måndag 17 juni 2019

Slut på det roliga

(av Martin)
Nu har vi lämnat Lappland och midnattssolen bakom oss och återvänt till landet där solen går ner. Här går den ner vid midnatt i kväll och upp två timmar senare. Vi ligger vid Ule älv i Riihikylä nära Muhos med fören riktad ut mot älven och med en badstrand alldeles invid och med möblemanget i skuggan under en björk för det är rätt varmt i solen och med varsitt vitvinsglas framför oss. Inte illa! Vilken kontrast mot tillvaron vid Varangerfjorden i förrgår!

Allt har sin tid och man är förvånansvärt anpassningsbar. Det har vi konstaterat så många gånger förr. När vi kom hem i våras efter att ha varit över fyra månader på resa och kom innanför dörren kände vi oss genast hemma och efter ett par timmar var det som om man aldrig skulle ha varit borta hemifrån. Åtminstone var det så för mig. Vi är ju alla olika också i det avseendet. Men vi har minnena kvar. En av idéerna med att skriva blogg är just att få fram minnena och att kunna återuppleva vilken del av resan man vill bara genom att klicka fram rätt avsnitt av bloggen. Utan blogg skulle åtminstone jag inte ha en aning om vilka platser vi har besökt och vad vi har sett och upplevt. Att sedan många av våra vänner också är intresserade av att läsa vad vi skriver förhöjer ju bara värdet av bloggen.

Vår resa till Varangerhalvön tar slut här. I morgon är det ”bara” hemfärd antagligen via Luhanka nära Jyväskylä som också var vår första kvällshamn när vi började resan 9.6.

Resan har varit fin och Varangerhalvön som upplevelse har i alla avseenden överträffat våra förväntningar. Vi har haft några riktiga höjdpunkter. En var helt klart vår vandring till ödemarkskyrkan i Enare. En fin vandring genom en storslagen ödemarksskog. Kunskapen om ödemarkskyrkans historia som vi fått genom att läsa prästen Jacob Fellmans anteckningar från sitt liv i norra Lappland och Norge i början av 1800-talet gav upplevelsen ytterligare dimensioner. Jacob Fellman har många gånger varit i våra tankar. Vi tyckte att det var ganska långt att köra med bil från Utsjoki till Enare i går. Då tänkte vi på Jacob som företog resan många gånger per år till fots eller med renskjuts. Både Utsjoki och Enare hörde till hans församling. I går tog vi som Angi skrev en titt på Utsjoki kyrkstad där han hade sitt huvudsäte. Då var han också med oss.

En annan av de riktiga höjdpunkterna var vår båttur ut till Hornøya som Angi skrev om i sitt inlägg i går. En helt overklig och stark naturupplevelse.

Mellan dessa höjdpunkter ryms många andra fina upplevelser och möten som vi försökt återge i bloggen.

Dagens resa har också varit fin. Vi tog en lunchpaus på ett mycket vackert ställe vid en fors i Ala-Säynäjäjoki där jag passade på att ta några bilder av min favoritblomma Trollius.
Det här blir sista avsnittet med de sista bilderna för den här resan. Fortsättning följer om vi får ha hälsan. När och vart vet vi inte ännu.

Trollius

Trollius

söndag 16 juni 2019

Excursion till Hornøya och återtåg från ishavskusten


16.6.2019
I förrgår avslutade vi dagen med ett glas vin i sällskap av Catta och Henrik Westermark, som kommit upp till Varangerfjorden för att söka Cattas rötter på sin fars sida. De tog in med sina taxar på ett hotell inte långt från vår campingplats i Vestre Jakobselv. Deras värdinna tipsade om ett fågelskär, Hornøya, utanför Vardø på östra kusten av Varangerhalvön och vi beslöt att följa hennes tips. Just denna tid häckar där olika alkfåglar och massor med andra fåglar.

Så gjorde vi. Till Vardø var det från Vestre Jakobselv ca 90 km så vi körde iväg kl 9 för att gott hinna till turbåten kl 11. Färden var fin, landskapet var delvis grönt med betande får och renar som alla strövade fritt så man fick köra försiktigt så inte något sött lamm överraskade med att springa ut på körbanan. Delvis var det ljungbeväxt hedmark eller stenåkrar och i vikarna låg små samhällen. Väldigt många husbilar och -vagnar såg vi parkerade på husens gårdar. Används de kanske när man sköter sina renar?

Framme i Vardø sökte vi upp turbåten till fågelskäret Hornøya, som vad jag läste är Norges östligaste punkt. Båten vi åkte med avgick från en kaj byggd på flera meter höga pålar. Längs kajen fanns gamla bildäck i flera våningar som fendertar och i dessa bildäck häckade måsar, ett par i varje däck. Man kan tala om ett måshöghus.

Det var en ca 10 minuters båtfärd över till Hornøya och där möttes vi av en bergsbrant full av fåglar, jag tror inte att jag har mycket fel om jag säger 10000-tals, och under den en avsats med otroligt kraftiga och välgödslade plantor av någon crucifereart och kabbeleka med stigar mellan plantorna. Luften var fylld av fåglarnas olika ljud, av flygande fåglar och av lukten av deras avföring (dock inte väldigt störande). De fågelarter vi kunde känna igen (här var Henrik vår expert) var tordmule, sillgrissla, spetsbergsgrissla, storskarv, toppskarv och lunnefågel. Dessutom häckade där tusentals måsar, bland annat tretåig mås, som låg i bon som varje säsong fått lite material till så de växt på höjden. Måskolonierna var på speciella avsnitt av bergväggen, de andra fåglarnas bon verkade vara blandade. En vänthall som byggts vid ankomstbryggan hade helt övertagits av skarvarna, där hade de byggt fina bon i skydd för väder och vind. I vattnet nedanför berget simmade tusentals fåglar omkring dykande efter föda och de var föga berörda av turbåten. I det lugna sundet mellan Hornøya och grannholmen simmade ejdrar och storskrakar.  För mig var ju mötet med lunnefåglarna något alldeles speciellt. Man kände igen dem i flykten och när de landade på deras stora klarröda fötter. Alla andra fåglar där hade mörka fötter. Det lär på en grannholme finnas havsörnar som inte angriper kolonien medan där finns folk men tar för sig under natten, som ju under hela häckningstiden är ljus. Vi stannade där i två timmar och njöt storligen.

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Hornøya

Väl tillbaka inhandlade vi salladsingredienser i stadens butik och körde vidare norrut mot ett gammalt fiskeläge, Hamningberg. Första sköna plats några km från Vardø stannade vi på heden intill ett övergivet hus och tillsammans med Westermarks tillredde vi en god sallad. Under vår måltid fick vi beundra ytterligare en fågel, nämligen storlabben, som strök omkring på heden.
Vi körde ännu vidare till Hamningsberg genom ett mycket kargt landskap med söndertrasade berg och stenar, mycket ogästvänligt. Emellanåt avbröts stenhelvetet av lite vänligare vikar med delvis gräsbevuxna hedar där får och renar betade och där det fanns gles bebyggelse.

På väg mot Hamningberg

På väg mot Hamningberg

Hamningberg är en gammal fiskeby som tyskarna inte förstörde under sin reträtt vid andra världskrigets slutskede. Den övergavs vid millennieskiftet och nu finns ingen fast bosättning kvar. Samhället har inte varit stort men där finns kvar ett skolhus, en övergiven fiskindustribyggnad och en kyrka förutom några tiotal hus, de äldsta stockhus med gräsväxt på taket. Omkring år 1900 lär invånarantalet ha varit ca 250.

Hamningberg

Sedan tillbaka samma väg till Vestre Jakobselv och en god middag och trevlig kväll i Herman med vännerna Catta och Henrik. Tack för den dagen!

Idag har vi lämnat Norge via Tana älv och Utsjoki. Vi intog en smörgåslunch i Herman invid den gamla kyrkstaden några km söder om gränsen och nuvarande Utsjoki centrum. Där finns bevarade gamla bostäder, bland annat en torvhydda sådan som samerna bodde i. Kyrkan på andra sidan om landsvägen är från 1850-talet liksom prostgården som är ritad av Engel.
Vår natthamn har vi hittat i Almanniva i Peuransuvanto ca 50 km norr om Sodankylä. Här står Herman med sidan till älven Kitinen dit det ät 8 m. Jag har tagit av mig min polotröja och bytt den mot en lättare tröja, i morse när vi körde från Vestre Jakobselv var temperaturen 8 grader, här är den 18! Jag sitter i skrivande stund ute vid älven kl 22 och njuter av kvällssolen som snart övergår till nattsol.

Peurasuvanto


fredag 14 juni 2019

I Kvänernas rike

(av Martin)

Strand i Vagge
Efter frukost, morgongöromål och hundpromenad fortsatte vi vår färd österut med byn Bugøynes (fi Pykeija) som mål. Under vår färd har vi googlat en del om kvänernas (fi kainulaiset) historia. De finnar som redan på 1500-talet men framför allt på 1700-talet vandrade norrut mot ishavskusten och även andra delar av Nordnorge för att söka sig bättre jakt-, jordbruks- och fiskemarker kallades (och kallas fortfarande) kväner. Deras språk utvecklades till en finsk dialekt, kvänska, som påminner rätt mycket om Tornedalens meänkieli. Till skillnad från samerna var kvänerna ett fast bosatt jordbrukande folk. Fortfarande i dag finns det områden i Nordnorge där kvänernas traditioner lever kvar och där det talas finska (kvänska). Bugøynes i Sør-Varangers kommun är en sådan by. I Bugøynes är finska ett officiellt språk som alla förstår. På vägskyltarna står finska överst och norska under. I skolan lär sig barnen finska i stället för nynorsk och det finns äldre människor i byn som överhuvudtaget inte talar norska. Intressant tyckte vi och åkte dit för att kolla. Det var inga problem att göra sig förstådd på finska.

Bugøynes  

Bugøynes 

Vi intog en god fisksoppa i den lokala krogen Bistroe där vi intervjuade vår servitris och fick en hel del information om bland annat språkförhållandena.

Vy från Varangerfjordens södra kust

Färden gick vidare västerut längs Varangerfjordens södra kust till Varangerbotn. Landskapet längs fjordens södra kust (som ju då vetter mot norr) är kargt och kuperat med söndertrasade berg. Närmare Varangerbotn blir stränderna lägre. I Varangerbotn finns ett fint samemuseum som stänger kl 15! Vi kom dit en halv timme före stängning men fick oss i alla fall en snabb titt. Ett snyggt och välordnat museum.

Vi körde vidare österut nu längs Varangerfjordens norra kust som ju alltså vetter mot söder. Kusten är därför betydligt bördigare i synnerhet i den västra delen och där finns en hel del djurhållning med både får och kor och också jordbruksmark för annat än hö odling. Mellan ängarna och åkrarna finns höga berg och kullar av skiffersten, vilket ger landskapet ett särdrag.

Från samemuséet i Varangerbotn

Vårt mål var campingen i Vestre Jakobselv där vi nu ligger bland annat för att serva Herman med tömning och vattenpåfyllning.

torsdag 13 juni 2019

Från Enare till ishavskusten


(av Angi)
Efter vandringen till Enare ödemarkskyrka tog vi sikte på att åka över norska gränsen i Näätämö. Det betydde att vi från vägen upp mot Utsjoki tog av ca 10 km norr om Enare mot nordost på Sevettijärventie.

Här måste jag skriva lite historia. Området kring sjön Sevettijärvi är ett kärnområde för den skoltsamiska kulturen. Där bor också enaresamer och nordsamer. Byn Sevettijärvi grundades 1949 utan vägförbindelse varken söderut eller norrut. Orsaken till grundandet var att det efter kriget evakuerades ett femtiotal skoltsamiska familjer från det i kriget förlorade Petsamo-området. I Sevettijärvi byggdes en ortodox kyrka som invigdes 1951. Sevettijärvi har också en skola för sina drygt 300 invånare och ett skoltsamiskt museum. Vägförbindelse fick Sevettijärvi först på 1960-talet.
Vägen upp mot Sevettijärvi och gränsen mot Norge är mycket vackert dragen. Om man ser på en topologisk karta ser man att sjöar, vattendrag och höjder går i riktning NO -SW. Vägen är bra och överallt finns mindre och större sjöar och vattendrag. På flera ställen fick vi bromsa in för renar på och invid vägen. Det finns inte mycket bosättning längs vägen men till sjöstränderna ser man små avfartsvägar och postlådor.

Landskapet ändrar ordentligt karaktär när man kommer över på den norska sidan. På den finska sidan är höjdskillnaderna relativt små och skogen består av tall blandat med björk på ett mycket stenrikt underlag.  På den norska sidan där vägsträckningen är nordlig, blir landskapet ganska fort bergigt med toppar som når över trädgränsen och med snö i de nordliga skrevorna. Tallarna glesnar och björkarna tar över.

Utsikt mot fjorden
Vår natthamn är en fricampingplats (puskaparkki) vid stranden av en sydlig vik till Varangerfjorden intill byn Vagge. Vi har utsikt över en tångbemängd strand och en liten fjord kantad av relativt höga berg. Det blåser en kylig vind in mot vikbottnen och är nu 8 grader varmt ute och solen lyser ännu länge….

Ödemarkskyrkan vid Pielpajärvi


(av Martin)
Nuvarande Enare by är ingen gammal by. Innan samerna slog sig ner där byn nu finns hade man sitt vinterläger vid sjön Pielpajärvi drygt sex kilometer norrut. På vårarna och fram till höstarna drog man runt till ställen där man hittade det bästa betet, jakten och fisket men till vintern samlades man till ett vinterläger som också utgjorde en handelsplats och dit även skattmasen hittade.

Kristendomen hittade upp till norra Lappland på 1500-talet. Vid Pielpajärvi byggdes en kyrka på 1600-talet men den togs inte så väl omhand och förföll. På 1760-talet byggdes en ny kyrka och den står fortfarande kvar välbehållen trots att inte heller den i alla tider tagits så väl om hand. Samernas vinterläger fanns vid Pielpajärvi ända till slutet av 1800-talet då man flyttade till den plats där nuvarande Enare by ligger. Där byggdes en ny kyrka som blev färdig år 1888.

Kyrkan vid Pielpajärvi fick ett nytt liv efter Lapplandskriget 1945 när tyskarna vid sin reträtt från Lappland brände ner alla lappländska byar inklusive Enare by och dess kyrka. Då togs den gamla kyrkan vid Pielpajärvi i användning på nytt.

Pielpajärvi ödemarkskyrka

Pielpajärvi ödemarkskyrka


interiör från Pielpajärvi ödemarkskyrka

Jag har fått en bok skriven av prästen Jacob Fellman, ”Anteckningar under min vistelse i Lappmarken” av min goda vän Catta Westermark. Boken är skriven i år 1844 och beskriver livet som präst i Lappmarken i början på 1800-talet. Fellman var den enda prästen i Utsjoki församling. Dit hörde också Enare. Det var inget litet område. Han besökte Enare ett par gånger per år för förrättning av dop, bröllop och jordfästningar. Resan från Utsjoki företogs med renskjuts på vintern och till fots på sommaren. Det var inget lätt liv. Intressant är att den kyrka han omnämner i sin bok är just den gamla ödemarkskyrkan som vi besökte i dag.

Det finns ingen gravgård vid kyrkan. Man begravde sina avlidna anhöriga på ett par holmar i sjön. Det var antagligen för att inte rovdjur skulle komma åt att gräva upp kropparna som man inte kunde gräva ner speciellt djupt.

I dag kommer man till kyrkan längs en ca 5 km lång stig genom ett otroligt vackert och fascinerande urskogslandskap. Ett annat sätt är att ta sig med båt till en fjord och därifrån vandra ca 2 kilometer.
Fortfarande hålls det gudstjänster i kyrkan två gånger per år, på midsommar och till påsk.

På vägen till Pielpajärvi


På vägen till Pielpajärvi


På vägen till Pielpajärvi

Vi är tacksamma över att farbror Google hittade besöksmålet åt oss. Det görs ingen större reklam för kyrkan och den är ju inte heller väldigt lättillgänglig men synnerligen besöksvärd.


onsdag 12 juni 2019

Bröllopsdag i Sameland

 (av Angi)
Vår natthamn i Sodankylä var en stor campingplats med gräsplaner för tältare, ett dussintal enkla stugor, små typ motellrum, platser för husbilar och -vagnar både med och utan tillgång till elektricitet. Jag tror att tältarna var i majoritet denna gång och vi hade hittat vår plats, utan el, bland tältarna. Det är alltså en stor anläggning, mycket välskött och bra.

Camping i Sodankylä

Efter att vi gjort en promenad och beundrat blomsterprakten av bl. a. Trollius i dikena for vi iväg via en välförsedd K-Market mot Enare som var vårt mål för dagen. Nu var vi i Sameland, med långt mellan gårdarna och byarna och betande renar längs och ibland på vägen. Naturen är i all sin krasshet väldigt fin, mycket myrmark, sjöar, vattendrag och vägen är vackert dragen. På de vackraste ställena finns caféer med souvenirförsäljning men också enkla parkeringsställen invid vägen. Vi stannade för eftermiddagskaffe vid ett vattendrag där Martin kunde peka ut de stenar bakom vilka det förmodligen låg harrar på lur i bakvattnet för att kunna ta för sig av de insekter som flyter förbi.

Trollius

Våren är en månad senare här än hos oss och björkarna har mössöron.

Mössöron

I skrivande stund är vi i Enare. Vägen går en lång sträcka längs sjöns otroligt steniga stränder. Vår natthamn är parkeringen utanför hotell Kultahovi, där vi snart skall äta vår middag. För 9 år sedan var vi också här 12.6 och åt middag. Det speciella med datumet är att det är vår bröllopsdag!

PS. Hemkomna och mycket nöjda efter en mycket god och intressant måltid. Vi åt en trerätters meny där basen var lappska och inhemska råvaror. Det var nässlor och tranbär på det rostade förrättsbrödet och till desserten var det bland annat bitar av ett sötat barkbröd och granskottssorbet. Däremellan en rätt stekt (ca 49 C) forell. Inte illa!

Lappländskt landskap

tisdag 11 juni 2019

På väg mot Ishavet


(av Martin)
11.6.2019
Vi hade egentligen inte tänkt skriva en blogg från vår resa till Varangerhalvön vid Ishavet, men det blir ju inte alltid som man har tänkt sig. I dag beslöt vi oss för att trots allt skriva. Dels är det många av våra vänner från vår italienresa som frågade efter en blogg och dels vill vi själv ha ett mera bestående minne av en resa som vi tror skall bli mycket intressant än det man minns utan anteckningar, vilket inte är mycket i dessa tider.

I skrivande stund är vi i Sodankylä i mellersta Lappland, där solen går ner nästa gång i mitten av juli.
Vi startade efter lunch i förrgår (9.6) och har hittills tillryggalagt ca 1200 km.

Luhanka
Första dagen åkte vi längs mindre vägar (genom att undvika motorvägar) till Luhanka strax söder om Jyväskylä och parkerade på den utmärkta gräsmattan framför simstranden. Vi har varit där förr och stället är mycket fint. Där låg ett par tyska husbilar när kom. Den ena besättningen var ett ungt par med en fyra månaders baby i en VW California och det andra paret, medelålders, reste i en ”plåtis”.
På området finns en agilitybana där vi övade en del med doggarna. Båda tyckte att det var roligt och i synnerhet att rusa genom en tunnel gick bra. Också hinderhoppning var roligt.

Nästa morgon blev det morgondopp för oss båda. Vattnet var sköna + 20 C.

Efter morgongöromål fortsatte färden också nu längs mindre vägar mot Suomussalmi. På vägen bongade vi en mycket intressant kyrka i Toivakka ritad av L.I. Lindqvist och byggd i slutet av 1800-talet. På 1970-talet fick Pellervo Lukumies uppdraget att göra takmålningarna. Avsikten med målningarna lär ha varit att i vid bemärkelse förena alla folk. Målningarna är mycket speciella och väckte på sin tid stor uppståndelse (i jordelig mening). Man kan förstå det. I dag är målningarna den lilla ortens största sevärdhet.

Når vi närmade oss Suomussalmi blev vädret regnigt och blåsigt. Vi parkerade på en utmärkt parkeringsplats nära småbåtshamnen och med ett parkområde invid. Där tog vi en skön om än rätt kort promenad med doggarna.

Vi hittade en pizzeria alldeles nära parkeringen där vi intog en helt ok pizzamåltid.
På morgonen (i dag) var det fortfarande blåsigt och ganska kyligt, +8 C. Morgondoppet uteblev.
Vi ställde siktet på Sodankylä via Rovaniemi. Vi har nu har tagit in på en utmärkt camping i Sodankylä. När vi kom fram märkte vi att en stor tysk husbil hade ignorerat varningen för mjukt underlag och kört ner sig. När vi hjälpte den stackaren upp fick jag ganska mycket lersprut på byxorna. Dom är nu i tvättmaskinen medan jag författar ett första kapitel i bloggen. 

Eftersom vi nu har beslutat att skriva lär fortsättningen bli både utförligare och bildrikare.


Takmålning från Toivakka kyrka
Takmålning från Toivakka kyrka




















Takmålningar i Toivakka kyrka