Summa summarum

(av Martin)

Eftermäle

På morgonen 23.9 blev det morgondopp i Luhanka för en del av oss (jag vill inte skryta) och mera agility med hundarna före förmiddagskaffe och hemfärd. Färden gick till en början längs en underbart vacker skärgårdsväg längs rutten Luhanka – Sysmä – Asikkala och därifrån vidare till Kärkölä och Hyvinge och slutligen till Skuru.

Sammanlagt blev det en resa på 3193 km med en körtid på 46 timmar och 11 minuter. Medelförbrukningen var 10,5 l/100 km vilket är rätt mycket beroende på att vi körde en hel del 100 km/h på transportsträckorna. Det innebar 335 l diesel eller ca 520 €. Dieseln är rätt mycket dyrare i Sverige än hos oss. Som jämförelse kan nämnas att avståndet från Skuru till Messina, Italien längs Via Baltica är ca 3500 km.

Sammantaget har vår ruska-resa varit väldigt lyckad. ”Som vanligt” när vi är ute med Herman har vi haft fint väder. Nämnas kan att man nu under ett par dagar haft snö uppe vid Stekenjokk.  Visst hade vi en del regn men det var huvudsakligen under nätterna eller när vi körde transportsträckor och det var aldrig riktigt kallt. Kallast var det just vid Stekenjokk där det var +4 C på morgonen. Inte under en enda vandring fick vi regn på oss.

Det är några saker jag särskilt vill betona. Landskapen vi åkte igenom längs Vildmarksvägen var otroligt vackra och helt nya för oss med alla vattendrag och forsar och stora höjdskillnader. Att bila på kalfjället var också speciellt. Som vi skrev i ett tidigare avsnitt så gick vi på en 3 km lång vandring vid Klimpfjäll längs en å med 7 forsar och då gick ändå största delen av turen genom skogsmark.

Det var också fascinerande och intressant att bli bekant med de delar av samekulturen man fortfarande kan erfara främst i form av kyrkstäder; jag tänker mest på Ankarede och Fatmomakke men också Arvidsjaur.

Det var lätt att fricampa. Jag tror att vi alla nätter förutom i Strömsund övernattade nära vatten och alla platser där vi övernattade var väldigt fina. Det var också lätt att proviantera längs vägen. För säkerhets skull hade vi tagit med oss finskt mellanöl så att vi slapp det svenska folkölet.

Det var inte vår sista tur längs Vildmarksvägen.