I Kvänernas rike

(av Martin)

Strand i Vagge

Efter frukost, morgongöromål och hundpromenad fortsatte vi vår färd österut med byn Bugøynes (fi Pykeija) som mål. Under vår färd har vi googlat en del om kvänernas (fi kainulaiset) historia. De finnar som redan på 1500-talet men framför allt på 1700-talet vandrade norrut mot ishavskusten och även andra delar av Nordnorge för att söka sig bättre jakt-, jordbruks- och fiskemarker kallades (och kallas fortfarande) kväner. Deras språk utvecklades till en finsk dialekt, kvänska, som påminner rätt mycket om Tornedalens meänkieli. Till skillnad från samerna var kvänerna ett fast bosatt jordbrukande folk. Fortfarande i dag finns det områden i Nordnorge där kvänernas traditioner lever kvar och där det talas finska (kvänska). Bugøynes i Sør-Varangers kommun är en sådan by. I Bugøynes är finska ett officiellt språk som alla förstår. På vägskyltarna står finska överst och norska under. I skolan lär sig barnen finska i stället för nynorsk och det finns äldre människor i byn som överhuvudtaget inte talar norska. Intressant tyckte vi och åkte dit för att kolla. Det var inga problem att göra sig förstådd på finska.

Bugøynes  

Bugøynes 

Vi intog en god fisksoppa i den lokala krogen Bistroe där vi intervjuade vår servitris och fick en hel del information om bland annat språkförhållandena.

Vy från Varangerfjordens södra kust

Färden gick vidare västerut längs Varangerfjordens södra kust till Varangerbotn. Landskapet längs fjordens södra kust (som ju då vetter mot norr) är kargt och kuperat med söndertrasade berg. Närmare Varangerbotn blir stränderna lägre. I Varangerbotn finns ett fint samemuseum som stänger kl 15! Vi kom dit en halv timme före stängning men fick oss i alla fall en snabb titt. Ett snyggt och välordnat museum.

Vi körde vidare österut nu längs Varangerfjordens norra kust som ju alltså vetter mot söder. Kusten är därför betydligt bördigare i synnerhet i den västra delen och där finns en hel del djurhållning med både får och kor och också jordbruksmark för annat än hö odling. Mellan ängarna och åkrarna finns höga berg och kullar av skiffersten, vilket ger landskapet ett särdrag.

Från samemuséet i Varangerbotn

Vårt mål var campingen i Vestre Jakobselv där vi nu ligger bland annat för att serva Herman med tömning och vattenpåfyllning.