Enare - Kautokeino

                                                                 (av Angi)

10.9.2023

Vi vaknade till en varm men lite gråmulen dag. Det kan med facit i hand sägas att den blev soligare under färden. Vårt etappmål för dagen var Karigasniemi, en gränsort till Norge i fröken Finlands (Suomineito) huvuds västra del. Slutmålet var Kautokeino i Norge.Först följde vi vägen upp mot Utsjoki för att sedan fortsätta på väg 92 mot norska gränsen. Inte långt in på den vägen förändrades landskapet, tallarna blev färre, granarna försvann och myrmarkerna med ris och fjällbjörkar blev den nya allmänna biotopen. Det var en fantastisk ruska med ockragula björkar mot en och annan mörkgrön tall, gulbruna videarter och marktäckande ris i olika gulbruna och röda (ripbär) nyanser. På vissa våtare myrar var ängsullens vippor fortfarande lysande vita. Skogen och myrarna omväxlade med strömmande vatten och större och mindre sjöar. Vi var inte ensamma på väg 92. En stor del av trafiken på vägen var husbilar och på parkeringar och avfarter till småvägar stod bilar och husbilar parkerade. Vi såg inte många människor. Vi fick den uppfattningen att folk, i synnerhet på norska sidan, var ute på tur som man säger i Norge, alltså ute och vandrade på stigar. På finska sidan körde vi strax söder om Kevo naturreservat, där Kevo vattendrag bildar en fantastisk ravin. Den såg vi inte men i vår ända av naturreservatet fanns ett vattendrag med mycket klart vatten. Vi hade stannat för att fotografera och medan vi var där kom en man i en bil och fyllde på två plastdunkar med vatten från bäcken. Han berättade att man planerat att buteljera vattnet därifrån för försäljning men det fick motstånd av samebefolkningen.

Här hämtas det vatten

Skillnaden mellan den finska och den norska sidan var främst bosättningen. Längs vägen på finska sidan fanns inte mycket bosättning medan vi körde genom många små samhällen på norska sidan. En orsak är säkert att vägen i Norge följde älven Karasjok. Älvar har ju alltid varit färdleder som mänskor bosatt sig vid. På norska sidan stod det mycket flera bilar och husbilar parkerade på parkeringar och bivägar. Kanske det också var fiskare och jägare förutom vandrare. Vi råkade också stanna vid en parkering där anslag visade att man därifrån kunde vandra till Alta vid Norra ishavet.

Nu är vi stationerade vid en liten damm (där ankor simmar omkring) i Kautokeino. Ställplatsen heter Duottar och har en mycket vänlig atmosfär.  Kautokeino, på samiska Guovdageaidnu, är ett relativt stort samhälle med omkring 1300 invånare, inte särskilt tätt bebyggt. Nämnas kan att den första samiska högskolan med samiska som huvudspråk är belägen här.

Som sammanfattning kan sägas att vår färd idag har varit alldeles speciell beträffande lapsk natur och ruska. Men inga renar har vi sett idag, markerna är väl för näringsfattiga. En lavskrika såg jag på en av pausplatserna.

                                                                        Ruskabilder

Fotografen

Höstblåklockor

Duottar camping