Något om Vilnius, en del iakttagelser och något om Warszawa

(av Martin)

24.9

Ställplatsen i Warszawa

I skrivande stund befinner vi oss på en alldeles utmärkt bevakad ställplats alldeles invid gamla stan i Warszawa (N52.2584, E21.0047 för den som är intresserad). Vi ankom vid 19.30-tiden efter att ha tillbringat den senaste timmen i krypfart i trafikstockningen på vägen in och möttes av en mycket glad och välkomnande portvakt. Trafikstockningen berodde förutom söndagkvällen på att man höll på att montera bort trafikhindren från Warszawa maraton som löpts samma dag.

Färden hit från Vilnius var i övrigt helt odramatisk med för det mesta rätt bra vägar omväxlat med en del mindre sköna stumpar. Herman har pga sin vikt hårt pumpade däck. Baktill har vi 5,5 bar vilket gör att ojämnheterna känns mycket mera än i en vanlig personbil.

De sista 80 kilometrarna in till Warszawa består fortfarande av ett enda motorvägsbygge och färden är ganska långsam. Som tur har vi ingen större brådska. Vi kommer fram när det vill sig.

Man märker på det mesta att Litauen ännu har en lång väg kvar innan levnadsstandarden börjar likna det vi är vana vid. Också i huvudstaden Vilnius gamla delar är husen rätt förfallna och gatorna och gårdarna illa skötta. Taken är för det mesta av korrugerad astbestcement och ser inte alltid så täta ut. Undrar hur man har tänkt sig när (om) husen skall renoveras. Hos oss går man iklädd rymddräkt när asbesttak skall rivas och det är inte billigt. Men det brukar ju vara så, att omtanken om arbetarnas hälsa går hand i hand med välfärden i övrigt. Det skall väl sägas, att Vilnius gamla stan är charmig och väl värd ett besök. De nya delarna av staden är rätt modärna och skiljer sig inte mycket för det man är van att se. Byggnadsaktiviterna är mätt med antalet byggkranar rätt stor.

När vi på förmiddagen åkte över polska gränsen var skillnaden frapperande. Plötsligt är husen och gårdarna välskötta, vägarna (för det mesta) fina, vägrenarna klippta och snygga, bilparken lika modärn som hos oss, åkrarna välskötta osv. Utvecklingen i Polen har mätt med dessa enkla synliga parametrar gått fort och kommit långt. Jag tänker inte skriva om Polens EU-politik. Jag konstaterade också att välfärden återspeglas i trafikkulturen. När man sätter ut blinkern för att byta fil så öppnas en lucka bakom. När jag gick ut med hundarna och ställde mig framför en skyddsväg stannade bilarna. Den omtanken har man ännu inte hos oss.

Landsvägstrafiken i Lettland och Litauen var på ett annat sätt flexibel och bygger på ett totalt förtroende bilister emellan. Det är helt normalt att omkörningar görs så, att man åker tre bilar i bredd. Det gäller således att ha lika mycket framförhållning framåt som utkik bakåt. Den som möter viker åt sidan. Vad som händer om två rader med trebilar i bredd möts vet jag inte eller om den mötande bilen inte upptäckt situationen.

När vi körde  Via Baltica i våras i april såg landskapet helt annorlunda  ut. De milsvida odlingar som då var svarta var nu fyllda med böljande majsfält. Det fanns majsodlingar överallt. Skörden hade ännu inte börjat. Det var en vacker syn.

I våras när vi körde Via Baltica var kossorna ännu inte ute. Nu förvånade vi oss över hur väl kossorna hölls på betena utan gärden. Vi tyckte att det såg riskabelt ut. Så smånigom insåg vi att det vi uppfattat som lösa hjordar i själva verket var kor som alla var tjudrade med en påle och en kätting. Vilket jobb det måtte vara att byta bete åt hela hjorden. Å andra sidan var mjölkgårdarna tydligen inte väldigt stora. Sådär mellan fem och 20 djur.

Nu ligger vi som sagt på en 10 minuters promenad från gamla Warszawa som vi ser fram emot att besöka i morgon. Vi hoppas att regnet har upphört då.

1945

Nu

PS 25.9: Nu har vi tagit oss en morgonpromenad i gamla Warszawa. De gamla delarna av staden förstördes till 90 procent under andra världskriget men är nu till största delen återuppbyggda. När man ser bilder av staden år 1945 och jämför med nuläget får man igen en påminnelse om krigets och människans totala vansinne. Målsättningen var att förstöra så mycket som möjligt och döda så många som möjligt, men för vad? För att visa att man hade rätt? Det är väl trots allt så att ett krig inte har segrare; bara förlorare. Somliga materiellt och andra etiskt och moraliskt. Man blir också påmind om människans förmåga till återanpassning. Återuppbyggnaden av Warszawa är en imponerande prestation!