Bland slott, borgar och kloster i Baden-Württemberg

(av Martin)

Rundtur i Baden-Württemberg

Nu får Du, Kära Läsare av vår blogg, finna dig i att under några dagar läsa enbart om borgar, borgruiner, slott och kloster. Vi har nämligen beslutat oss för att åka en rundtur i Baden-Württemberg. Turen är planerad av husbilsklubben Wohnmobil Baden-Württemberg. Deras webbsidor är väldigt informativa och välgjorda. Man kan välja mellan olika tematurer och vi har således valt slott, borgar och kloster. Om du vill kolla den information som finns där kan du titta på https://www.wohnmobil-bw.de/. Där finns allt man behöver och en hel del till. Håll ut!

från Burg Hohenbeilstein und Burgfalknerei

I dag, vår första dag på slotts-, kloster- och borgbongarturen blev det varken slott eller kloster men däremot tre borgar.

Vi började turen i Ludwigsburg norr om Stuttgart. Den borgen vi  först bongade var ”Burg Hohenbeilstein und Burgfalknerei” i Beilstein. Vi intog vår lunch under borgen. Efter det blev det en vandring till borgen som var hundfri pga. alla jaktfåglarna som fanns där och som borgen är känd för. Det kommer att klättras uppåt (och nästan lika mycket neråt) en hel del under de kommande dagarna.

Tyvärr var fågelavdelningen stängd men på håll såg vi både gamar, jaktfalkar och någonting som vi trodde var kungsörn. Själva borgen kom vi till och det var inte illa det heller. Borgen byggdes ursprungligen på tusentalet.

Liksom många andra gamla borgar har den genomgått olika skeden av förstörelse och återuppbyggnad. Sedan 1960 har borgen tillhört staden Beilstein, som uppenbarligen har tagit mycket väl hand om borgen.

från Burgruine Löwenstein

Andra målet för dagen blev ”Burgruine Löwenstein”. Borgen byggdes mellan 1080 och 1090 av greve von Calw. Som så mycket annat övergick den i Habsburgarnas ägo men erövrades sedermera av hertig Ulrich von Württemberg år 1504. Efter det har den både brunnit och byggts upp igen. Staden Löwenstein köpte borgen år 1968 och liksom staden Beilstein hållit sin borg i ett mycket gott skick och lättillgängligt för turister.

från Burgruine Weibertreu

Tredje och sista borgen för i dag blev "Burgruine Weibertreu" i Weinsberg, också den byggd på 1000–1100 talet. Weinsbergs trogna hustrur är mångomskrivna i litteraturen bl.a. i Kungskrönikan från Köln kring 1170, i Bröderna Grimms sagor och av Bertold Brecht. Den som läser tyska kan lära sig av denna historia:

”Es war im Jahr 1140, als der Stauferkönig Konrad im Krieg mit dem Bayerischen Herzog Welf lag. Da zog Konrads Heer vor die Burg Weinsberg und belagerte sie. Denn die Weinsberger Bürger waren dem Bayern treu ergeben. Schon nagte der Hunger in den Bäuchen der Belagerten, aber noch immer waren sie nicht bereit, aufzugeben.

Konrad drohte, am nächsten Morgen die Feste einzunehmen und allesamt zu töten. In der Nacht vor dem Sturm schlich sich eine junge Weinsbergerin ins feindliche Lager, um Konrad um Schonung zu bitten. Weil die junge Frau so hübsch anzusehen war, ließ sich der König gnädig stimmen und gewährte allen Weibern, vor der Eroberung die Burg zu verlassen und dabei mitnehmen zu dürfen, was sie tragen konnten.

Am nächsten Morgen staunte Konrad nicht schlecht: Durchs Burgtor den Berg herab kam ein langer Zug von Frauen, und eine jede trug ihren Mann auf dem Rücken. Da musste der König über die List der Frauen lächeln, und als sein Neffe Friedrich Einspruch erheben wollte, sagte er: „Lasst sie in Frieden ziehen. Am Wort des Königs soll man nicht drehen und deuteln!””

I morgon blir det nya ruiner och kanske något klosterbesök. Just nu befinner vi oss på en ställplats invid ett gästgiveri som är specialiserat på schnitzlar. Det beställde vi inte men vi har nyss intagit en middag på korv- och ostsallad. Intressant och lärorikt och en jättestor portion men ger kanske inte mersmak. Nästa gång tänker jag ägna menyn en noggrannare läsning.

Är alla trafikmärken nödvändiga?

Konstanz (Baden-Württemberg) - Rottenburg am Neckar (Baden-Württemberg)

(av Angi)

När jag igår kväll skrev i bloggen om Konstanz och om att den ligger vid Bodensjön fick jag en association till Mainau, slottet som Lennart Bernadotte ägde och bebodde. Googling gav resultat, Konstanz ligger bara ca 10 km från ön Mainau, så det blev vårt första mål för dagen.

Fotograferat från bron till Mainau

Stilleben med parkbänkar och platanträd

Först en liten historielektion. Lennart Bernadotte var son till prins Wilhelm Bernadotte som var bror till Gustaf VI Adolf och alltså son till Gustaf V och drottning Victoria, prinsessa av Baden. Lennarts mor var storfurstinnan Maria Pavlovna av Ryssland. Före sin död hade drottning Victoria skänkt sitt slott och gods Mainau till prins Lennart som övertog skötseln 1932. Han förlorade prinstiteln 1932 pga. att han gifte sig med en icke adlig person, Karin Nissvandt.

Slottet Mainau

Från parken. Väg upp mot slottet

När Lennart Bernadotte övertog Mainau var det i ganska dåligt skick. Han rustade upp både slottet och i synnerhet trädgården och parken som efter hans död 2004 sköts och vårdas av en stiftelse grundad 1974. Under krigsåren bodde han med familj i Sverige men återkom 1945 till Mainau. Själva slottet är byggt på 1740-talet och ligger vackert med utsikt över Bodensjön. Besökarantalet är runt 2 000 000 per år. Anläggningen sköts av 450 personer.

Vi besökte alltså Mainau och gjorde en lång promenad i den fantastiska parken. Det var kanske lite tidigt på året för att riktigt se det i sin prakt, nu stod träden olövade men i gräsmattorna blommade krokus, snödroppar och vintergäck. Där finns imponerande bestånd av rhododendron, nu i knopp, rosor och gardenia samt andra för mig okända buskar. Där finns ståtliga mycket gamla träd, både olika typer av lövträd, barrträd och cedrar. Där finns bergmammutträd, jätteträden från Yellowstone i USA. Mainau rekommenderar jag verkligen för den som har vägarna förbi!

Efter det åkte vi norrut längs mindre vägar. Vi har tänkt oss att åka runt några dagar i Baden-Württemberg för att bekanta oss med gamla städer, slott och borgar efter en webbsida som Martin hittat och som upprätthålls av Baden-Württembergs husbilsklubb. På vägen till dagens mål, staden Rottenburg am Neckar, såg vi ett riktigt Törnrosaslott uppe på en höjd. Det är enligt Google ett slott ägt av ätten Hohenzollern, Burg Hohenzollern. Det är ursprungligen anlagt på 1200-talet men flera gånger förstört och återuppbyggt, senast på 1800-talet. Den tyska kejsaren var av huset Hohenzollern.

Bergmammuth-träd planterat 1874

Staden Rottenburg am Neckar har vi ännu bara snusat på, dvs vi tog oss en skön promenad i nordisk sommarvärme längs Neckarstranden men är på väg in i staden för en kvällsmåltid.

Lugano (Schweiz) - Konstanz (Baden-Württemberg, Tyskland)

(av Angi)

Dagens morgonpromenad gjorde vi i området nordväst om vår ställplats där en stig gick in i skogen. Den fortsatte till ett bostadsområde där det i grässlänterna blommade primulor, bellis och snödroppar. Det var lite en försmak av våren i Finland. Sedan blev det service av Herman och iväg. Målet var att köra till Konstanz som ligger på tyska sidan av gränsen vid Bodensjön. För att komma dit blev det att köra motorvägar och St Gotthardstunneln.

Genast utanför Lugano insåg vi att det var Alperna vi körde igenom. Bergen var höga och branta och på sina ställen var topparna täckta med snö på den norra sidan. Upp mot St Gotthardstunneln löper vägen i Ticino-flodens dal. Ticino rinner ut i Lago Maggiore. Dalen är lång, ganska bred och kantad av branta och höga berg. Bergen blir högre ju närmare tunneln man kommer. Också antalet snöiga toppar ökar. Det är ett imponerande landskap men inget att åka skidor i.

Det var mycket trafik på vägen mot St Gotthardtunneln, också många långtradare. Närmare tunneln var det ett ganska långt avsnitt med vägarbeten och där dirigerades långtradartrafiken till en egen fil som var ganska lång och delvis stillastående. Vägen till tunneln är två- eller 3-filig men själva tunneln på drygt 16 km har bara en fil i vardera riktningen.  Min uppfattning om varför långtradarna stoppades var att de inte skulle hindra trafiken. De fick komma ut från sin särskilda fil en och en så att de smögs in i resten av trafiken. I tunneln löpte trafiken sedan jämt i båda riktningarna. Nog är det ett otroligt bygge! Idag finns det en önskan om att bygga en likadan parallelltunnel för att få två filer i båda riktningarna och utan mötande trafik.

På andra sidan tunneln är landskapet ett annat. De höga branta bergväggarna saknas, bergen är lägre och har en vänligare kontur där det går att både odla och bo på sluttningarna. Rent och snyggt längs vägrenarna har det varit hela sträckan från Lugano. En iakttagelse var att på södra sidan av St Gotthardstunneln är all vägskyltning enbart på italienska eller på italienska och engelska och på norra sidan på tyska.

Stadsparken vid Bodensjön

Gågata i Konstanz

 

Konstanz ligger precis vid gränsen till Schweiz, faktiskt så att gatan vid vår ställplats/parkering är gräns. Staden övergår där till den schweiziska staden Kreuzingen. En promenad in till den gamla delen av Konstanz visade oss en fin gammal tysk stad, fotgängarvänlig med bilfria gator. Vi gick ner till stranden av Bodensjön och fick oss var sin öl på en terrass. Så länge solen sken på oss var det riktigt skönt, sedan blev det kyligt. Bakom Bodensjön kunde vi skönja snöiga alptoppar, troligen bergen i Liechtenstein. De såg så vita ut så man troligtvis kan skida där… Vi har tydligt märkt att vi lämnat Medelhavsområdet och kommit till svalare breddgrader. Det är trevligt att förstå och kunna tala med folk igen.

Konstanz är en gammal universitetsstad

Gavirate (Lombardiet, Italien) - Lugano (Scweitz)

(av Martin 25.2.2019)

I skrivande stund befinner vi oss i Lugano, Schweiz, dit vi kom vid middagstid. Eftersom schweizarna vill vara lite för sig själv är dom ju inte med i EU och heller inte i det europeiska dataöverföringssamarbetet och således gäller vårt Telia-avtal om datamängder över mobilnätet inte här. Därför blir bloggen uppdaterad först i morgon. Om det gäller att prioritera mellan att uppdatera bloggen eller turista i Schweiz väljer jag det förra. Man kunde ju sätta sig ner med laptoppen i ett internetcafé men jag vill redigera biIder och skriva i Herman. I morgon åker vi således till Tyskland...

Trots att man knappt märkte när gränsen mellan Italien och Schweiz kom emot så blev förändringen ändå rätt så stor. Det märktes på mycket att vi kom till ett rikare och mera ”välmående” (i ekonomiskt avseende; därav citationstecknet) land. Vägarna är fina och bebyggelsen likaså. Det är rent och snyggt. I Lugano ser man mycket mindre hundar än i de italienska städer vi besökt på sistone. Kanske det också är en renlighetsfråga? I Italien kände man ständigt en rökdoft pga. att det alltid brändes någonting någonstans. I Lugano var cigarröken mera påfallande. Det röks mycket cigarr här. 

Dagens finaste upplevelse var när jag ville växla 20 CHF till 20 st. 20-francs mynt (som jag trodde att jag behövde för att betala ställplatsavgiften för i morgon, vilket jag inte kommer att göra eftersom vi bara stannar en natt) och tågade in i Credit Suisses kontor och blev mycket vänligt mottagen av en banktjänsteman som hänvisade mig till en lucka där jag också blev mycket vänligt betjänad och fick mitt ärende uträttat utan kostnad. Det du. Gör det i Karis eller var som helst i Finland!

Trappa (kolla noga; den går ända upp)

Lugano (det vi hunnit se) är en vacker stad vid Luganosjön. Luganosjön är omgiven av mycket höga berg till skillnad från den västliga grannen Lago Maggiore och den östliga grannen Lago di Como. Längs Luganosjöns stränder kan jag inte tänka mig några beachar men det kanske finns ändå.

Vår ställplats (ren och snygg, 20 CHF/dygn) ligger vackert ett par hundra meter ovanför (horisontellt) sjön. Vi tog oss en skön eftermiddagspromenad längs stranden. Dit kom vi genom att gå ned för en mycket lång trappa och på hemvägen upp igen; pust! Det var en fin promenad skall tilläggas. Vi slog oss ned i ett café för att inta vår sedvanliga portion. Trots att det var ett café hade man inga andra tilltugg än vanliga desserter. Det blev varsin mycket god och riklig dessert och därmed resans dyraste eftermiddagskaffe. Servicen imponerade inte. Till skillnad från bankbeampterna fick man en känsla av att det här med att betjäna utländska turister inte var drömjobbet. Den här delen av Schweiz är mycket italiensk. Om man talar engelska får man italienska svar. Likaså om man talar tyska. Till saken hör att vår servitris blev helt trevlig när jag började tala italienska med henne. Lyckligtvis kan vi många språk. Somliga talar det dom kan, andra det dom vill. Till saken hör att mina åsikter här begränsar sig till en tre timmars synnerligen ovetenskaplig undersökning. Men i vår blogg är det fritt fram att tycka.

Strandpromenad i Lugano

Här drar jag en gräns för våra erfarenheter av landet Schweiz. Nästa gång jag skriver är vi i Tyskland. Det går fort med husbil. Man kör genom tvärs genom landet från Lugano till Konstanz dit vi är på väg på en liten förmiddag.

PS. En ännu trevligare upplevelse än den i banken. På dagen passerade vi en etiopisk restaurang alldeles nära ställplatsen. Jag tittade in och frågade om dom håller öppet på kvällarna och fick svaret att det gör dom. På kvällen vi sjutiden gick vi dit och blev hjärtligt mottagna och anvisade en liten separat hörna av restaurangen som var väldigt fint inredd. Efter diverse överläggningar med krögaren beställde vi en traditionell etiopisk rätt som bestod av en liten gryta lammkött och med varma grönsaker och annat tilltugg runt omkring. Man åt med ett plättliknande bröd med fingrarna. Jättegott!  Som dessert blev det Espresso (och Grappa) ur väldigt trevliga reklamkoppar. När vi skulle gå berättade jag för krögaren att vi köpt en espressomaskin i Turin, men att vi inte hittat några lika snygga koppar. Vips gav han sig iväg och återkom med en plastpåse fylld med fyra espressokoppar, två cappucinokoppar och två koppar för dubbel espresso. Betalt ville han inte ha men fick det genom dricksen. Det kallar jag kundservice

Give away

Arrivederci bella Italia!

(av Martin)

Några reflexioner nu när vi lämnat Italien:

Vi kom till Italien 22.11. 2018 och åkte därifrån 25.2.2019. Vår vistelse har således varat i över tre månader av vilka två månader på Sicilien. Det har varit en mycket fin, intressant, lärorik och på alla sätt givande tid. Dessutom har vi haft en otrolig tur med vädret. Januari skall vara Italiens regnigaste månad men regndagarna som drabbat oss är lätt räknade.

Hermans härbärgen

På bilden kan du se alla det platser på vilka vi har övernattat en längre eller en kortare tid. I Marina di Ragusa blev det över en månad i två repriser. Den näst längsta vistelsen var i Giardini Naxos, där vi höll till i ett par veckor, också det i två repriser.

Jag har vid några tillfällen tidigare tecknat ner en del iakttagelser och jag gör det nu igen. Det blir säkert en del upprepningar. Trots att några iakttagelser kan tyckas kritiska är de gjorda med stor kärlek. Man kan inte låta bli att förälskas i Italien.

Italienarna är mycket sociala och mycket vänliga. Ofta rör dom sig i grupp under högljudda och livliga samtal. Man tror nästan att dom är arga på varandra. Tyvärr är vår italienska så knagglig att vi inte har kunnat ta del av umgänget och inneslutas i grupperna. Det är synd. Det skulle ha varit trevligt. Bättre språkkunskaper till nästa gång! En väldigt fin kontakt fick vi i alla fall med dem vi träffade under en längre tid, t.ex. föreståndarna i Marina di Ragusa och Giardini Naxos liksom också de husbilsvänner vi träffade framför allt i Marina di Ragusa där vi vistades längre. Vänligheten och tillmötesgåendet och förståelsen för våra bristande språkkunskaper gäller också alla dem vi träffat i supermarketarnas kassor och bröddiskar och fisk- och köttdiskar liksom alla i de otaliga lokala små butiker, caféer och mackar vi besökt. Service passar italienarna som hand i handske.

Flexibiliteten är ett annat påfallande drag. Det gäller inte enbart det här med att bestämmelser närmast skall uppfattas som förslag utan det gäller allt problemlösande (som vi har varit med om) och viljan att hjälpa till. Attityden verkar helt osjälvisk! Ett exempel: endast en gång har vi blivit vägrade att tanka LPG (gas) i Herman trots att det är lag på att den endast får tankas som drivmedel i bilar pga. statssubventioneringen. Det här var i norr där man också annars är mera laglydig, t.ex. i trafiken.

En skuggsida av flexibiliteten om man vill se det så är den uppenbara avsaknaden av ordning och organisation som man så tydligt upplever. Jag har i tidigare inlägg tagit upp det här med att saker inte fungerar. T.ex. att man inte kan integrera bensinstationernas betalautomater i ett europeiskt system eller att butiker och restauranger som borde vara öppna (t.ex. enligt webbsidorna) inte är det och att man inte kan försäkra sig om öppettiderna på annat sätt än att rycka i dörren. Men det värsta och det som gör ont när man vet hur knackig Italiens ekonomi är, är den enorma kapitalförstöring man ser både i byggbranschen och vad gäller samhällstekniken. Det här gäller främst södra delarna av landet. Vi har sett hela kvarter som byggts till hälften och som sedan har lämnats att stå i många år. Man undrar om det beror på dålig planering (finansiering, myndighetslov) eller om det är något annat. Kan Camorran och Cosa Nostra ha med saken att göra. Vi har sett storstilade parkanläggningar som planerats och byggts helt färdigt men som sedan har förfallit och lämnats outnyttjade pga. av avsaknad av underhåll. Det här ser man överallt i alla städer i södra Italien. Ett annat exempel är de förtjänstfullt utplacerade sophämtnings och sorteringskärlen som sedan fylls till bredden och resulterar i en otrolig nedskräpning runtom för att tömningen inte fungerar. Suck!

Det är en njutning att handla vid marketarnas bröd-, fisk-, kött-, ost- och fruktdiskar liksom framför vinhyllorna. Vid fiskdiskarna får man fisken rensad och fjällad om man vill. Lika trevligt är det att handla i kvartersbutikerna eller gatustånden. Vi njöt storligen av utbudet av salami och prosciutto. Också det färsks brödet, i synnnerhet ciabbatan, var underbart gott. Varorna är fräscha och också billiga jämfört med våra priser. Vi åt en hel del fisk och skaldjur. Spigolan antingen grillade eller stekte vi. Båda var bra. Scampi åt vi också tills jag blev nyväckt i miljöfrågor. Sen blev det mycket musslor i stället. En av favoriträtterna blev Spaghetti alle vongole med små hjärtmusslor som man köpte för under 7 €/kg. Det behövs 500 g för två personer. Jättegott och lätt att tillreda. Också blåmusslorna var väldigt fina. De allra flesta och bästa måltiderna åt vi ombord. Lika lyckade har våra försök att äta ute med ett par undantag inte varit. Vi har vistats i södra Italien utanför säsongen och få restauranger har hållit öppet. De som har hållit öppet har haft väldigt få kunder. Ofta har vi varit de enda. Om man då har en jättemeny är det klart att allting inte kan vara så fräscht utan att en hel del måste göras av halvfabrikat eller djupfrysta råvaror. Undantag har funnits där vi har ätit riktigt gott men i allmänhet inte. Våra restaurangbesök har därför blivit ganska få.

Vår resa i Italien har varit över förväntan lyckad. Landet är fullt av flertusenårig historia och besöksmålen räcker till för många fler resor. Att resa med husbil är ett fantastiskt sätt i och med att man inte behöver planera mera än en dag åt gången. Vi har blivit väl mottagna överallt och inte en gång har vi känt oss otrygga. Att ha hundarna med har gått bra. Det är klart att man många gånger skulle se mycket mera utan hundar. Vi har t.ex. inte besökt ett enda museum. Men å andra sidan är hundarna fantastiskt kontaktskapande. Varje dag stannar folk och vill prata med oss om våra hundar. Det gäller både hundägare och folk i allmänhet.

I skrivande stund har vi kommit till Konstanz i Tyskland alldeles vid schweiziska gränsen. Att se gatubilden och människorna här och att prata tyska känns som att man skulle ha kommit hem. Det är skönt men jag kommer att sakna bella Italia.

Turin (Piemonte) - Angera (Lombardiet) - Gavirate (Lombardiet)

(av Angi)

Innan vi lämnade Turin gjorde vi ännu en skön promenad i grönområdet intill ställplatsen och sedan handlade vi i en välförsedd butik ca 700 m från ställplatsen. Där hittade vi också italienska espresso- och cappucinokoppar (dock utan fat) för den nyinhandlade espressomaskinen. Uppköpen stuvades undan och vi åkte iväg med kurs på en parkering/ställplats i staden Biella mitt emellan Turin och Lago Maggiore.

Färden gick längs motorvägar. Dagen var disig så sikten var begränsad, inte så att det störde körningen men man såg inte mycket av bergen i norr. Framme i Biella konstaterade vi att det inte skulle bli vår natthamn, men vår lunch åt vi där. 

Vi körde vidare längs mindre vägar mot Lago Maggiore. Arkitekturen är här mindre ”italiensk”, husen är större och bättre skötta än i södra Italien och man ser inte lika mycket övergivna förfallna hus. På allt ser man att välståndet är ett annat.

Småbåtshamn i Angera

Natthamn fann vi i Angera, en stad på Lago Maggiores östra strand och strandplats fick vi på en parkering intill en idrottsanläggning, en något ostädad strandplats men i vattnet nedanför Herman simmade sothöns och änder och några segelbåtar låg för boj inte långt ifrån. En promenad förbi idrottsanläggningen längs stranden förde oss in till staden med ett stort välskött parkområde intill vattnet. Längs strandgatan finns flera restauranger och staden klättrar upp bakom den. På ett berg i bakgrunden ligger en borg från tidig medeltid. Detta är också trakter som mycket länge varit befolkade och sjöarna i norra Italien/Schweiz har varit viktiga handelsleder mellan Medelhavet och det vi idag kallar Mellaneuropa.

Borgen i Angera

Vår morgonpromenad följande morgon, söndag, gick igen in mot staden och dess strandområde. Nu var där mycket folk i rörelse, flanerare, hundrastare, secondhand/antiktorg m.m. Staden gav ett mycket trevligt intryck. Vi avnjöt en kopp kaffe på en trattoria betjänade av en glad och skojig servitris. Det har varit lite speciellt med söndagar var vi än upplevt dem. Italienarna är mycket ute och flanerar, hela familjer, ofta flera generationer tillsammans. Det är en härlig stämning. Caféer, trattorior och restauranger är väl besökta. Man ser också många cyklister med tävlingscyklar ute på vägarna och på städernas flanörstråk främst på söndagar.

Strandparken i Angera

Vi åkte vidare från Angera mot nordost längs mindre vägar, Janes val utan motorvägar, och på våra appar om övernattnings/ställplatser hade vi valt staden Gavirate vid norra stranden av en mindre sjö, Lago di Varese bara 20 km från Angera. Det var en fin färd genom norditalienska mindre städer och landsbygd utan större höjder. Utsikten från vår ställplats (Area Sosta Camper, Gavirate) kunde inte vara bättre. Mellan oss och stranden, som ligger 20 meter härifrån, går stadens flanörstråk. På vattnet bakom strandpromenaden har man tränat rodd i tävlingsbåtar från en till fyra roddare. 

Ställplatsen i Gavirate

Alldeles granne med ställplatsen finns en lunchkrog med terrass där vi också intog vår lunch, wraps. Våra promenader längs stranden har varit vårliga i den bemärkelsen att vi har kunnat följa med vattenfåglars lek, främst skäggdopping och sothöna men också skrake och knölsvan och massor av skrattmåsar. Allt detta ser jag också i skrivande stund genom vindrutan! Nu börjar också solnedgångens pastellfärger att synas. 

Flanörer och sjöfågel i Gavirate

En dag i Turin

 (av Martin)

Grinto Camper Park ligger alldeles bredvid en av huvudinfarterna till Turin. Trafiken hörs en hel del när man sitter ute, vilket man gärna gör i solens sken, men inne i Herman hör man ingenting; åtminstone inte med vår hörsel.

Det vi inte visste, var att precis här bredvid ligger en stor park med fina stigar och ett par hektarstora rastgårdar för hundar. Italien är också annars ett hundvänligt land. Vi gick i parken på en rätt lång morgonpromenad i sällskap med ett glatt gymnastiserande och promenerande medelålders sällskap. Rastgårdarna var upptagna av större hundar så dem lämnade vi.

Järnvägsstationen i Turin vid Porta Nova

Vi beslöt oss sedan för att åka in till centrum och lämna hundarna i Herman. Vi fick köpa biljetter i receptionen och åkte in, först med buss och sedan med metro; totalt c 20 minuter. Vi klev av i Porta Nova och promenerad vidare österut mot floden Po.

Längs Pos kajkant

Turin är en stor stad, Italiens fjärde största och det enade Italiens första huvudstad 1861-65.  Gatorna är breda och byggnaderna stora och stadsplanen regelbundet fyrkantig. Väl framme vi Po promenerade vi vidare norrut längs stranden och beundrade det enorma kilometerlånga byggnadsverk som bildar Pos kajkant; ett gammalt byggnadsverk som tyvärr inte har undgått graffitimålarnas iver. Jag har ingenting emot graffiti men här passar det inte. Efter ett tag kom vi till ett stort torg, Piazza Vittorio Emmanuele II. Viktor Emanuel II gör sig påmind överallt i Italien. Inte att undra på det. Det var han som lyckades samla ihop en stor mängd kungariken till ett enat land, Italien, och blev dess första kung år 1861.

Viktor Emmanuel II syns överallt (förstora gärna bilden och titta på detaljerna)

På piazzan intog vi en lunch i solens sken. Vi har fortfarande tur med vädret.

Turin vill vara grön. Här är Car-Shearingbilar på laddning

Piazzan övergår i Via Po som slutar vid Piazza Castello, en jättestor borg. På vår promenad längs Via Po gick vi in i en butik som sålde hushållsmaskiner. Där köpte vi en espressomaskin som vi tog i en stor påse och vandrade vidare.

Vid Piazza Castello vände vi söderut längs Via Roma mot järnvägsstationen. Via Roma är fantastisk. Fullt med folk, otroliga byggnader och massor av caféer. Där har alla modehusen sina butiker. Jag förslog för Angi att hon skulle köpa en Prada-väska men hon tyckte att det gick bra med den plastpåse hon redan hade. På vägen tog vi varsin kaffe och ett par chokladbitar och blev väldigt trevligt betjänade. Sedan bar det iväg mot järnvägsstationen/metron och så hem.

En fin dag i Turin.

Tittat i metron

Castiglione Falletto (Piemonte) - Turin (Piemonte)

(av Angi)

Ännu en skön morgon grydde. Natten hade varit kall, man kunde se frostrester i gräset.

Morgondis i Castiglione Falletto

Efter morgongöromål hade vi ett telefonsamtal till den närbelägna vingården där gårdagens goda vin producerats och frågade om vi kunde komma dit på förmiddagen. Det passade dem om ett par timmar blev svaret. Den tiden använde vi till att ta en ordentlig promenad i Castiglione Falletto, en trevlig by som såg välmående ut i skydd av medeltidsborgen och omgiven av milsvida vinodlingar längs sluttningarna. Förmiddagskaffe intog vi på ett av byns caféer.

Vinodlingar i Castiglione Falletto

Sedan bar det iväg knappt en kilometer till vingården Cavallotto Tenuta Bricco Boschis. Där blev vi väl mottagna men tyvärr var det vin vi sökte, Langhe Nebbiolo, slut hos dem. Vi fick rådet att åka till en vinbutik i Alba ca 20 km därifrån dit Cavallotto sålt en del av sin produktion. Det gjorde vi och Gps-Jane lotsade oss fram. 

Cavallotto Langhe Nebbiolo

Det var marknad i staden och vi hittade en lämplig parkeringsplats intill marknaden ca 150 m från vinbutiken. Ända fram skulle ha varit vanskligt att köra, stor bil och smala gator passar inte ihop. I vinbutiken blev vi väl mottagna och de hade vinet vi sökte så det blev affär plus lite extra, några flaskor av betydligt dyrare viner. De skall tas fram för mycket speciella tillfällen, få se när….

Då var vinuppköpen i Italien avslutade (tror jag) och vi fortsatte längs mindre vägar mot Turin. Vi handlade på vägen i en affär som skulle siestastänga om två minuter, men vi fick vad vi behövde och kunde fortsätta. När vi kom fram ca kl 13.15 var porten till ställplatsen i Turin stängd och skulle öppna kl 15. Siestan hålls här mellan kl 13 och 15. Vi fick vår lunchpaus och lite extra paus innan vi fick köra in. Ställplatsen är stor med både dusch och tvättmöjligheter så här under eftermiddagen har vi tvättat två maskiner, det behövs ibland. 

Ställplatsen i Turin

Cibnque Terre (Ligurien) - Camogli San Rocco (Ligurien) - Castiglione Falletto (Piemonte)

(av Martin)

Nu är vi riktigt i hjärtat av den del av Piemonte (sv. Foten av berget) där många vinkännare (har jag förstått) anser att världens bästa röda viner görs. I skrivande stund befinner vi oss i en by eller liten stad som heter Castiglione Falletto och som ligger mellan Barbaresco och Barolo. Om man ens är lite vinintresserad kan man inte låta bli att bli berörd när man passerar trakter som Asti (känd bl.a. för Barbera d’Asti och Asti Spumante) eller Alba (känd t.ex. för Barbera d’Alba) och sedan nämnda Barbaresco där många anser att världens bästa rödviner görs. I morgon blir det Barolo som många anser gör Barbaresco äran stridig.

Men först till gårdagens övningar. Vi lämnade Cinque Terre efter att ha tillbringat två dagar där. Som framgår av Angis förra inlägg besökte vi två av den fem städerna, dvs. Monterosso al Mare och Vernazza. De andra, bland dem Manarola som lär vara fantastiskt vackert (för att tro min syster Kerstin och varför skulle jag inte tro henne).

Vi hade siktet inställt på en Parceggio Communale (kommunal parkering) uppe på en höjd ovanför staden Camogli väster om Rapallo. Vi undvek motorvägar, dvs. körde på mindre lokala vägar och kurvorna och höjdskillnaderna var imponerande. Jag skrev tidigare om att få blåsor i händerna av allt rattande i serpentinerna och nu var det just så att det faktiskt värmde ordentligt i vänstra handen när jag efter kurvorna lossade på greppet och rakställde bilen. Som högst var vi uppe på över 600 m höjd vilket kanske inte låter så mycket men vi hade Medelhavet alldeles bredvid oss. Där högt uppe var naturen helt annorlunda och synnerligen karg och med smärre ras här och där vid vägen. Beläggningen var helt ok med tanke på att vägen (lyckligtvis) var lite trafikerad.

Utsikt över Camogli

På vägen åkte vi ner till Rapallo för att handla. Det var inte alldeles okomplicerat det heller. Jag ställde Herman framför en rad med parkerade bilar och väntade där medan Angi handlade. Sedan vidare upp i bergen igen till den höjd där vi hade vårt mål. Den låg endast ett par hundra meter över havet.

Parkeringen låg väldigt vackert intill ett naturreservat och med en strålande utsikt över Camogli. Efter lunch tog vi en eftermiddagspromenad in till byn San Rocco där parkeringen låg. Där hittade vi ett litet café och fick oss vårt sedvanliga eftermiddagskaffe. En mysig by med trevliga människor. Vi gick en bit längs en brant trappa mot Camogli nedanför men vände om innan återfärden skulle bli alltför jobbig. På vägen till Herman hittade vi en liten men välförsedd bybutik med en sympatisk handelsman och vi handlade en del.

I dag efter frukost blev det en kort promenad in till byn och ett förmiddagskaffe i nämnda café. Parkeringen var betald till 09.44 och då åkte vi vidare.

Färden i dag blev en helt annan. Efter att ha klättrat ner tog vi motorvägen mot Turin. Motorvägen gick än över höga broar och än genom långa tunnlar. En bit efter Genua åkte vi på en helt ”normal” väg i kanten av Podalen ända till Asti. Sen blev det igen kuperat med byarna uppe på kullarna och vinodlingar längs sluttningarna. Etappen i dag blev c 150 km.

Det är mycket här i norra Italien som är olikt de delar vi besökt längre söderut inklusive Sicilien. Av trafiken på motorvägarna kan man märka att den ekonomiska aktiviteten här är mycket större. Men det visste vi ju. En annan sak vi lagt märke till är att det är rent och snyggt (jämfört med södra Italien). Antingen skräpas det mycket mindre eller så städas det mycket mera. Också byggnaderna är i mycket bättre skick. Här ser man inga husruiner.

Ett tag efter Asti körde vi av motorvägen mot Barbaresco som var vår första anhalt i detta Vinland. Vi struntade i Asti och Alba. Barbera d’Asti och Barbera d’Alba kan vi köpa i Karis. Med tanke på sitt rykte är Barbaresco en rätt liten by; bara några hundra meter lång. Mitt i byn ligger en synnerligen välförsedd vinbutik, Enoteca Regionale del Barbaresco i en före detta kyrka. En mycket sympatisk anläggning med god betjäning (också på engelska). Som tur var hittade vi en parkeringsplats alldeles bredvid så vi kunde släpa med oss några lådor efter vederbörlig provsmakning. Barbaresco liksom också Barolo görs av druvan Nebbiolo som egentligen inte odlas någon annanstans; åtminstone inte med framgång. Druvan lär vara svårodlad och det gör att vinet inte är helt billigt. Men smakar det så kostar det.

Enoteca Regionale del Barbaresco

Vi intog också lunch på vår parkering i Barbaresco. Efter lunch blev det en kort promenad i byn till ett café där eftermiddagskaffet intogs. Sedan vidare mot Barolo-hållet till Castiglione Falletto där vi nu är förtöjda. Vi promenerade en bit in till byn där vi råkade på en otrolig medeltida borg och d:o kyrka. Som brukligt är ligger vår by högt över omgivningen; i detta fall vinodlingarna. I byn finns också en restaurang som är öppen i kväll. Det blir nästa besöksmål.

Borgen i Castiglione Falletto

Vinodlingar i vinterskrud i Castiglione Falletto

PS: Med facit i hand

Castiglione Falletto är ingen stor by. Men där finns en alldeles fantastisk restaurang, Ristorante Le Torri. Om jag skulle dela ut Michelinstjärnor skulle den ha minst fem. Allt var snyggt och trevligt och personalen mycket serviceminded. Menyn var omfattande och vinlistan vägde säkert 2 kg. Förutom allt annat fanns där minst 200 olika Barolo-viner.

Vi åt en synnerligen god middag. Angi åt ankbröst och jag åt lammnacke. Allt var alldeles fantastiskt gott. Dessutom vackert och en superb service. Till maten drack vi ett lokalt Nebbiolo-vin, Langhe av Cavallotto. Vingården ligger alldeles bredvid oss och vi kommer att hälsa på dem i morgon.

Som avslutning blev vi visade runt i vinkällaren av ägarens son som studerar till sommelier. Källaren var i tre våningar. Otrolig. Den dyraste pluntan vi såg kostar 1200 €.

Sen gick vi tillbaka till Herman.

Vinlista

Cinque Terre (Ligurien)

(av Angi)

Cinque Terre (de fem landen) som kustområdet väster om La Spezia kallas består av fem små medeltida kuststäder på ett oländigt men vackert brant parti av den liguriska kusten. Det lättaste sättet att ta sig från en stad till en annan har varit sjövägen. På 1800-talet utvecklades La Spezia till en militär hamn och då byggdes en järnväg genom bergen till Genua med stationer i alla fem små städer. Detta gav ett uppsving för kusten som sedan 1997 hör till Unescos världsarv. Det finns en gammal stig som är anlagd med murar både under stigen och längs sluttningen ovanför stigen och som går mellan alla de fem städerna. Den har använts för transport till och från de terrasserade oliv- och vinodlingar som finns längs de branta sluttningarna, en åsnestig. Den stigen används idag mera av turister än av åsnor.

Stigen till Vernazza

Idag har vi vandrat längs den stigen från den västligaste av städerna, Monterosso al Mare till följande stad österut, Vernazza, en sträcka på 3,5 km. En inte alldeles lätt ”promenad” som tog oss drygt 2 timmar. Vi har haft tur med vädret, det var soligt och skönt. Att stigen har varit betydelsefull kan man se på hur gediget byggd den är med murar och med stenlagda trappor. Den är i medeltal knappt en meter bred men pga den intensiva växtligheten längs branten känns den inte så smal. Min svindel ställde aldrig till med obehag. Vi hade en vidunderlig utsikt över havet i lätt soldis. Hundarna verkade också njuta av vandringen. På en liten avsats tog vi oss en apelsinpaus. Vi var inte de enda vandrarna, vi både mötte och blev upphunna av andra vandrare, de flesta icke-italienare. 

Kusten mot väster

Staden Vernazza är en stad nästan helt utan bilar. Bara huvudgatan är körbar resten är smala gränder och trappor. Husen är tätt sammanbyggda och klättrar upp längs bergsbranterna. Hamnområdet är centralt och där finns också kyrkan från 1300-talet, mycket speciell. Den är byggd av lavasten och inte kalkad eller slammad på insidan utan väggarna är råa lavastensmurar. Taket är av ett mörkt träslag. Väldigt anspråkslös är också konsten i kyrkan. Den är verkligen sevärd.

Vernazza

Interiör från kyrkan i Vernazza

Återfärden till Monterosso al Mare gjorde vi med tåget som hela sträckan gick i en tunnel. Det tog ca 10 minuter! I Monterosso åt vi en lunch på en restaurang intill stranden. Där kom Martin i samspråk med bordsgrannen om viner från området. Det visade sig att han jobbade inom branschen så Martin fick några tips om goda viner. Vi strövade omkring i Monterosso al Mare några timmar i väntan på att få transport tillbaka till ställplatsen vilket vår ställplatsvärd sköter om, det ingår i priset. Monterosso al Mare är en större stad än Vernazza och den enda av de fem städerna som har beach.

Medan vi väntade tog vi oss ett glas vin (eller två) och fick svaret på en sak vi grubblat över under vår vandring. Stigen vi vandrat ledde förbi ett bygge dit man nog inte kunde ta sig med bil. Vid bygget fanns stora säckar med torrbetong och en hög med armeringsnät. Hur hade man transporterat dit det? Medan vi satt med vårt vinglas kom en helikopter flygande och den hade en lina ner i vars ända hängde just en sådan transportsäck som de vi såg vid bygget.  Vår ställplatsvärd berättade att en sådan transport kostade 30 € i minuten! Inga billiga transporter!

Väl tillbaka har vi njutit av en vacker solnedgång bakom bergskammen.

Willie o Martin på krogen

Pisa (Toscana) - Monterosso al Mare (CinqueTerre, Ligurien)

(av Martin)

Vi stannade två dagar i Pisa på en alldeles utmärkt ställplats c 2,5 km från Tornet. Det är en fin process det här när ett namn får ett innehåll. Pisa har varit ett namn för mig ända sedan jag blev läskunnig men namnet har haft väldigt lite innehåll annat än bilden av Tornet. Nu efter att ha vandrat omkring i de gamla stadsdelarna i två dagar har Pisa plötsligt blivit en riktig stad och en mycket fin sådan. Den första förvåningen som Angi redan beskrev var att området kring Tornet var stort och öppet med många vackra vita byggnader och stora gräsmattor. Egentligen ägnade vi inte tornet och domen speciellt mycket uppmärksamhet. Det blev naturligtvis några obligatoriska bilder, men mest vandrade vi omkring i de gamla stadsdelarna norr om floden Arno. Vi hittade fantastiska kvarter med allt mellan lyxiga shoppinggator och halvsunkna bostadsområden.

En akvedukt i Pisa från romartiden

I går sökte vi upp en synnerligen välförsedd vinbutik vid stranden av Arno, Prosperini Mario & C. Snc. Enligt ägaren var det stadens äldsta vinbutik. Hur som helst så var sortimentet imponerande. Det blev några Brunello till. Vi köpte också bröd i en kvartersbutik och vandrade sedan tillbaka till Herman. Där lämnade vi hundarna och vandrade efter ett tag tillbaka till gamla stan för att inta lunch. Vi hittade en skojig liten men populär pizzeria där vi slog oss ner på uteserveringen. Inneservering hade man inte. Pizzorna, Cappriciosa + lök, som gräddades i en stor vedeldad ugn var väldigt goda. På vägen tillbaka slog vi oss igen ner i samma vinbar som vi besökt dagen innan och där vi också då köpte Brunello. Där ser man att det lönar sig att behandla kunderna väl. Dom kommer igen. En skojig detalj i sammanhanget var att de flaskor Brunello vi köpte dagen innan i vinbaren var 2,50 €/fl. billigare än de vi köpte i den gamla och välrenommerade vinbutiken. Samma vin och samma årgång alltså!

Pizza på en Piazza i Pisa

I morse blev det en kort morgonpromenad innan vi åkte vidare. Vi ställde kursen mot Cinque Terre, som är ett synnerligen bergigt område i Ligurien mellan La Spezia och Genuabukten. På båda sidor milslånga beachar och mellan dem ett 12 km långt otroligt kuperat område med en mycket brant kust. Cinque Terre består av fem små städer eller byar nere vid havet och som i dag sammanbinds av en järnväg. I dag går det visserligen farbara vägar mellan byarna också men väljer man det alternativet får man blåsor i händerna av rattsnurrandet. Den västligaste av byarna är Monterosso al Mare. Vi hade bestämt oss för en husbilscamping ovanför Monterosso. Enligt bilderna som vi hade kollat på nätet såg stället fint ut. Mellan Pisa och La Spezia är det plant och en enda beach. Vi stannade på vägen för att andas lite havsluft och gick ner till stranden med hundarna. Där bevittnade vi ett ordentligt hundslagsmål som såg riktigt ruskigt ut. Det blev säkert veterinärbesök och kunde ha slutat värre. Tänk att hundar som är så opålitliga får gå okopplade.

Kusten i Cinque Terre

När vi passerat La Spezia bar det iväg uppåt på riktiga serpentinvägar. På vägen hittade vi en parkering utanför ett hotell varifrån man hade en strålande utsikt från hög höjd ut över Medelhavet. Det var rätt disigt väder vilket gjorde belysningen nästan trolsk. Där intogs lunch. Efter det hade vi en ganska kort bit kvar till husbilscampingen, Parceggio camper ”Il Poggio”. Stället motsvarade förväntningarna med råge. Ett högt läge med utsikt över Medelhavet och Monterosso al Mare och ett mycket vackert anlagt ställe och med en synnerligen tjänstvillig och trevlig ägare, David. Han kör också förbindelsebussen ner till byn. Det skall vi pröva på i morgon. Bilvägen är det 7 km till byn. Det går också en promenadstig rakt ner som bara är 1,2 km, Höjdskillnaden är över 300 m så det kan vara ganska jobbigt att gå upp tillbaka. När vi kom fram blev det ett glas vittvin ute vid möblemanget och sedan en kort promenad nedför stigen till byn men bara en bit. På vägen upp tillbaka märkte vi att stigen är rätt så brant.

Charlies granne i "Il Poggio"