och fylla på vatten. Intill rastplatsen finns rester av en gammal färdväg till Haparanda med två broar med stenvalv från 1783, fortfarande intakta. Man blir ödmjuk inför vad man kunnat åstadkomma. Finns någon av dagens broar kvar efter drygt 200 år, man undrar.

Nu firar vi kväll i Simoniemi gamla fiskehamn och har det ganska bra i duggregnet.

Arvidsjaurs kyrkstad

Arvidsjaurs kyrkstad

Arvidsjaurs kyrkstad

Simoniemis gamla fiskehamn

Livet efter Vildmarksvägen

Kolgårdens Camping som vi lämnade efter normala morgongöromål är bland det bästa i campingväg vi varit med om, om inte rentav den bästa. Duschrummet var som en svit som kunde ha rymt en hel familj och läget vid stranden var som av gårdagens bilder framgår väldigt fint. En full tia!

Strandtomt i Arvidsjaur

Efter frukost kontaktade vi distriktsveterinären i Vilhelmina för att få hundarna avmaskade. Vi fick en tid till kl 13.15. Till saken hör att man måste avmaska hundarna mot dvärgbandmask (Ocinococcus) när man reser från Sverige till Finland, eller Norge också för den delen. Finland och Norge och ett par andra europeiska länder har nämligen inte dvärgbandmask och det vill vi inte ha heller.

Vi åkte in till Vilhelmina (vackert namn) och fördrev tiden med att shoppa en del tills det var dags att besöka veterinären. Vi hittade en butik som var specialiserad på samehantverk. Där fanns massor av fina saker som bl.a. var gjorda av den trevliga och pratsamma  ägarinnan och hennes man. Hon var mycket intresserad av våra intryck från besöken i samebyarna Ankarede och Fatmomakke. Vi handlade en del än så länge hemliga presenter och en bordduk och en smörkniv till Herman.

Hos veterinären blev vi mottagna utan dröjsmål. Vi hade själv pillrena med oss och jag matade dem i hundarna. Veterinärens uppgift var att stämpla hundarnas pass och debitera 507 SEK.

Vi hade bestämt oss för att åka norra vägen hem så vi tog kurs mot Arvidsjaur. Vägen dit var fin och snabb. I Blattniksele tog vi en kaffepaus vid en Vindelälven strand och ett naturbete. Några betande djur fanns där inte men nog en del sjöfåglar. (Fåglar delas som känt in i småfåglar, sjöfåglar och kråkor).

Väl framme i Arvidsjaur hittade vi en fin strandtomt strax före byn invid en liten småbåtshamn, vad annars (N 65.60725, E 19.18046). Kvällen är vacker och himlen växlar hela tiden i olika röda, orangea och gula toner. Arvidsjauresjön (en viss tautologi eftersom jaure betyder sjö) ligger spegelblank.

Kvällsfiske

Skägglav

Vildmarksvägen tar slut

(av Angi)

17.9.18

Nattens regn hade upphört när vi vaknade men morgonen var fuktig och kylig. De vandringar som utgår från Fatmomakke är långa, 20 km eller mera, så den morgonpromenad vi gjorde var av och an längs en av stigarna som leder upp mot Marsfjället, södra Lapplands högsta fjäll på drygt 1500 m. Efter det styrdes färden i riktning mot Vilhelmina. Det blev åter en färd som till största delen gick längs med vatten, stora långsmala sjöar som egentligen är delar av vattendraget Kultsjöån som sedan i Vilhelmina sammanfaller  med andra vattendrag och bildar Ångermanälven. I Saxnäs inhandlades rökt röding, första stället vi såg där fisk var till försäljning.

Trappstegsforsen

Vi körde förbi en mycket speciell fors alldeles intill vägen, kallad Trappstegsforsen, ett namn som väl beskriver den breda forsen. Stenarten i forsen spjälker i nästan kubiska former såg vi på stenar som låg vid stranden. Fotot beskriver bättre än ord den intressanta forsen.

Vi tog oss upp på Stalonberget för lunch och förträfflig utsikt. Toppen av fjället är en stor avlång jämn platå, som om den skulle vara av mänskan gjord, uppbyggd av stenar som påminner om makadam, mycket egendomligt. Ingen växtlighet har fått fäste uppe på platån.

Ännu ett stopp gjordes på vägen mot Vilhelmina och det var en parkering med båtramp till sjön Malgomaj, detta för att tvätta bilen, som blivit smutsig längs vägen till Fatmomakke, en lerbelagd väg med våt yta. Det var ett fint ställe också för hundpromenad och kaffe.

Lövlidens camping

Natthamn är campingplatsen i Lövliden några km från Vilhelmina. Det är en fin, välskött plats längs stranden av Volgsjön med bra platser för campare och dessutom flera fina stugor. Här finns också alla bekvämligheter som t. ex. tvättmaskin och torktumlare, vilket för vår del utnyttjades.

Klimpfjäll, Fatmomakke och annat roligt

(av Martin)

16.9
Vi har nu nått högsta punkten på Vildmarksvägen och börjar vända söderut mot Vilhelmina. När vi i går kväll kom till Gelvenåkko där vi övernattade på kalfjället var det riktigt ruskigt med regn och en isande vind med en temperatur på +3 C även om det kändes som minus. Då var det skönt att ha en fungerande värme ombord.

På morgonen var det bara ett litet duggregn kvar när jag gick på kiss-och-bajspromenad med hundarna. Efter frukost gick vi båda på en kort promenad innan vi åkte vidare. Vildmarksstigens högsta punkt, Stekenjokk, passerades efter några kilometer. Vi konstaterade att vi valt en bättre nattplats även om vi först hade tänkt oss just dit. Det hörde kanske lite till saken. När vi efter ytterligare några kilometer passerade Saxån parkerade vi och gick ut med hundarna på en kort vandring. Stigen var tyvärr väldigt lerig så vi vände efter ett par kilometer. På vägen hem badades hundarna i Saxån och jag tvättade byxbuntarna på vandringsbrallorna.

Vi åkte vidare mot Klimpfjäll. Tänk vilka fina namn det är på orterna på vår väg. Där gick vi på en 3 km vandring längs en led med 7 vattenfall/forsar och en väldigt vacker terräng i ruskafärger. Där på parkeringen under Klimpfjälls skidliftar intog vi vår lunch och en kort tupplur för min del.

Ett av de viktiga målen längs vår färd var Fatmomakke (tänk vilka fina namn...)  som är känt för sin kyrkstad där samerna samlas till viktiga högtider och framför allt för att fira midsommar. Fatmomakke kyrkstad är verkligen imponerande. Där finns otaliga kåtor, utan att räkna säkert ett par hundra, och andra gamla byggnader med torvrtak och tjärade stockfasader på västra sidan (varför just den sidan?). Samernas samlingshus som blev färdigt 1905 är det första i sitt slag. Där finns också en rätt stor kyrka som blev färdig 1884. Före det hade man firat gudstjänst i en dubbelkåta.

Vi har en fin strandtomt på andra sidan vattnet från kyrkstaden. Det är lugnt i byn.

Vattenfall längs Dårronbäcken

Vattenfall längs Dårronbäcken

Längs Dårronbäcken

Fatmomakke kyrka

Byväg i Fatmomakke

Länsmansstugan i Fatmomakke

Strandtomt i Fatmomakke

Vattenfall, ruska och mycket annat

(av Angi)

15.9.18

En ny dag och nya äventyr. Vårt mål för dagen var enkelt, vidare längs Vildmarksvägen. Dagens väder var en blandning mellan solsken och ösregn. Från Gäddede styrde vi alltså kosan norrut. Under färden fick naturen mer och mer höstfärger, björkarna var gröna i Gäddede men under färden upp till kalfjället där vi nu befinner oss har de fått en underbart varm gul färg. Vårt första spontana stopp var vid Brakkåfallet som ligger ganska nära vägen vid Stora Blåsjön. Där promenerade, nästan klättrade vi upp till nedre fallet under vilket man lär ska kunna gå. Vi testade inte det. Vi fortsatte stigen upp till det mindre övre fallet. Det som förutom ett vackert och energiskt vattendrag också imponerade var de fint ljusgrå skifferväggarna i fallets ravin.

Några km från Stora Blåsjön mot NO ligger den samiska samlingsplatsen Ankarede, som vi också besökte. Det är en gammal samlingsplats för samerna och bönderna i trakten. Där finns en kyrka från slutet av 1800-talet, en begravningsplats och kyrkstugor och kåtor för övernattning. Fortfarande samlas man där speciellt på midsommar och i adventstider. Därifrån utgår flera vandrings- och snöscooterleder. Vi tog oss en vandring längs med Lejarälven till ett vackert fall, Lejarfallet. Tur och retur blev det kanske 8 km och tur hade vi med vädret. Det regnade när vi innan promenaden åt vår lunch och ösregnade strax efter att vi kommit tillbaka men under vår promenad fick vi någon stilla skur, inte mer.

Sedan blev det att köra vidare nu mot kalfjället. Vårt mål var egentligen Stekenjokk, men ca 10 km innan vi kom dit fann vi ett vackert ställe där vi nu ha parkerat för natten med en fin utsikt över en kalfjällsdal där ett vattendrag strömmar fram. Vår plats ligger intill Gelvenåkko fjäll som är drygt 1100 m högt. I skrivande stund regnar det och är +4 grader ute, men vi har det varmt och gott i Herman.

Brakkåfallet

Brakkåfallet

Ankarede kyrka

Stuga i Ankarede

Kåtor i Ankarede

Lejarfallet

Lejarfallet

Puskaparkki i fjällen

Vildmarksvägen dag 1

(av Martin)

14.9

Alanäs kyrka

Efter frukost gick vi på en promenad för att få en närmare titt på Strömsunds Camping. Vi konstaterade att det på andra sidan landsvägen skulle ha funnits fina platser alldeles vid stranden. Den delen av campingen var helt tom. Tydligen vill man (alla på campingen utom vi var norrmän) ligga så nära servicebyggnaderna som möjligt. Men vi vet till nästa gång. Efter service (WC-kasettömning, vattenpåfyllning, gråvattentömning) åkte vi in till Strömsund för att handla det nödvändigaste på COOP och Systemet och för att tanka Herman.

Sen bar det av norrut längs Vildmarksvägen i riktning mot Gäddede. Det finns massor med exotiska namn längs vår rutt.

Lunchen intogs på en rastplats alldeles intill en liten fors. Ett vackert ställe. På vägen tog vi också en liten sväng till Alanäs som är ett litet samhälle ute på en udde. Kyrkan finns på bilden.

Hällingsåns ravin

Målet för dagen var Hällingsåfallet (läs mera på https://wildernessroad.eu/hallingsafallet). Hällingsåfallet är ett måste om man åker Vildmarksvägen. Ett över 40 meter högt vattenfall som ligger i en lång och djup ravin. Vägen dit var en dålig grusväg som vi körde i ca 40 km. Det krävde stor koncentration för att åka slalom mellan alla groparna i vägen. Det är inte roligt att åka i gropar med en husbil. Man tror att inredningen skall ramla i bitar. Men det är bara ljud. Inredningen håller.

Sista biten vandrade vi 2,5 km på en stig längs Hällingsån genom omväxlande natur och vacker urskog. Så småningom steg stigen uppåt och ån ändrades till en ravin som blev allt djupare tills vi kom fram till vattenfallet. Vandringen längs ån var minst lika fin och sevärd som själva fallet.

Efter kaffe (det heter visst fika här) vid vattenfallet gick vi en snabbare och lättare väg till Herman och fortsatte sedan längs grusvägen 15 km till Gäddede och sedan söderut ca 15 längs landsvägen till en liten ”puskaparkki” (fricamping på svenska) alldeles vid stranden av en sjö (N 64.42289, E 14.33984). Före oss låg här en dansk husvagn med ett par som verkade trevliga. Det ryms bara två ekipage här. Iskrivande stund går solen ner bakom trädtopparna (jo, vi har haft sol nästan hela dagen) som speglar sig i vattnet.

Hällingsåfallet

 

Kusinträff mm

(av Angi)

13.9

Överfärden från Vasa till Umeå gick bra. Vi fann ett bra fönsterbord utanför cafét där vi fick ha hundarna med och där fördrev vi de drygt 4 timmarna det tog över viken. Väl framme tog vi oss snabbaste vägen till Örnskjöldsvik längs stora kustvägen. Strax söder om  Örnskjöldsvik bor Martins två kusiner med män samt deras pigga 91-åriga mor, vilka vi hade bestämt träff med, ett trevligt återseende efter 35 år. Efter det begynte vår egentliga irrfärd.

Vi tog vägen från Örnskjöldsvik mot norväst och vårt mål för dagen var Strömsunds camping. Färden tog oss genom fina landskap längs älvar och sjöar, det finns nog nästan lika tätt med sjöar här som det finns i  östra Finland. Längs älv/å-dalarna finns en vacker bebyggelse ovanför odlade områden och betesmark som sluttar ner mot älvarna/åarna. Däremellan är det förståss stora ödemarker. Naturupplevelserna för dagen var nog de många tjäder- och orrflockar som uppehöll sig intill vägarna, vad de sökte där vet jag inte men något fanns där som var viktigt för dem. En vacker liten hjord renar gick över vägen framför oss, den sista av dem en ståtlig härk med fina horn. En stor uggla flög också upp alldeles framför bilen. Vad för slags uggla kunde vi inte avgöra, men stor var den.

Strömsunds campingplats (N 63.84555, E 15.53224) är stor och fin med alla behövliga funktioner. Också nu efter sommarsäsongen stod här mellan 10 och 15 husbilar och i några av semesterstugorna ser man ljus.

Vildmarksvägen here we come

(av Martin)

Vildmarksvägen
(klicka för större bild)

12.9.2018
Vildmarksvägen är ett namn som sätter fantasin i rörelse. Vi är nu på väg dit och hoppas att resan skall motsvara de rätt högt uppskruvade förväntningar vi fått efter att ha läst en hel del, skaffat kartor och följt med fb-gruppen ”Vi som åker Vildmarksvägen 2018”. Det verkar helt fantastiskt. Vi ville göra resan under ruskaperioden som rent statistiskt borde kulminera under andra veckan i september. Men man vet ju aldrig. Med en så konstig sommar som vi haft kan man aldrig veta vad hösten tänker företa sig. 

Just nu i skrivande stund när vi ligger invid småbåtshamnen (var annars) i Vasa i ändan av Korsholmsesplanaden har vi strålande solsken och 14 grader varmat ute klockan åtta på kvällen. Om det inte varit för blåsten skulle vi antagligen äta vår middag ute den 12 september. 

Härifrån har vi en sju minuter lång (kort) väg till Wasaline som avgår kl 09.00 i morgon. Då skall vi vara med på färjan till Umeå och sen börjar det. 

Vi har åkt hit raka spåret från Pojo via Aura, Huittinen och Kauhajoki som vår Jane (som bor i TomTom) skickligt lett oss fram längs och genom att undvika motorvägar. Resan tar betydligt längre så men å andra sidan är det ju Resan somär själva Målet.

Det här får bli en kort inledning. Mera följer men jag tror inte att det blir riktigt varje dag. Men för att våga sig på en försiktig gissning: Den som lever får se.

Herman i Vasa