(av Angi)
10.9.2023
Vi vaknade till en varm men lite gråmulen dag.
Det kan med facit i hand sägas att den blev soligare under färden. Vårt etappmål
för dagen var Karigasniemi, en gränsort till Norge i fröken Finlands
(Suomineito) huvuds västra del. Slutmålet var Kautokeino i Norge.Först följde vi vägen upp mot Utsjoki för att
sedan fortsätta på väg 92 mot norska gränsen. Inte långt in på den vägen
förändrades landskapet, tallarna blev färre, granarna försvann och myrmarkerna
med ris och fjällbjörkar blev den nya allmänna biotopen. Det var en fantastisk
ruska med ockragula björkar mot en och annan mörkgrön tall, gulbruna videarter
och marktäckande ris i olika gulbruna och röda (ripbär) nyanser. På vissa
våtare myrar var ängsullens vippor fortfarande lysande vita. Skogen och myrarna
omväxlade med strömmande vatten och större och mindre sjöar. Vi var inte
ensamma på väg 92. En stor del av trafiken på vägen var husbilar och på
parkeringar och avfarter till småvägar stod bilar och husbilar parkerade. Vi
såg inte många människor. Vi fick den uppfattningen att folk, i synnerhet på
norska sidan, var ute på tur som man säger i Norge, alltså ute och vandrade på
stigar. På finska sidan körde vi strax söder om Kevo naturreservat, där Kevo
vattendrag bildar en fantastisk ravin. Den såg vi inte men i vår ända av naturreservatet
fanns ett vattendrag med mycket klart vatten. Vi hade stannat för att
fotografera och medan vi var där kom en man i en bil och fyllde på två plastdunkar
med vatten från bäcken. Han berättade att man planerat att buteljera vattnet
därifrån för försäljning men det fick motstånd av samebefolkningen.
![]() |
Här hämtas det vatten |
Skillnaden mellan den finska och den norska sidan var främst bosättningen. Längs vägen på finska sidan fanns inte mycket bosättning medan vi körde genom många små samhällen på norska sidan. En orsak är säkert att vägen i Norge följde älven Karasjok. Älvar har ju alltid varit färdleder som mänskor bosatt sig vid. På norska sidan stod det mycket flera bilar och husbilar parkerade på parkeringar och bivägar. Kanske det också var fiskare och jägare förutom vandrare. Vi råkade också stanna vid en parkering där anslag visade att man därifrån kunde vandra till Alta vid Norra ishavet.
Nu är vi stationerade vid en liten damm (där
ankor simmar omkring) i Kautokeino. Ställplatsen heter Duottar och har en
mycket vänlig atmosfär. Kautokeino, på
samiska Guovdageaidnu, är ett relativt stort samhälle med omkring 1300 invånare,
inte särskilt tätt bebyggt. Nämnas kan att den första samiska högskolan med
samiska som huvudspråk är belägen här.
Som sammanfattning kan sägas att vår färd idag
har varit alldeles speciell beträffande lapsk natur och ruska. Men inga renar
har vi sett idag, markerna är väl för näringsfattiga. En lavskrika såg jag på
en av pausplatserna.
Ruskabilder
![]() |
Fotografen |
![]() |
Höstblåklockor |
![]() |
Duottar camping |
Så roligt att få följa med på er resa med Herman! Här i Nyköpingstrakten har vi haft en fantastisk sensommarvecka med bad i havet som ännu är varmt. Kram till er båda!
SvaraRadera