Slut på det roliga

(av Martin)

Nu har vi lämnat Lappland och midnattssolen bakom oss och återvänt till landet där solen går ner. Här går den ner vid midnatt i kväll och upp två timmar senare. Vi ligger vid Ule älv i Riihikylä nära Muhos med fören riktad ut mot älven och med en badstrand alldeles invid och med möblemanget i skuggan under en björk för det är rätt varmt i solen och med varsitt vitvinsglas framför oss. Inte illa! Vilken kontrast mot tillvaron vid Varangerfjorden i förrgår!

Allt har sin tid och man är förvånansvärt anpassningsbar. Det har vi konstaterat så många gånger förr. När vi kom hem i våras efter att ha varit över fyra månader på resa och kom innanför dörren kände vi oss genast hemma och efter ett par timmar var det som om man aldrig skulle ha varit borta hemifrån. Åtminstone var det så för mig. Vi är ju alla olika också i det avseendet. Men vi har minnena kvar. En av idéerna med att skriva blogg är just att få fram minnena och att kunna återuppleva vilken del av resan man vill bara genom att klicka fram rätt avsnitt av bloggen. Utan blogg skulle åtminstone jag inte ha en aning om vilka platser vi har besökt och vad vi har sett och upplevt. Att sedan många av våra vänner också är intresserade av att läsa vad vi skriver förhöjer ju bara värdet av bloggen.

Vår resa till Varangerhalvön tar slut här. I morgon är det ”bara” hemfärd antagligen via Luhanka nära Jyväskylä som också var vår första kvällshamn när vi började resan 9.6.

Resan har varit fin och Varangerhalvön som upplevelse har i alla avseenden överträffat våra förväntningar. Vi har haft några riktiga höjdpunkter. En var helt klart vår vandring till ödemarkskyrkan i Enare. En fin vandring genom en storslagen ödemarksskog. Kunskapen om ödemarkskyrkans historia som vi fått genom att läsa prästen Jacob Fellmans anteckningar från sitt liv i norra Lappland och Norge i början av 1800-talet gav upplevelsen ytterligare dimensioner. Jacob Fellman har många gånger varit i våra tankar. Vi tyckte att det var ganska långt att köra med bil från Utsjoki till Enare i går. Då tänkte vi på Jacob som företog resan många gånger per år till fots eller med renskjuts. Både Utsjoki och Enare hörde till hans församling. I går tog vi som Angi skrev en titt på Utsjoki kyrkstad där han hade sitt huvudsäte. Då var han också med oss.

En annan av de riktiga höjdpunkterna var vår båttur ut till Hornøya som Angi skrev om i sitt inlägg i går. En helt overklig och stark naturupplevelse.

Mellan dessa höjdpunkter ryms många andra fina upplevelser och möten som vi försökt återge i bloggen.

Dagens resa har också varit fin. Vi tog en lunchpaus på ett mycket vackert ställe vid en fors i Ala-Säynäjäjoki där jag passade på att ta några bilder av min favoritblomma Trollius.

Det här blir sista avsnittet med de sista bilderna för den här resan. Fortsättning följer om vi får ha hälsan. När och vart vet vi inte ännu.

Trollius

Trollius

Excursion till Hornøya och återtåg från ishavskusten

16.6.2019

I förrgår avslutade vi dagen med ett glas vin i sällskap av Catta och Henrik Westermark, som kommit upp till Varangerfjorden för att söka Cattas rötter på sin fars sida. De tog in med sina taxar på ett hotell inte långt från vår campingplats i Vestre Jakobselv. Deras värdinna tipsade om ett fågelskär, Hornøya, utanför Vardø på östra kusten av Varangerhalvön och vi beslöt att följa hennes tips. Just denna tid häckar där olika alkfåglar och massor med andra fåglar.

Så gjorde vi. Till Vardø var det från Vestre Jakobselv ca 90 km så vi körde iväg kl 9 för att gott hinna till turbåten kl 11. Färden var fin, landskapet var delvis grönt med betande får och renar som alla strövade fritt så man fick köra försiktigt så inte något sött lamm överraskade med att springa ut på körbanan. Delvis var det ljungbeväxt hedmark eller stenåkrar och i vikarna låg små samhällen. Väldigt många husbilar och -vagnar såg vi parkerade på husens gårdar. Används de kanske när man sköter sina renar?

Framme i Vardø sökte vi upp turbåten till fågelskäret Hornøya, som vad jag läste är Norges östligaste punkt. Båten vi åkte med avgick från en kaj byggd på flera meter höga pålar. Längs kajen fanns gamla bildäck i flera våningar som fendertar och i dessa bildäck häckade måsar, ett par i varje däck. Man kan tala om ett måshöghus.

Det var en ca 10 minuters båtfärd över till Hornøya och där möttes vi av en bergsbrant full av fåglar, jag tror inte att jag har mycket fel om jag säger 10000-tals, och under den en avsats med otroligt kraftiga och välgödslade plantor av någon crucifereart och kabbeleka med stigar mellan plantorna. Luften var fylld av fåglarnas olika ljud, av flygande fåglar och av lukten av deras avföring (dock inte väldigt störande). De fågelarter vi kunde känna igen (här var Henrik vår expert) var tordmule, sillgrissla, spetsbergsgrissla, storskarv, toppskarv och lunnefågel. Dessutom häckade där tusentals måsar, bland annat tretåig mås, som låg i bon som varje säsong fått lite material till så de växt på höjden. Måskolonierna var på speciella avsnitt av bergväggen, de andra fåglarnas bon verkade vara blandade. En vänthall som byggts vid ankomstbryggan hade helt övertagits av skarvarna, där hade de byggt fina bon i skydd för väder och vind. I vattnet nedanför berget simmade tusentals fåglar omkring dykande efter föda och de var föga berörda av turbåten. I det lugna sundet mellan Hornøya och grannholmen simmade ejdrar och storskrakar.  För mig var ju mötet med lunnefåglarna något alldeles speciellt. Man kände igen dem i flykten och när de landade på deras stora klarröda fötter. Alla andra fåglar där hade mörka fötter. Det lär på en grannholme finnas havsörnar som inte angriper kolonien medan där finns folk men tar för sig under natten, som ju under hela häckningstiden är ljus. Vi stannade där i två timmar och njöt storligen.

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Väl tillbaka inhandlade vi salladsingredienser i stadens butik och körde vidare norrut mot ett gammalt fiskeläge, Hamningberg. Första sköna plats några km från Vardø stannade vi på heden intill ett övergivet hus och tillsammans med Westermarks tillredde vi en god sallad. Under vår måltid fick vi beundra ytterligare en fågel, nämligen storlabben, som strök omkring på heden.

Vi körde ännu vidare till Hamningsberg genom ett mycket kargt landskap med söndertrasade berg och stenar, mycket ogästvänligt. Emellanåt avbröts stenhelvetet av lite vänligare vikar med delvis gräsbevuxna hedar där får och renar betade och där det fanns gles bebyggelse.

På väg mot Hamningberg

På väg mot Hamningberg

Hamningberg är en gammal fiskeby som tyskarna inte förstörde under sin reträtt vid andra världskrigets slutskede. Den övergavs vid millennieskiftet och nu finns ingen fast bosättning kvar. Samhället har inte varit stort men där finns kvar ett skolhus, en övergiven fiskindustribyggnad och en kyrka förutom några tiotal hus, de äldsta stockhus med gräsväxt på taket. Omkring år 1900 lär invånarantalet ha varit ca 250.

Hamningberg

Sedan tillbaka samma väg till Vestre Jakobselv och en god middag och trevlig kväll i Herman med vännerna Catta och Henrik. Tack för den dagen!

Idag har vi lämnat Norge via Tana älv och Utsjoki. Vi intog en smörgåslunch i Herman invid den gamla kyrkstaden några km söder om gränsen och nuvarande Utsjoki centrum. Där finns bevarade gamla bostäder, bland annat en torvhydda sådan som samerna bodde i. Kyrkan på andra sidan om landsvägen är från 1850-talet liksom prostgården som är ritad av Engel.

Vår natthamn har vi hittat i Almanniva i Peuransuvanto ca 50 km norr om Sodankylä. Här står Herman med sidan till älven Kitinen dit det ät 8 m. Jag har tagit av mig min polotröja och bytt den mot en lättare tröja, i morse när vi körde från Vestre Jakobselv var temperaturen 8 grader, här är den 18! Jag sitter i skrivande stund ute vid älven kl 22 och njuter av kvällssolen som snart övergår till nattsol.

Peurasuvanto

I Kvänernas rike

(av Martin)

Strand i Vagge

Efter frukost, morgongöromål och hundpromenad fortsatte vi vår färd österut med byn Bugøynes (fi Pykeija) som mål. Under vår färd har vi googlat en del om kvänernas (fi kainulaiset) historia. De finnar som redan på 1500-talet men framför allt på 1700-talet vandrade norrut mot ishavskusten och även andra delar av Nordnorge för att söka sig bättre jakt-, jordbruks- och fiskemarker kallades (och kallas fortfarande) kväner. Deras språk utvecklades till en finsk dialekt, kvänska, som påminner rätt mycket om Tornedalens meänkieli. Till skillnad från samerna var kvänerna ett fast bosatt jordbrukande folk. Fortfarande i dag finns det områden i Nordnorge där kvänernas traditioner lever kvar och där det talas finska (kvänska). Bugøynes i Sør-Varangers kommun är en sådan by. I Bugøynes är finska ett officiellt språk som alla förstår. På vägskyltarna står finska överst och norska under. I skolan lär sig barnen finska i stället för nynorsk och det finns äldre människor i byn som överhuvudtaget inte talar norska. Intressant tyckte vi och åkte dit för att kolla. Det var inga problem att göra sig förstådd på finska.

Bugøynes  

Bugøynes 

Vi intog en god fisksoppa i den lokala krogen Bistroe där vi intervjuade vår servitris och fick en hel del information om bland annat språkförhållandena.

Vy från Varangerfjordens södra kust

Färden gick vidare västerut längs Varangerfjordens södra kust till Varangerbotn. Landskapet längs fjordens södra kust (som ju då vetter mot norr) är kargt och kuperat med söndertrasade berg. Närmare Varangerbotn blir stränderna lägre. I Varangerbotn finns ett fint samemuseum som stänger kl 15! Vi kom dit en halv timme före stängning men fick oss i alla fall en snabb titt. Ett snyggt och välordnat museum.

Vi körde vidare österut nu längs Varangerfjordens norra kust som ju alltså vetter mot söder. Kusten är därför betydligt bördigare i synnerhet i den västra delen och där finns en hel del djurhållning med både får och kor och också jordbruksmark för annat än hö odling. Mellan ängarna och åkrarna finns höga berg och kullar av skiffersten, vilket ger landskapet ett särdrag.

Från samemuséet i Varangerbotn

Vårt mål var campingen i Vestre Jakobselv där vi nu ligger bland annat för att serva Herman med tömning och vattenpåfyllning.

Från Enare till ishavskusten

(av Angi)

Efter vandringen till Enare ödemarkskyrka tog vi sikte på att åka över norska gränsen i Näätämö. Det betydde att vi från vägen upp mot Utsjoki tog av ca 10 km norr om Enare mot nordost på Sevettijärventie.

Här måste jag skriva lite historia. Området kring sjön Sevettijärvi är ett kärnområde för den skoltsamiska kulturen. Där bor också enaresamer och nordsamer. Byn Sevettijärvi grundades 1949 utan vägförbindelse varken söderut eller norrut. Orsaken till grundandet var att det efter kriget evakuerades ett femtiotal skoltsamiska familjer från det i kriget förlorade Petsamo-området. I Sevettijärvi byggdes en ortodox kyrka som invigdes 1951. Sevettijärvi har också en skola för sina drygt 300 invånare och ett skoltsamiskt museum. Vägförbindelse fick Sevettijärvi först på 1960-talet.

Vägen upp mot Sevettijärvi och gränsen mot Norge är mycket vackert dragen. Om man ser på en topologisk karta ser man att sjöar, vattendrag och höjder går i riktning NO -SW. Vägen är bra och överallt finns mindre och större sjöar och vattendrag. På flera ställen fick vi bromsa in för renar på och invid vägen. Det finns inte mycket bosättning längs vägen men till sjöstränderna ser man små avfartsvägar och postlådor.

Landskapet ändrar ordentligt karaktär när man kommer över på den norska sidan. På den finska sidan är höjdskillnaderna relativt små och skogen består av tall blandat med björk på ett mycket stenrikt underlag.  På den norska sidan där vägsträckningen är nordlig, blir landskapet ganska fort bergigt med toppar som når över trädgränsen och med snö i de nordliga skrevorna. Tallarna glesnar och björkarna tar över.

Utsikt mot fjorden

Vår natthamn är en fricampingplats (puskaparkki) vid stranden av en sydlig vik till Varangerfjorden intill byn Vagge. Vi har utsikt över en tångbemängd strand och en liten fjord kantad av relativt höga berg. Det blåser en kylig vind in mot vikbottnen och är nu 8 grader varmt ute och solen lyser ännu länge….

Ödemarkskyrkan vid Pielpajärvi

(av Martin)

Nuvarande Enare by är ingen gammal by. Innan samerna slog sig ner där byn nu finns hade man sitt vinterläger vid sjön Pielpajärvi drygt sex kilometer norrut. På vårarna och fram till höstarna drog man runt till ställen där man hittade det bästa betet, jakten och fisket men till vintern samlades man till ett vinterläger som också utgjorde en handelsplats och dit även skattmasen hittade.

Kristendomen hittade upp till norra Lappland på 1500-talet. Vid Pielpajärvi byggdes en kyrka på 1600-talet men den togs inte så väl omhand och förföll. På 1760-talet byggdes en ny kyrka och den står fortfarande kvar välbehållen trots att inte heller den i alla tider tagits så väl om hand. Samernas vinterläger fanns vid Pielpajärvi ända till slutet av 1800-talet då man flyttade till den plats där nuvarande Enare by ligger. Där byggdes en ny kyrka som blev färdig år 1888.

Kyrkan vid Pielpajärvi fick ett nytt liv efter Lapplandskriget 1945 när tyskarna vid sin reträtt från Lappland brände ner alla lappländska byar inklusive Enare by och dess kyrka. Då togs den gamla kyrkan vid Pielpajärvi i användning på nytt.

Pielpajärvi ödemarkskyrka

Pielpajärvi ödemarkskyrka

interiör från Pielpajärvi ödemarkskyrka

Jag har fått en bok skriven av prästen Jacob Fellman, ”Anteckningar under min vistelse i Lappmarken” av min goda vän Catta Westermark. Boken är skriven i år 1844 och beskriver livet som präst i Lappmarken i början på 1800-talet. Fellman var den enda prästen i Utsjoki församling. Dit hörde också Enare. Det var inget litet område. Han besökte Enare ett par gånger per år för förrättning av dop, bröllop och jordfästningar. Resan från Utsjoki företogs med renskjuts på vintern och till fots på sommaren. Det var inget lätt liv. Intressant är att den kyrka han omnämner i sin bok är just den gamla ödemarkskyrkan som vi besökte i dag.

Det finns ingen gravgård vid kyrkan. Man begravde sina avlidna anhöriga på ett par holmar i sjön. Det var antagligen för att inte rovdjur skulle komma åt att gräva upp kropparna som man inte kunde gräva ner speciellt djupt.

I dag kommer man till kyrkan längs en ca 5 km lång stig genom ett otroligt vackert och fascinerande urskogslandskap. Ett annat sätt är att ta sig med båt till en fjord och därifrån vandra ca 2 kilometer.

Fortfarande hålls det gudstjänster i kyrkan två gånger per år, på midsommar och till påsk.

På vägen till Pielpajärvi

På vägen till Pielpajärvi

På vägen till Pielpajärvi

Vi är tacksamma över att farbror Google hittade besöksmålet åt oss. Det görs ingen större reklam för kyrkan och den är ju inte heller väldigt lättillgänglig men synnerligen besöksvärd.

Bröllopsdag i Sameland

 (av Angi)

Vår natthamn i Sodankylä var en stor campingplats med gräsplaner för tältare, ett dussintal enkla stugor, små typ motellrum, platser för husbilar och -vagnar både med och utan tillgång till elektricitet. Jag tror att tältarna var i majoritet denna gång och vi hade hittat vår plats, utan el, bland tältarna. Det är alltså en stor anläggning, mycket välskött och bra.

Camping i Sodankylä

Efter att vi gjort en promenad och beundrat blomsterprakten av bl. a. Trollius i dikena for vi iväg via en välförsedd K-Market mot Enare som var vårt mål för dagen. Nu var vi i Sameland, med långt mellan gårdarna och byarna och betande renar längs och ibland på vägen. Naturen är i all sin krasshet väldigt fin, mycket myrmark, sjöar, vattendrag och vägen är vackert dragen. På de vackraste ställena finns caféer med souvenirförsäljning men också enkla parkeringsställen invid vägen. Vi stannade för eftermiddagskaffe vid ett vattendrag där Martin kunde peka ut de stenar bakom vilka det förmodligen låg harrar på lur i bakvattnet för att kunna ta för sig av de insekter som flyter förbi.

Trollius

Våren är en månad senare här än hos oss och björkarna har mössöron.

Mössöron

I skrivande stund är vi i Enare. Vägen går en lång sträcka längs sjöns otroligt steniga stränder. Vår natthamn är parkeringen utanför hotell Kultahovi, där vi snart skall äta vår middag. För 9 år sedan var vi också här 12.6 och åt middag. Det speciella med datumet är att det är vår bröllopsdag!

PS. Hemkomna och mycket nöjda efter en mycket god och intressant måltid. Vi åt en trerätters meny där basen var lappska och inhemska råvaror. Det var nässlor och tranbär på det rostade förrättsbrödet och till desserten var det bland annat bitar av ett sötat barkbröd och granskottssorbet. Däremellan en rätt stekt (ca 49 C) forell. Inte illa!

Lappländskt landskap

På väg mot Ishavet

(av Martin)

11.6.2019

Vi hade egentligen inte tänkt skriva en blogg från vår resa till Varangerhalvön vid Ishavet, men det blir ju inte alltid som man har tänkt sig. I dag beslöt vi oss för att trots allt skriva. Dels är det många av våra vänner från vår italienresa som frågade efter en blogg och dels vill vi själv ha ett mera bestående minne av en resa som vi tror skall bli mycket intressant än det man minns utan anteckningar, vilket inte är mycket i dessa tider.

I skrivande stund är vi i Sodankylä i mellersta Lappland, där solen går ner nästa gång i mitten av juli.

Vi startade efter lunch i förrgår (9.6) och har hittills tillryggalagt ca 1200 km.

Luhanka

Första dagen åkte vi längs mindre vägar (genom att undvika motorvägar) till Luhanka strax söder om Jyväskylä och parkerade på den utmärkta gräsmattan framför simstranden. Vi har varit där förr och stället är mycket fint. Där låg ett par tyska husbilar när kom. Den ena besättningen var ett ungt par med en fyra månaders baby i en VW California och det andra paret, medelålders, reste i en ”plåtis”.

På området finns en agilitybana där vi övade en del med doggarna. Båda tyckte att det var roligt och i synnerhet att rusa genom en tunnel gick bra. Också hinderhoppning var roligt.

Nästa morgon blev det morgondopp för oss båda. Vattnet var sköna + 20 C.

Efter morgongöromål fortsatte färden också nu längs mindre vägar mot Suomussalmi. På vägen bongade vi en mycket intressant kyrka i Toivakka ritad av L.I. Lindqvist och byggd i slutet av 1800-talet. På 1970-talet fick Pellervo Lukumies uppdraget att göra takmålningarna. Avsikten med målningarna lär ha varit att i vid bemärkelse förena alla folk. Målningarna är mycket speciella och väckte på sin tid stor uppståndelse (i jordelig mening). Man kan förstå det. I dag är målningarna den lilla ortens största sevärdhet.

Når vi närmade oss Suomussalmi blev vädret regnigt och blåsigt. Vi parkerade på en utmärkt parkeringsplats nära småbåtshamnen och med ett parkområde invid. Där tog vi en skön om än rätt kort promenad med doggarna.

Vi hittade en pizzeria alldeles nära parkeringen där vi intog en helt ok pizzamåltid.

På morgonen (i dag) var det fortfarande blåsigt och ganska kyligt, +8 C. Morgondoppet uteblev.

Vi ställde siktet på Sodankylä via Rovaniemi. Vi har nu har tagit in på en utmärkt camping i Sodankylä. När vi kom fram märkte vi att en stor tysk husbil hade ignorerat varningen för mjukt underlag och kört ner sig. När vi hjälpte den stackaren upp fick jag ganska mycket lersprut på byxorna. Dom är nu i tvättmaskinen medan jag författar ett första kapitel i bloggen. 

Eftersom vi nu har beslutat att skriva lär fortsättningen bli både utförligare och bildrikare.

Takmålning från Toivakka kyrka

Takmålning från Toivakka kyrka

Takmålningar i Toivakka kyrka

Rendsburg (Schleswig-Holstein, Tyskland) - Greve (Sjaelland, Danmark)

(av Angi)

Dagen började med en skön promenad runt Stadtsee intill vår ställplats. I den lilla sjön var fågellivet livligt, där såg vi förutom gräsänder också grågäss, sothönor och skrakar. I en buske bredvid stigen hoppade en gärdssmyg omkring. Koltrast, taltrast, bofink och rödhake sjöng och Martin som har bättre hörsel hörde också en näktergal! Ställplatsen ligger väldigt trevligt med natur runt och ändå nära centrum av Altstadt. Där åt vi en god tysk middag igår kväll med utsikt över ett litet torg och med den gamla kyrkan i bakgrunden.

Så lämnade vi Rendsburg och körde norrut mot den danska gränsen. Ett stopp för att tanka diesel och LPG-gas och sedan lämnade vi Tyskland. Vid gränsen blev vi stoppade av den danska gränspolisen och fick visa passen och berätta vart vi var på väg. En trevlig gränspolis tyckte inte att han behövde undersöka oss mera och vi fick köra vidare. Det var första gången någon tull överhuvudtaget varit intresserade av oss.

Nu är vi på en ställplats i Greve strax söder om Köpenhamn. Det har varit svårt att hitta natthamn här, flera ställen vi sökt upp har varit stängda eller otrygga. Till slut beslöt vi att stanna utanför en campingplats och medan vi parkerade kom föreståndaren för stället och öppnade bommen för oss, platsen öppnar egentligen först till påsk. Så nu har vi en trygg natthamn.

I morgon åker vi över till Sverige och efter det tror jag inte det blir flera inlägg om denna irrfärd förutom en sammanfattning vid något tillfälle. I Sverige kommer vi att besöka släkt och vänner och kör sedan ombord på Finlandsfärjan på kvällen 17.3.

Vi tackar våra trogna läsare! Det har varit trevligt att skriva blogg både för er och för vår egen skull,

Wesel (Nortrhein-Westfalen) – Bremen (Bremen) – Rendsburg (Schleswig-Holstein)

(av Martin)

8-9.3.2019

Hittills har vi varit på resa men nu börjar vi vara på väg hem. Rent mentalt är det en stor skillnad. När man är på väg hem upplever man inte saker på samma sätt som när man är ute och reser och man är heller inte lika nyfiken på sin omgivning.

I går hade vi egentligen tänkt oss till en ställplats vid kanalstranden i Oldenburg. Det är en liten ställplats där det enligt anvisningarna bara ryms bara 3-4 husbilar. Vi kände till det men man kan ju alltid hoppas. När vi kom fram efter ett par timmars motorvägskörande var där 5 bilar på plats.  Det blev i stället alternativ B, dvs en jättelik ställplats i Bremen där det ryms över 100 bilar. När vi kom fram fanns det gott om plats, men framåt kvällen blev också den helt full. Husbilsfolket tycks vara ordentligt igång en fredagskväll i början på mars.

Ställplats i Bremen

Den största behållningen för dagen var beskedet att den finska landskaps- och vårdreformen gick i stöpet och att Sipiläs regering avgick. Det har varit min ”gissning” och förhoppning i över ett år och nu gick det vägen till fromma för närdemokratin, den språkliga jämlikheten och vårdkostnaderna. Hurra! Nu hoppas jag att SFP kommer med i nästa regering.

Under färden längs motorvägarna är det frapperande hur mycket vindmöllor det har byggts också i Ruhr-området. Tyvärr är det väl bara så, att för varje MW vindenergi krävs det lika mycket reservenergi med tanke på långvarig stiltje, och den reservenergin är här i Tyskland i dagens läge i hög grad kolenergi. I spåret av den gröna vågen har politikerna fattat populistiska och utopistiska beslut att avveckla både kärn- och kolenergin. Var gör man sedan? Importerar gas från Ryssland; jovisst. Men det räcker inte. Där sitter man sedan med skägget i den så kallade brevlådan. Politik är det möjligas konst sägs det men ibland betvivlar man påståendet.

Vädret i morse var inget vidare. Hård vind, regnskurar och kyligt, men vi tog ändå en lång promenad med hundarna genom en jättelik koliniträdgård som breder ut sig mellan floden Wesers bifåra och huvudfåra. Utan att mäta den skulle jag gissa på 4-5 kvadratkilometer. Kolonilotterna var i mycket olika skick, men alla rätt stora. Inte en människa syntes till trots att det var en lördag. Säsongen har tydligen ännu inte börjat. På gräsmattorna blommade krokusar och snödroppar. Magnolian hade jättestora knoppar och julrosen blommade.

Koloniträdgårdar i Bremen

Vi åkte vidare från Bremen till Rendsburg och till samma ställplats, Wohnmobilhafen Café Eiderblick, där vi var i oktober för ett och ett halvt år sedan. En mycket fin ställplats alldeles invid en stor damm, Stadtsee, och nära centrum. Vår ställplats i Bremen tyckte vi inte om men den här är toppen! Dessutom har Angi en anknytning till Rendsburg. Hon jobbade här som praktikant på ett laboratorium sommaren 1967, den första sommaren vi var nyförälskade. Vi brevväxlade mycket så jag har också en anknytning. Vi känner mycket för Rendsburg!

På tal om gröna värden och att åka motorväg från Bremen till Rendsburg. Största delen av motorvägen mot Hamburg har fri hastighet och det gillar tyskarna med Porschar, Mercedesar och Audir. Tyska bilfabriker har helt frivilligt satt in en hastighetsspärr vid 250 km/h i bilarna. Dom vill väl också vara miljövänliga? Annars skulle man säkert köra ännu fortare i yttersta (tredje eller fjärde filen). Men fort går det. På motorvägarna är de gröna värden rätt avlägsna. Bränsleförbrukningen (och därmed CO₂-utsläppen) är säkert både den dubbla och den tredubbla mot en optimal förbrukning. Ett folk fullt av motsägelser. Att stifta utopistiska lagar i energifrågor dikteras av den gröna opinionen men jag skulle vilja se den politiker som vågar röra hastighetsbegränsningarna på motorvägarna. Det skulle vara som att ta automatgevären av amerikanarna.

Vår ställplats i Rendsburg

Ahrweiler (Rheinland-Pfalz) - Wesel (Nordrheinland-Westfalen)

(av Angi)

6-7.3.2019. Den krog vi valt att äta på kvällen 5.3 visade sig vara ett lyckat val. Alla bord var bokade, tur att vi också bokat bord, och stämningen var god. Det vi åt var också gott. Martin valde stekt kalvlever vilket alltid är en risk men den var perfekt.

Den 6.3 hade vi tid kl 14.30 i Löf vid Mosel, ca 80 km från Ahrweiler, för reparation av en fläkt till WC:n (egentligen garantiutbyte av fläkten) som installerats, när vi i slutet av september 2017 var på irrfärd längs vinfloderna Mosel och Ahr. Det blev vårt program för dagen, en tur till Löf och tillbaka. Installationen gick snabbt. Jag gick en sväng med hundarna medan det gjordes.

En iakttagelse jag gjorde på min promenad var att misteln blommar med gula små blommor vilket gör att mistelbollarna lyser upp sina värdträd. Andra vårblommor jag sett är krokus och snödroppar i städernas gräsmattor. Vildkörsbär eller fågelbär och något jag tror är slånbär har jag iakttagit genom bilfönstret liksom också gul sälg-och videblom och tussilago. Vissa buskar har också redan mössöron. Så nog är våren på väg här.

Idag tog vi avsked av det fina Ahrweiler och dess utmärkta ställplats. Det vi här i irrfärderna kallar ställplats kan vara mycket olika vad gäller serviceutbudet. En del ställplatser har ingen service, andra ger möjlighet till tömning av köksavfall,  gråvatten och toalettkassetten och påfyllning av färskvatten, eventuellt el. Så finns det sådana som har toalett och dusch och t.o.m. tvättmaskin, det behöver man ju också ibland. I Ahrweiler har de fina sanitetsutrymmen så nu har vi håret tvättat och rena kläder.

Målet för dagen var en ställplats vid Rhen i Wesel, en stad norr om Duisberg. Vi hade först tänkt oss att köra längs Rhen-floden men det finns inte vägar nära floden annat än i städerna här i Ruhrområdet. Städerna här är inte riktigt vad åtminstone jag vill köra igenom med den trafik jag kan tänka mig i Bonn, Köln, Düsseldorf och Duisburg. Vår färd började vi på motorvägar men när vi kommit i höjd med Bonn beslöt vi att undvika motorvägar och färden gick då genom odlade bygder och mindre städer och samhällen. Jag såg faktiskt Kölnerdomens två karakteristiska torn på avstånd! Enligt Wikipedia började domen byggas 1248 och blev färdig 1880. Den byggdes alltså i 632 år! Det betyder väl att man i Barcelona har gott om tid att få Sagrada Familia färdig…

Strax före Wesel körde vi över Rhen och inte långt från bron var vi framme på vår ställplats. Denna ställplats är en avgränsad parkeringsplats med möjlighet att tömma gråvatten, toalett och få färskvatten. Man har också möjlighet att få el. Här finns plats för kanske 50 bilar och nu finns här väl ca 15, så många i alla fall denna tid på året! Vi tog oss en blåsig promenad ner till stranden av Rhen och konstaterade att trafiken på floden är stor. Vi kunde se närmare 10 flodpråmar på den stump av floden som var synlig. Vid en brygga låg en hjuldriven båt ämnad för turister förtöjd.

Trafik på Rhen

Det blåser storm därute men i Herman är det varmt och skönt!

PS. I februari och mars 1945 besköts Wesel av artilleri och flygbomber så, att 98 % av staden förstördes. Återuppbyggandet startade 1946.

Hirschhorn (Hessen) - Ahrweiler (Rheinland-Pfalz)

(av Martin)

4-5.3.2019

Vi hade upptäckt att kökets blandkran läckte och behövde bytas. Efter diverse googlande hittade jag en filial till en av Tysklands största säljare av husbils och -vagnsutrustning, Fritz Berger, i Heidelberg, som låg längs vår väg norrut. Vårt mål var Ahrweiler i norra delen av Rheinland-Pfalz; en resa på c 250 km. Vår väg gick längs Heidelberg Altstadt vid Rhen. En vacker väg. Vi hittade det vi sökte. Från Heidelberg vidare körde vi snabbaste vägen som till stora delar var motorväg.

När vi närmade oss Ahrweiler konstaterade vi att det var deras tur att ordna karnevalståg den dagen, så infartsvägarna var avstängda. I egenskap av utlänningar förstod vi oss inte riktigt på avstängningarna utan åkte vidare in mot Ahrtor där vår ställplats ligger. Vi hamnade rakt in längs den väg där folk i massor stod och väntade på karnevalståget. Vi blev stannade av en polis som undrade hur vi kommit dit. ”Ich weiss nicht” svarade jag leende och vi blev genomsläppta till vårt mål dock utan leende.

Väl framme tog jag itu med att montera den nyinköpta blandkranen. Vi tyckte nämligen att vi sett tillräckligt med karnevaler så Angi gick en promenad med hundarna andra vägar medan jag fixade kranen. Montaget var rätt enkelt. Testet visade emellertid att det rann ut stora mängder vatten på golvet. Det visade sig att jag vid montaget av blandkranen hade stött till diskhons avlopp så att anslutningen vi en krök hade öppna sig och allt vatten rann ut på golvet. En husbil är byggd så, att tekniken monteras först och därefter inredningen. Avloppsledningen blir därigenom synnerligen svåråtkomlig. Genom att plocka bort en del av köksinredningen kunde jag med en ficklampa och med fingertopparna konstatera vad som var problemet. 

Vi beslöt att lämna problemet till i morgon, dvs. till i dag och gick i stället ut på stan.

Genast innanför stadsporten gick vi in i en Weinstube som upprätthölls av en vingård, Weingut Frantz Coels. Där slog vi oss ner vid det enda lediga bordet. Innan vi hunnit beställa slog sig en man ner vid vårt bord och undrade vad vi önskade. Vi berättade att vi var ute efter ett glas torrt vitt vin och att vi hade tänkt oss en lokal Riesling. Han rekommenderade i stället ett av husets viner, LACHS Spätburgunder, BLANC DE NOIR; ett vittvin gjort på den röda Spätburgunder-druvan (närmast motsvarande Pinot Noir). En intressant kombination att göra vitt av rött tyckte vi och vinet var verkligen mycket gott; i synnerhet som drickvin. Det visade sig att mannen som kom med rekommendationen var en lokal vinodlare. Efter ett tag slog sig en annan trevlig och gemytlig man ner vi vårt bord. Han var vinmakare (Weinbauer) från trakten och kunde mycket om viner. Han var mycket intresserad av våra erfarenheter från Italiens olika regioner. Han berättade också att han hade en bekant i Sverige en bit söder om Stockholm som gjorde viner där och enligt hans utsago med framgång.

Kyrkan mitt i byn

En stund senare kom det in ett glatt gäng från karnevalen. Det var snart känt att vi var turister från Finland och det var tydligen intressant. Vi fick mycket beröm för vår tyska. Vi satt kvar en god stund och hade en riktigt gemytlig och mycket trevlig kväll. Det kändes fint att få vara en del av sällskapet. Det har inte hänt många gånger på vår resa. Som avslutning köpte vi med oss sex flaskor av nämnda vin. Det skall bli intressant att se om det smakar lika gott hemma. Ofta bidrar ju omgivningen och tillfället i hög grad till ens smakupplevelser.

Gatuvy från Ahrweiler

Alla känner ju till Mosel och många vet också att den dominerande druvan i moselområdet är Riesling. Av den gör man både söta, halvtorra och torra vita viner. Alla känner däremot inte till att man längs floden Ahr, som också är en biflod till Rhen och som ligger en bit norr om Mosel huvudsakligen odlar Spätburgunder av vilken man gör mycket goda, tämligen lätta röda viner. Det var en nyhet för oss när vi besökte området i september-oktober 2017.

Am Ahrtor

I morse tog jag sedan i tu med reparation av avloppsledningen. Det var ingen enkel match. Efter att ha rivit en betydande del av köksinredningen inklusive väggen till det utrymme där gasbyttorna finns lyckades jag komma åt med händerna så att jag kände var felet fanns och lyckades också med fingerspetsarna peta ihop rördelarna så att avloppet åtminstone tills vidare fungerar utan läckage. Vi hoppas på det bästa. Sen var det ”bara” att skruva ihop inredningen igen.

Nu på eftermiddagen har vi gjort en tur genom Altstadt Ahrweiler; en liten och mysig och mycket vacker stad som vi senast besökte i slutet av september 2017. Vi har också bokat bord på den krog där vi skall äta i kväll.

Slott och karneval i Hirschhorn (Hessen)

(av Angi)

Fastlagssöndag vid stranden av floden Neckar i Hirschhorn. Vi lärde oss igår att karnevalen firas i fyra dagar, lördag till tisdag, på onsdag är det slut, och karnevalståget går olika dagar på olika orter. Igår tågade man i Neckargemünd och idag tågade man här i Hirschhorn. Karnevalen är större här än vad den är i Neckargemünd berättade ortsbor stolt.

Vy från Schloss Hirschhorn

Men först förmiddagens upplevelse. På en höjd ovanför den gamla delen av staden Hirschhorn ligger ett slott, Schloß Hirschhorn. Detta slott finns av någon anledning inte med i Wohnmobil B-W:s rutt. Neckar gör här en loop så på den södra sidan bildas en udde omgiven av höjder, bara strandremsan på båda sidor är bebyggd och ovanför ståtar slottet, också kallat Neckardalens pärla. Det byggdes i mitten av 1200-talet av släkten Hirschhorn, på den tiden en förnämlig tysk släkt. Slottet är kringgärdat av murar och flera torn och innanför murarna finns slottet samt flera gamla korsvirkesbyggnader fortfarande i gott skick. Numera bedrivs i delar av slottet hotell- och restaurangverksamhet. Det besökte vi på förmiddagen, det tog oss ca 20 minuter att från vår ställplats promenera dit upp. Att det var värt besöket får också Martins foton visa.

Schloss Hirschhorn

Schloss Hirschhorn

Schloss Hirschhorn

Schloss Hirschhorn

På eftermiddagen gick vi för att följa med karnevalsspektaklet och det var nog en upplevelse. Den här gången stod vi inte långt från den plats där karnevalståget avslutades och där höjdpunkten av firandet var, på torget i gamla Hirschhorn. Där var mycket folk, de flesta mer eller mindre karnevalsklädda. Det var nog ett större spektakel än igår. Man kan jämföra stämningen med Valborgsfirandet i Helsingfors. Roligt och oväntat att vi fick uppleva detta.

Karneval i Neckargemünd (Baden-Württemberg)

(av Martin)

Den här dagen skulle egentligen ha blivit vår tredje dag med bongning av slott, borgar och kloster. Så blev det inte riktigt. Ett slott blev det och inte ens det speciellt stort och pråligt, fast ganska fint egentligen. Sådär som ”slotten” i Finland fastän äldre. Det var Schloss Neckarbishofsheim. Slottet började byggas år 1274 vid en borg och är den äldsta bevarade byggnaden i Neckarbishofsheim. Slottet som redan nu är högt hade tidigare ännu en våning i trä som sedermera brann ner. Den senaste privata ägaren var släkten von Halmstatt som dog ut år 1952. Slottet köptes av staden som nu ansvarar för det. Vi var inte inne i slottet men det lär vara fint med en stor och ”ursprungligt” möblerad riddarsal.

Schloss Neckarbishofsheim

Schloss Neckarbishofsheim

Dagens program bestod av ytterligare fyra borgar i närheten av Neckargemünd. Därav blev dock intet. När vi kom till Neckargemünd var vägen avspärrad på grund av karnevalen som vi var helt omedvetna om, men inte nu längre. Karnevalen pågår fram till onsdag med olika happening på olika ställen. Nu var det således Neckargemünds tur. Tåget började kl 14. Vi beskådade spektaklet till 15.30 och då höll det ännu på. Det blev en hel del bilder av vilka jag satte in en del på min fb-sida på https://www.facebook.com/martin.glader.9 för den som är intresserad. Här i bloggen sätter jag bara in ett par bilder.

Karneval i Neckargemünd

Karneval i Neckargemünd

Karneval i Neckargemünd

Karneval i Neckargemünd

Från Neckargemünd åkte vi till en ställplats i Hirschhorn i Hessen alldeles vid stranden av Neckar. Ett fint ställe. Pga vägavstängningen blev det en ordentlig omväg hit längs en mycket gammal och kringelikrokig väg som såg ut att vara byggd på romartiden även om det nog inte var så. Vi blev informerade om att det i morgon är Hirschhorns karnevaltur och att den karnevalen skall vara klart större än den i Neckargemünd. Vi stannar här till måndag förmiddag. Kanske det blir mera bilder.

Ställplats i Hirschhorn