En fantastisk resa

(av Martin)

Besöket i Villnäs var fint och allmänbildande. Jag hade kanske väntat mig något mera kring Marsken och hans liv, han föddes trots allt där, men Villnäs är ju inte ett Mannerheimmuséum. Det får jag lova att besöka i Brunnsparken. Besöket på muséet gav en inblick i historiens gång från Flemingarna och senrenässansen/barocken på 1600-talet fram till 1800-talets slut. Villnäs är förutom Storsarvlax slott i Pernå, som inte är tillgängligt för allmänheten, det enda riktiga slottet i Finland och redan av den anledningen värt att besöka. Vi blev guidade av en mycket kunnig och trevlig ung man.

På vägen hem råkade vi ut för en liten incident. Vi åkte en omväg till Merimaskus småbåtshamn för att inta vår lunch i en trevlig skärgårdsmiljö. I allmänhet har vi under hela resan sökt upp lunchplatser nära vatten; så mycket seglare är vi väl trots allt ännu. När vi skulle åka därifrån hade en personbil parkerat bakom oss och rätt nära. Jag tänkte då i stället köra en annan väg över en utfylld blivande utvidgning av parkeringen, där det tidigare har stått en bybutik som nu således är riven. Underlaget var opackat och för mjukt så Herman grävde ner sig i sanden. Efter diverse försök med nivåklossarna gav vi upp och insåg att vi inte kommer därifrån utan hjälp. I pizzerian intill var man mycket hjälpsam och ringde till en granne som efter en kvart kom till platsen med en stor midjestyrd frontlastare som nu hade gafflar på skopans plats. Snabbt och lätt fick vi Herman uppdragen bakåt med en lina runt bakaxeln och vi kunde fortsätta färden glada i hågen och 20 € fattigare. Det var inte mycket så här en söndag eftermiddag. Allting gick på mindre än en timme från det vi kört ner oss.

Några funderingar om resan så här med facit på hand:

Vi hade an alldeles osannolik tur med vädret under hela resan. I Tromsö hade vi några regndroppar på förmiddagen. Annars var det sol och värme i två veckor. Det kan man inte räkna med när man åker mot ishavskusten. Själv hade jag långbyxor första dagen. I övrigt var det shorts och kortärmat.

Vägarna har för det mesta varit fina. De sämsta vägarna var faktiskt i finska Lappland på hemvägen.

Vi var mycket minutiösa med hundarnas avmaskning när vi lämnade Sverige. Vid EU-gränsen till Norge på vägen ut och mellan Norge och Finland i Kilpisjärvi på vägen hem såg vi inte en levande själ som på något sätt skulle ha tytt på att gränsen är bevakad och resenärer eller husdjur kontrollerade. Visserligen är det inte en Schengengräns men ändå.

I Finland och Sverige fricampade (puskaparkki) vi och hade inga svårigheter att hitta fina platser att övernatta på. Alla platser där vi övernattade var alldeles utmärkta och låg vid vatten om vi också anser att parkeringen i Tromsö centrum var vid vatten. I Norge blev det huvudsakligen ställplatser. Även om Evenes Camping kallas ”camping” är den avsedd enbart för husbilar och kan klassas som ställplats och inte camping. Endast sista natten i Santtioranta camping i Nystad tillbringades i ett regelrätt campingområde. Det är mycket lättare att hitta fina övernattningsplatser med husbil än med husvagn om man inte är förtjust i campingområden, vilket vi inte är. Vi behöver inte servicen. Inte en enda gång var vi t.ex. inkopplade i elnät även om sådana erbjöds på många ställplatser. Hermans nyförvärvade solpanel skötte om den gröna elektriciteten för vårt behov. Toakassetten måste tömmas ca var tredje dag. Vi har visserligen en reservkassett med oss men den behövde vi inte använda. Vi tankade vatten ca var femte dag. Vi var inte sparsamma med vatten, vare sig för dusch eller för disk. För det mesta använde vi vår egen dusch. För mitt eget vidkommande blev det dopp i havet de två sista morgnarna.

Vi har från och till funderat över om vi skall skaffa TV till Herman och i så fall vilket system. Det finns många mottagningssystem att välja mellan. Nu har vi förenklat frågeställningen. Herman skall inte ha någon TV. Vi vet inte riktigt när vi skulle titta på den. En enda gång under resan har vi tittat på halvnians finska nyheter på paddan och det var i samband med persus ordförandeval. Paddan funkar alldeles bra om det nödvändigtvis är något vi måste se. Annars föredrar vi andra sysslor som att umgås, skriva blogg, läsa el.dyl.

Det var inte mycket vi planerade för den här resan. Vi hade beslutat oss för vart vi skulle åka och i stort sätt vilken väg, men i övrigt tog vi dagen (och natten) som den kom. Det är ett bra sätt att resa.

Vi var borta i tolv dagar och kunde gärna ha varit i tolv dagar till, men då skulle nog trädgården ha varit betydligt mera vildvuxen än vad den nu är. Under bortavaron har vi fått hjälp med gräsklippning och bevattning av en grannpojke.

Totalt tillryggalade vi 4200 km och gjorde av med 430 liter diesel under en körtid på 62 timmar. Förutom hemresan från norra Finland kändes det aldrig som att körsträckorna skulle ha varit speciellt långa. För det mesta, men inte alltid, är det jag som kör. Angi underhåller med att med Googles hjälp berätta om städer och annat som vi passerar. Mycket trevligt och allmänbildande. En del kanske man till och med minns.

Summa summarum: En fantastisk resa!

Tiden går och kommer aldrig igen

(av Martin)

Efter morgongöromål och hundpromenad startade vi iväg från Larsmo med siktet ställt på Oravais för att eventuellt hälsa på kusin Nisse Luoma på stället där jag föddes hos min moster för drygt 72 år sedan. På vägen dit åkte vi genom Jakobstad och Nykarleby. Framme i Oravais visade det sig att kusin Nisse inte var hemma. Eftersom vi reser utan tidtabell och planering hade vi inte avtalat någon träff på förhand. Vi tittade i alla fall på gården och gick omkring ett tag i båthamnen nedanför. Färden gick sedan vidare genom Maxmo där min mor var född för 102 år sedan. I Maxmo har jag också en kusin men det blev inget besök hos henne den här gången. Det är en känsla av vemod att konstatera att platserna förändras och att tiden går och försvinner och aldrig kommer tillbaka. Så är det.

Färden gick vidare söderut. Lunchen intogs i Molpe som jag senast besökte när jag för fjorton år sedan övernattade där i tält under Gudingarnas paddling längs Finlands kust från Virolahti till Torneå. Då var det midsommarafton och liv och lust. Invid ligger nämligen en mycket populär och välbesökt danslave därifrån vi den gången underhölls hela natten av svensk dansbandsmusik.

På appen MEINWOMO hade vi spanat in en ställplats i Raulio norr om Nystad dit vi ställde vår kosa. Platsen var numera inte tillåten för camping. Vi åkte vidare till Santtioranta camping i Nystad. Det var ett bra val. Vi fick en egen strandtomt i ett lugnt och soligt läge. Campingen har ett fantastiskt läge. Som på så många andra ställen i landet är det dock något förfallet. Är det den dåliga kommunala ekonomins fel eller är det fråga om attityder? En minigolfbana som gjort sitt och inte användts på åratal ligger mitt i området och alldeles bredvid oss finns en förfallen brygga som skulle kräva upprustning. Tyvärr påverkar sådant det allmänna intrycket hos besökare. Men vi skall inte klaga. Vårt läge intill stranden är verkligt naturskönt. På kvällen underhölls vi av en skönt sjungande rosenfink och en ivrigt sjungande sävsångare.

Vid vår dubbelsäng har vi ett stort öppningsbart fönster. När vi vaknade på morgonen och drog upp mörkläggningsgardinen och öppnade fönstret strömmade det in sköna sommardofter från hav och blommor och ljuvlig musik från nämnda rosenfink och sävsångare. Att vakna på det sättet har en helande verkan på kropp och själ. Morgondoppet vid simstranden spädde ytterligare på.

Middag på vår strandtomt i Nystad

Vi har varit på en skön promenad med hundarna längs en strandstig med ljuvliga dofter och praktfull  blomning och intar nu vårt förmiddagskaffe.

Sen bär det av till Villnäs. Där föddes Marskalken av Finland, friherre Carl Gustaf Mannerheim för 150 år och ett par veckor sedan. Villnäs är i dag ett museum som tillhör Nationalmuséet. Efter att ha läst Henrik Meinanders utmärkta bok om Marsken har jag blivit ännu mera intresserad av hans märkliga liv och avgörande betydelse för vår nations självständighet. Det skall bli intressant att besöka muséet. Jag har inte varit där tiditgare. Det har däremot Angi.

Sen tar resan slut. Någon form av resumé blir det kanske ännu i den här bloggen.

Som det nu ser ut så kommer nästa avsnitt att handla om en resa till Moseldalen i september.

I går gick solen ner

Vägen ner från Lappland söderut är lång och rätt tråkig. Den känns ännu längre och tråkigare när man är på väg hemåt från Äventyret jämfört med om man skulle vara på väg till det. Det är bara att köra och tillryggalägga mil efter mil vilket vi också gjorde.

Under hela vägen ända till en god bit söder om Uleåborg finns det tvärsprickor i vägen som ger ett enformigt dunk nästan som när man förr i världen åkte järnväg. På järnvägarna har man lyckats svetsa ihop rälsen och fått bort dunket, men det har man inte lyckats med på landsvägarna. Det finns undantag. På stora delar av de norska vägarna hade man lappat sprickorna så att de knappt kändes. Det har man inte brytt sig om att utveckla här hos oss. Jag antar att sprickorna uppstår pga temperaturskillnader och är svåra att undvika när beläggningen får några år på nacken. Men att utveckla lagningsmetoder så att vägkomforten inte lider borde inte vara någon avancerad raketvetenskap. Till saken hör att en husbil som vår har ett högt däckstryck, 5,5 atm (jämfört med ca 2,2 i en personbil) vilket ytterligare accentuerar ojämnheterna.

Morgon vid Larsmosjön

Ett synnerligen välkommet avbrott på resan var ett besök hos Charlies uppfödare, Suvi Ahonen, och hennes man Tomi och deras 6 hundar, bl.a. Charlies syster Malle och Charlies mormor. I synnerhet Charlie var omåttligt förtjust. Willie höll sig som vanligt mera på avstånd och hann under vårt korta besök inte riktigt bli vän med de andra hundarna.

Färden gick vidare söderut. Efter ett visst funderande bestämde vi oss för Strand Camping vid stranden av Larsmosjön i Larsmo. Precis före campingen fanns en fin parkeringsplan vid badstranden och med utsikt över sjön (N 63.71817, E 22.76089). Eftersom vi inte behöver campingens service beslöt vi oss för att stanna där över natten. Den kvällen gick solen ner. Visserligen först 23.45 men i alla fall. På morgonen vaknade vi till ett strålande solsken över sjön och badstranden. Jag fick mig ett eftertlängtat och länge planerat morgondopp i det 17-18 C varma vattnet. Det här med länge planerat men oförverkligat beror på att vi trots att vi många gånger övernattat vid vatten inte haft badmöjligeheter antingen pga oländiga stränder eller pga höga bryggor utan badstegar (räddningsstegar!).

Återtåg

Tromsö hamn

(av Martin)

Första regndropparna på vår färd fick vi i dag på morgonen i Tromsö. Inget ösregn utan bara ett stilla regn som påminnelse om att det också finns andra typer av väder än det vi haft ända sedan vi lämnade hemmet för en dryg vecka sedan. Regnet orkade inte hålla på speciellt länge; ett par timmar bara.

Tromsö är en vänlig och väldigt vackert belägen stad. Naturligtvis är staden byggd på en fjällsluttning och har därför rätt så branta gator som sluttar ner mot vattnet. San Fransisco i miniatyr. Centrum av staden byggs ut i modärn stil i hög takt. Centrum är emellertid väldigt litet och de gamla (och delvis förnyade) villaområdena ligger alldeles intill. En charmig blandning.

På morgonen förflyttade vi oss en dryg kilometer från vår centrala parkeringsplats till en som låg närmare Stortorget. Vi hade för oss att vi ännu en gång skulle inhandla färska nordsjöräkor. Vi öppnade dörren till Kystens mathus kl 9.50. Egentligen öppnar man kl 10, men vi blev vänligt bemötta och inhandlade våra räkor. Alsacevinet hade vi redan i kylskåpet.

Reddningsselskapets ungdomar på väg ombord

Färden upp mot Kilpisjärvi var intressant på många vis. Ännu en gång; den sista för den här resan; var vi med om en förflyttning från sommargrönska till landskap med istäckta sjöar och björkskogar som ännu inte hade fått sina mössöron. Vilken gång i ordningen var det? Också fjällandskapen förändrades från skarpa norska fjäll till mjuka finska ”vaaror”. ”Mjukare landskap men hårdare människor” tror jag att jag utbrast. En annan märkbar förändring var att strömmen av turistande husbilar och –vagnar tog slut efter altavägskälet. Det är inte många som åker till Finland.

Vi åkte vidare på eländiga vägar. Det var en lång räcka av krossgrusvägar på grund av helt behövliga vägförbättringar. I en husbil tror man att inredningen skall lossa. Hundarna tyckte inte heller om det.

Nu är vi parkerade i en ”puskaparkki” vid Mannajärvi ca 70 km norr om Pello (N 67.47027, E 23.64644). Räkorna och vinet har smakat bra. I morgon skall vi besöka Charlies uppfördare i Haukipudas norr om Uleåborg.

Alla norrmän är inte köckiga

Fiskehamnen i Reine

(av Martin)

Jag skrev ingenting om i går. Det kändes lite som att spela filmen baklänges. Vi åkte tillbaks i stort sett samma väg som vi åkt ut till Lofotens spets. Vägarna var lika vackra och smala och tunnlarna lika långa, smala och läskiga. På något vis kändes det som att vi var på väg hem efter ett storartat äventyr och ändå var det inte så. Vi har stora delar av äventyret framför oss. Kanske känslan delvis berodde på att Lofoten och i synnerhet yttersta udden överträffat allt som vi hade förväntat oss och kunnat föreställa oss. En helt otrolig värld och synnerligen värd att besöka. Om du har funderat på att åka dit men ännu inte gjort det så har jag bara en rekommendation. Gör det!

När vi så småningom började fundera på var vi skulle söka oss vårt nattläger så fastnade vi efter ett tag för en ställplats i Lödingen som låg ute på en liten holme i anslutning till en småbåtshamn. När vi kom dit blev vi inte speciellt väl mottagna av en köckig norrman som köpt sig en alldeles för stor husbil och tyckte att vi ställde oss i vägen för hans kompis som efter ett tag var i antågande  med en likaså alldeles för stor husbil.  Stället var i vårt tycke också annars något kyligt och ogästvänligt så vi åkte vidare. Under färden tittade vi på rätt många möjliga övernattningsplatser men inget ställe föll oss i smaken. Vi ville ha lä för den rätt hårda vinden, aftonsol, lugn och helst inga köckiga norrmän. Hur det nu var så kom vi till samma ställe där vi övernattat för tre nätter sedan dvs. Evenes Camping, som egentligen inte är någon camping utan en ställplats för husbilar men med all nödvändig service som WC, toatömning, vattenpåfyllning osv. Läget är lugn och skönt med aftonsol och allt man kan önska sig. Dessutom finns där fina skogsvägar för hundpromenader med arktiska blomster och fågelsång. En viss tvekan var, att när vi var där förra gången möttes vi av en likaså köckig norrman med djup solbränna, ung fru, alldeles för stor husbil och guldkedja runt halsen som efter vår parkering bad oss flytta på vår bil eftersom avståndet till hans 1,5 milj NOK husbil inte uppfyllde kravet på säkerhetsavstånd, delvis pga att han själv parkerat snett i sin ”ruta” . Kan ni tänka er att jag utan protester flyttade på bilen. Vad gör man inte för nationens rykte. Det är bara att konstatera att stil inte kan köpas. Eventuellt kan den ärvas. Många norrmän tycks pga oljepengarna anse sig ha blivit ett nytt härskarfolk. Det irriterar många och kanske framför allt svenskarna. Status i Norge är att ha en svensk privatchaufför.

Angi med en nigeriansk delikatess

Den här gången fanns det framför allt trevliga schweitzare, holländare och tyskar i Evenes och vi hade ett mycket trevligt umgänge.

Detta om köckiga norrmän. Alla norrmän är inte köckiga.

Nordnorge är underbart vackert. På vägen mot Tromsö mötte vi igen på det vi erfarit ett par gånger tidigare. När vi åkte upp mot fjällen möttes vi av snö och istäckta sjöar och björkskogar där mössöronen knappt slagit ut och en halvtimme senare åkte vi ner i någon dalgång där det rådde full sommar.

Vädret är fortfarande på vår sida. Sol och ganska varmat.

Vi hittade en parkeringsplats mitt i centrala Tromsö där man också kan övernatta vilket vi gör (N 69.64457, E 18.94937).

Just nu har vi avslutat en god fiskmiddag i en alldeles utmärkt restaurang, Fiskkompaniet. Den rekommenderar jag gärna. Vi hade tur som fick bord utan reservering och betjänades av en ung nordnorska som var alldeles förtjusande.

Torskens förlovade land

Aperitiv

(av Martin)

I skrivande stund befinner vi oss i Reine på Moskenesöya (N 67.93433, E 13.09587), som utgör den yttersta ändan av Lofoten mot sydväst. Vägen hit var slingrig och stundom rätt  smal och med många tunnlar där det gällde att hålla tungan rätt i mun, i synnerhet när man mötte långtradare i tunnlarna. Det bär emot att hålla långt till höger mot bergväggen och det finns väldigt lite utrymme mellan körbanan och bergväggen. En bil framför oss miste backspegeln i ett möte med en långtradare i en smal passage. Det var visserligen inte i en tunnel men i alla fall. Då är det inte långt mellan bilarna. Vid möten med andra bilar måste man också bromsa in efter de cyklister som vågat sig ut påvägarna eftersom det inte finns utrymme att passera.

Vägarna förde oss genom otroligt vackra och varierande landskap. På en del ställen såg det ut som det vi vant oss vid på Mallorcas norvästkust och på andra ställen liknade det mera våra skärgårdslandskap, förutom fjällen som alltid fanns i bakgrunden.

Vi stannade i Svolvaer för att handla. Svolvaer är ”huvudstaden” på Lofoten och områdets administrativa centrum. En stad som i sina centrala delar liknar vilken modärn storstad som helst, förutom att centrumområdet är mycket litet.

Efter att vi åkt vidare ett tag stannade vi till i Lofotr Vikingmuseum på Vestvågöy. Et sevärt museum med vikingaskepp vid stranden och med många hantverkare som höll på med vävning, sniden och smiden mm i den stora fina båtformade utställningsbyggnaden.

Torskhuvuden på tork

Under de senaste dagarna hade vi funderat på att man sett så lite av djurhållning och jordbruk längs vägarna. Husen verkade enbart vara till för att bo i. Min teori var att norrmännen har det så bra ekonomiskt att man slutat jobba med så anstängande saker som att valla får och boskap och odla jorden och i stället sitter hemma och förvaltar oljepengar. Efter Svolvaer började läget så småningom ändra och ute på de sista öarna såg det helt annorlunda ut. Där var Norges andra näringsgren utom olja och gas, dvs. fisket småningom helt dominerande. I några samhällen kunde man se verkligt stora fiskeflottor med kanske hundratalet fiskebåtar och på ständerna upptogs allt större delar av torkställningar för torkfisk (därifrån kommer namnet torsk). På ställplatsen (parkeringen) där vi nu ligger har vi stora torkställningar alldeles invid. Fisken luktar en del men inte illa. Man torkar fisken under februari-maj och den börjar så småningom plockas ner för att förvaras i kylutrymmen för att mogna. Man har tre stora marknader för den torkade fisken. Själva fisken exporteras huvudsakligen till Italien och Kroatien medan de torkade torskhuvudena exporteras till Nigeria. Själv äter norrmännen inte torkad fisk numera. Varför skulle man det när man fångar färsk fisk i havet?

I dag bär det tillbaks längs samma vägar. Var vi hamnar får dagen utvisa.

Livet är härligt!

Hurtigruten

(av Martin)

I skrivande stund firar Angi och jag vår fyrtiosjunde bröllopsdag.  I den här bloggen tänker jag inte gå djupare in på saken, men måste i alla fall konstatera att livet är gott och att jag har varit lyckligt lottad och känner mig mycket priviliegierad!

I går kom vi in i själva lofotsområdet och tillbringade en stor del av dagen med att åka runt och titta på vackra platser. Mycket vackra!

Lofoten är en ögrupp som delas upp av sund och fjordar och sammanbinds av broar. Ett av de viktigare sunden, Tengelfjorden, går från Sortland i norr, där vi också var i går, i syd-sydvästlig riktning förbi det stället, Raften, där vi nu befinner oss. Bl.a Hurtigruten passerar här förbi på sin väg norr- eller söderut.

Till en viss grad vänjer man sig tyvärr vid de fantastiska vyerna med höga snöklädda fjälltoppar och vackra gröna dalar med idylliska byar, men lyckligtvis vänjer man sig ändå inte helt.

Raften

I går kväll kom vi således till Raften och Raften Camping (N 68.40117, E 15.11147), som hör till de vackraste ställen jag sett. Campingen ligger på en liten udde vid Tengelfjorden omgiven av höga fjäll och med fårhjordar betande på fjällsluttningen invid. Landskap sådana som vi har här runt omkring oss är omöjliga att rättvist beskriva i ord och också mycket svåra att beskriva i bild. Jag tänker därför inte göra något allvarligare försök utan bara njuta. 

Angi sitter för tillfället och avbildar landskapet i akvarell. Efter ett tag drar vi vidare först till Solvaer för att handla och sen vidare kanske till Reine som ligger längst ute på Lofoten. Så har vi tänkt. Få se hur det blir.

Från vinter till sommar på mindre än en timme

Torne träsk vid Tornehamn

(av Martin)

På Torneträsk höll isen på att sjunka, men det fanns ännu en hel del is kvar. När vi åkte vidare norrut och uppåt en rätt kylig men klar morgon blev vintern ännu tydligare. Många sjöar var ännu helt istäckta och det var ordentligt med snö längs fjällsidorna och i björkskogarna. På ett ställe såg vi en pimpelfiskare på isen, antagligen på rödingsfiske.

Norska gränsen passerades helt odramatiskt trots att det är en EU-gräns. Inga hundpass eller andra pass efterfrågades. Faktiskt så såg vi inte till en enda tull- eller passtjänsteinnehavare.

Färden mellan Tornehamn och Narvik är inte lång, ca en timme. När den högsta punkten passerats och det bar iväg neråt förändrades landskapen dramatiskt. När vi kom ner mot kusten rådde full sommar och en otroligt frodig grönska. På sina håll hade björkarna haft så bråttom att de inte väntat på att snön skulle smälta bort innan bladen utvecklades. Det såg rätt konstigt ut med björkar i full bladskrud stående med fötterna i snön.

Vi åkte in till Narvik bara för att titta på byen och också för att handla det nödvändigaste. Först stannade vi vid en supermarket, där vi också tankade. Sen parkerade vi nära centrum och tog oss en promenad ner till småbåtshamnen, vart annars. En hel del motorbåtar men rätt lite segelbåtar. Narvik gjorde ett sympatiskt intryck med sina villor byggda på sluttningarna och ofta i tre våningar. De flesta husen var snygga och välskötta och överallt pågick renovering och upputsning. För det mesta saknades trottoarer. Man gick längs husen där det också växte blommor av olika slag. Dit kanske vi flyttar i vårt nästa liv.

Evenes camping

Sen gick färden vidare runt Ofotfjorden. Vi ville mot Tjeldøyahållet och hittade en husbilscamping på MEINWOMO-appen som hette Evenes camping (N 68.45805, E 16.70465). Det visade sig vara ett rätt litet och mycket vackert ställe med all den service vi behövde.

Som granne hade vi ett nederländskt trevligt par med en trevlig labrador. Dem hade vi också som grannar i Tornehamn kvällen innan.

Till middag grillades entrecote på Lotus-grillen. Därtill intogs kokt potatis, broccoli, vitlökssmör och en liten sallad samt ett gott rött.

Avmaskning i Kiruna

(av Martin)

Nya landskap

Nästa planerade etapp efter Laxforsen var Kiruna alldeles i närheten. Där hade vi tid hos en veterinär kl 11. Vi tog god tid på oss för att hitta stället. Kiruna är i mitt tycke inte en speciellt charmig stad; snarare tvärtom faktiskt. Staden domineras totalt av LKAB:s gruvdrift; något annat är ju heller inte att vänta. Byggnader och gator verkar utslängda av en slump. Gatunumror saknas också totalt vilket gör det svårt att hitta. Men vi hittade till slut och kom till mottagningen med fem minuter till godo. Hundarna fick sina piller och stämplar i passen.

Vad jag egentligen borde ha vetat men inte kom att tänka på är att det måste gå 24 timmar mellan pillren och det att hundarna gör sin entré i Norge. Därför beslöt vi att ta det lugnt på vägen norrut och hitta på nånting under dagen. Vi var imponerade av de snöhöljda fjällen på väg norrut. En mäktig syn. De höga norska fjällen syns väldigt långt och också på svenska sidan finns det rätt höga fjäll med snö längs hela fjällsluttningarna.

Det blev en kaffepaus vid en liten fors på vägen och senare smörgåslunchpaus på en vacker utsiktsplats med stiliga vyer över Torne träsk med norska fjällen i bakgrunden. Varför heter det förresten träsk när det är en över 70 km lång sjö?

Stödbensöl i Tornehamn

Vid Abisko tog vi en paus, bytte till vandringskläder  (fortfarande shorts och kortärmat) och gick på en några kilometers vandring till Stornabben som är en rätt hög ”knall” ovanför Abisko. Därifrån var det en mäktig utsikt över Abisko och Torne träsk.

Sista anhalten före Norge blev Tornehamn, en ställplats som ligger väldigt vackert vid Torne träsk (N 68.43137, E 18.67277). Där stannar vi över natten och väntar på att klockan skall bli 11.08 innan vi passerar gränsen till Norge. I passen står det att hundarna fick sina piller kl 11.08 i dag. På ställplatsen finns det några (ca 8) husbilar och en husvagn. Många nationaliteter är representerade.

Landet Där Solen Aldrig Går Ner

Frukost i Simoniemi fiskehamn

(av Martin)

Nu har vi kommit till Landet Där Solen Aldrig Går Ner. Efter en skön och varm morgon i Simoniemi med frukost ute vid stranden i T-shirt och shorts och efter drygt 400 km körning längs vackra och fina vägar har vi för ett bra tag sedan passerat polcirkeln och kommit till Laxforsen i Jukkasjärvi nära Kiruna. Vi har stannat på en liten parkering  (där man bra kan övernatta) nära forsen bland en del tyska turister som också tycks tycka om fricamnping, dvs camping utan service med egen utrustning på vackra platser (och dessutom gratis). Platsen är vald med tanke på att vi i morgon kl 11 skall besöka en veterinärmottagning i Kiruna för att få hundarna behandlade mot dvärgbandmask och få stämpel i passet. Som jag tidigare nämnt måste man göra så om man åker med hund från Sverige till Norge eller Finland.

Några kilometer efter att vi helt obemärkt passerat svenska gränsen uppsökte vi ”trafikrastplatsen” Aavajoki på grund av diverse  servicebehov. Vi behövde tömma WC-kassetten och också fylla på vatten. Det var ett imponerande ställe. Snygga utemöbler (utan klotter), välutrustat för våra behov, rent och snyggt och till och med WC-papper på toaletterna. Och dessutom helt gratis. Imponerande. Platserna upprätthålls av svenska Trafikverket. Sådana platser finns längs alla huvudvägar i Sverige. Om man jämför med rastplatserna i Finland är skillnaden enorm. Hos oss finns vanligen inte ens sopkärl, vilket gör att folk slänger omkring sig sina sopor i naturen runt omkring. Om det undantagsvis finns sopkärl underhålls de inte utan fylls av allvärldens saker som folk vill bli av med. Det som inte ryms i sopkärlen lämnas på marken såsom gamla möbler och TV:n och annat smått och gott. Om det mot förmodan finns ett puucee så är byttorna fulla och stället luktar apa och kan inte användas; åtminstone inte av folk vid sina sinnens fulla bruk. Där har Vägverket i Finland en del att lära. Också annars är husbilsturismen hos oss inte speciellt välutvecklad. Man planerar ännu huvudsakligen för husvagnar medan husbilarna i antal åkt ordentligt förbi. Kraven är totalt olika för husvagn och husbil.

Laxforsen

Vi hade en mycket vacker tur norrut längs östra stranden av Kalixälven. I Bondersbyn (ungefär) körde vi ner mot stranden till en gräsparkering med utemöblemang. Där avnjöt vi en smörgåslunch och den som ville fick en tupplur i gräset och den som inte ville fick sig en promenad med hundarna (gissa vem som gjorde vad).

Efter ett tag körde vi tillbaks över Kalixälven och fortsatte längs E 10 förbi Gällivare mot Kiruna. På sina ställen fanns det ännu snö i skogen och is på sjöarna. Också på Dundret i Gällivaare var det en hel del snö i pisterna.

Nu förbereder vi en middag i Laxforsen (N 67.85648, E 20.52751). Det skall bli en gratäng i vår nyinhadlade Omniaugn. Jag berättade tidigare om vår förtjusning över vår Lotus bordsgrill. Lika förtjusande är Omniaugnen, som man värmer på gasspisen. Vi har ingen vanlig ugn i bilen. Det är inget problem. I Omnian kan man tillreda vilken ugnsmat som helst. Bara fantasin sätter gränser.

Det våras för Herman

(av Martin)

Jag anser att det blir vår när björkarna får mössöron.Om man räknar så, så upplever vi nu tredje våren det här året. Första gången vårades det för oss när vi var i Polen och Tjeckien under vår östersjörunda med Herman i april. Andra gången var hemma i Skuru i  mitten av maj när mössöronen var ordentligt försenade jämfört med hur det brukar. Tredje gången är just precis nu. Vi har kommit till Lapplands sydligaste kommun, Simo och har parkerat i den halvt nedlagda fiskehamnen i Simoniemi. Hit kom våren med oss. Det är soligt och varmt, över +20 C för första gången i år. Hittills har det varit kallt och vinter. I Saariselkä öppnade man skidliftarna på nytt för några dagar sedan. Det lär bli dags att stänga dem nu. Prognosen ser också fin ut. Vi räknar med att vara i Narvik på fredag kväll. Där är prognosen 20-25 C en vecka framöver. Det är bara att tacka och ta emot, vilket vi gör. Tänk vilken timing och tur. Det är inte typiskt för oss. Väldigt många somrar har vi faktikst haft uselt väder när vi seglat i början av juni, vilket vi gjort praktiskt taget varje år så länge vi minns.

Färden hit efter en ljuvlig morgon i Korpilahti var rätt ointressant kanske med undantag av en kaffepaus i Säynätsalos vackra småbåtshamn och en lunchpaus i Vaskikello i Pyhäjärvi. Mest gick färden ut på att tillryggalägga kilometrar för att komma norrut. Ännu i morgon blir det en hel del kilometrar till Kiruna men sen blir det betydligt lugnare.

På tal om lugnt. Här i Simoniemis fiskehamn (N 65.65248, E 24.90226), är det verkligt lugnt. Vi ser fram emot en sen men solig middag. Vi har gott om tid. Solen går ner kl 24.10 och upp igen kl 02.26.

God Morgon Korpilahti!

(av Martin)

Vi ligger i småbåtshamnen i Korpilahti (N 62.01436, E 25.55465), dit vi kom i går kväll. Så mycket seglare är vi ännu att vi dras till båtar och vatten. Vi frågade byborna om vi kunde ligga här över natten och fick mycket välkomnande svar. Som vanligt fick vi också god kontakt med ett par hundägare. Hundar förenar människor. Hamnen har plats för ett hundratal båtar, både segelbåtar och motorbåtar och ligger väldigt vackert i Kirkkolahti (Kyrkviken).

Nu är vi äntligen på väg på vår färd norrut som så småningom skall leda oss mot Lofoten och ishavskusten. Den här gången är väldigt lite planerat, förutom att vi skall vara hemma till midsommar. En fästpunkt har vi i tidtabellen och det är att vi har tid hos en veterinär i Kiruna för att få hundarna behandlade mot dvärgbandmask (Ecinococcus) och få stämpel i passet. Det måste man göra för att föra hundar från Sverige till Norge eller Finland.

Skuru – Tavastehus tog vi som en transportsträcka med en kort kaffe- och hundkisspaus i Nummela. Färden vidare från Tavastehus norrut gick längs en fantastiskt vacker och fin väg genom böljande landskap. Osökt kom vi att tänka på Runeberg i Fänrik Stål: ”Tavastehus, jag kan ej glömma huru i månens sken du låg, när ifrån Hattelmalas höjder jag dig första gången såg...” (tror jag på ett ungefär) eller Topelius  ”Jag gungar i högsta grenen av Harjulas högsta ås. Vidt skina de blåa vatten, så långt de av ögat nås....” (tror jag på ett ungefär). ”Jag sitter källa...” av Runeberg kommer väl också härifrån.

Som sagt är det väldigt lite vi planerat. Ett möjligt mål för natten var var Jämsä. Nära centrum ligger en pytteliten sjö med en fin badstrand och en rätt stor parkering dit karavanare är välkommna. Vi konstaterade att mopoungdomarna som nyss börjat sitt sommarlov nog kan föra en del oljud rätt sent på kvällen så vi åkte vidare. En annan möjlighet som vi hade kollat var hamnen i Säynätsalo där det också finns både badstrand och parkering. På vägen dit fick vi syn på Korpilahtis småbåtshamn och åkte ner för att kolla. Det var en lyckträff.

På kvällen intog vi en middag på grillad kassler och vit sparris. Vi har inhandlat en helt fantastisk ”bordsgrill” av märket Lotus. Den bränner kol och är helt rökfri genom att en liten batteridriven fläkt sköter om förbränningen av en mycket liten mängd kol. Grillen är klar att användas efter fem minuter och brinner ytterligare ca en halv timme. Den är konstruerad så, att den inte blir varm utanpå och man kan ha den på bordet. Det blev en fin stämningsfull middag ute på stranden med Päijänne som kråmade sig i kvällssolen.