Summa summarum

                                                                        (av Martin)

15.9.23

Efter frukost och morgongöromål åkte vi i väg. På vägen mot Metsäkartano såg vi en sevärdhetsskylt till Pumpulikirkko som gjorde oss nyfikna. Vi beslöt oss för att ta en titt. Vi åkte så långt man kom med bil och gick resten av vägen längs en vacker skogsstig genom en urskog där skägglaven hängde från kvistarna och skogen också i övrigt var en urskog som inte rörts på länge. Efter 1,5 km vandring (som kändes betydligt längre) kom vi fram till Pumpulikirkko som var en förkastning som bildade imponerande formationer. Platsen har varit en ritplats och används fortfarande för gudstjänster och bröllop, därav namnet. Vi är glada över att vi hittade platsen och tog oss för att besöka den (trots mitt fysiska tillstånd som f.n. inte är speciellt bra)

Efter sedvanliga kaffe- och lunchpauser är vi nu ”hemma” i Joutula. Nämnas bör kaffepausen i Kinuskihuone i Suomussalmi där vi intog eftermiddagskaffe plus mäktig kinuski-citronkakbit.

Under vår resa har vi tillryggalagt 2767 km på 40 timmar och 4 minuter körtid. Det blir 69 km/h i snitt.

Vi har varit helt nöjda med Herman II. Där finns all utrustning vi behöver och allt har fungerat. Också värmaren de nätter det varit nära noll. Vi var tveksamma till hur vi skulle klara bäddarna på tvären. Det fungerade utmärkt. I vår ålder springer man uppe en del på nätterna men det var inget problem. Bilen är bra att köra och lätt att parkera; som en personbil. För att vara en bil på 3,5 ton var bränsleförbrukningen inte så hög, oftast kring 8,6 l/100 km

Summa summarum: En fin resa till intressanta resmål och i trevligt sällskap.

Hossa - Metsäkartano

                                                                         (av Angi)

Morgon i Hossa med dusch, hundpromenad bland husbilarna och morgonmål och sedan iväg. Vår färd gick längs via Karelia som väg nr 843 kallas och går nära den ryska gränsen. Som närmast var vi ca 5 km från gränsen, en vacker väg i ett sjörikt landskap. Vår förmiddagskaffeplats var vid sjön Kulmajärvi vid en f.d. stocksjösättningsplats. Där var också ett fågeltorn och en spång längs den vass- och sävbeväxta stranden. Längs vägen finns många rastplatser vid sjöar och vattendrag.

Förmiddagskaffe vid Kulmajärvi

Vårt nästa stopp var Kuhmo och det var med glädje vi igen var där. Vi har flera gånger besökt KJuhmo för att lyssna på fina konserter under Kuhmos årliga kammarmusikfestival, då med Herman I. Då har vi också vandrat omkring i Kuhmo, som ligger väldigt vackert vid strömmen mellan två sjöar i ett av landets många insjösystem. Vår lunchplats var vid matt-tvättplatsen nedanför kyrkan där vi också brukat övernatta under festivalerna. Det var ett kärt återseende.

Lunch i Kumo

Sedan vidare längs via Karelia till Nurmes och därifrån till vår camping, Nuorisokeskus Metsäkartano. Här finns som sagt en campingplats men den egentliga verksamheten är lägerskolor men också andra läger. Man kan också hyra in sig för bröllop och konferenser. Naturen är fin på en udde i sjön Ylä-Keyritty. Byggnaderna vi sett är vackra större och mindre stockhus. Omgivningen är mycket anpassad för ungdom medpilskytte, frisbybana, olika planer för bollsport, tältmöjligheter samt förstås närheten till skog och vatten med de naturupplevelser de kan erbjuda.

Här är lugnt och skönt och vädret är fint och stödbensölen smakar…

Kemijärvi - Hossa

 

                                                                  (av Angi)

Kemijärvi Camping ligger fint, nära staden på en parkliknande udde i Kemijärvi. Också mottagandet och servicen är bra. Varje husbilsplats skiljs åt från grannen av en sibirisk ärt-häck. Gräsmattorna är välskötta och marken jämn. Vi badade bastu och Martin tog ett dopp i Kemijärvi (15-16 grader). Morgondopp tog vi båda!

Dagens etapp förde oss söderut. Förmiddagskaffe intogs i ett gemytligt café i Joutsijärvi. Bebyggelsen är inte så tät och där cafét låg såg vi inga hus men intill cafét  var en K-affär och en SEO-mack. Förutom kaffe och hembakt serverades också lunch. Ägarinnan var fullt sysselsatt under den tid vi satt där och vi var inte de enda gästerna. På väggarna hängde gamla verktyg och på hyllor gamla köksredskap m.m. Ett ställe värt att besöka!

Vi beslöt att åka in till Juuma där vi varit förut och vandrat längs den 12 km långa s.k. Lilla Björnrundan (Pikku Karhunkierros) i Oulanka nationalpark. Denna gång blev det inte hela rundan utan av och an mellan parkeringen och Myllykoski (Kvarnforsen) där rundan egentligen startar. Dagens forsbilder är från Myllykoski. 

Som bilderna visar var vi inte ensamma… Naturen kring Myllykoski är ravinrik. Man har byggt branta trappor för att göra terrängen framkomlig. Lilla Björnrundan är en del av Björnrundan (Karhunkierros) som är en av Finlands populäraste vandringsleder. Den är 82 km lång med ödemarksstugor, hyrstugor, eldplatser och torrdass längs leden. Den startar i Hautajärvi och slutar i Ruka. Den följer bl.a Oulanganjoki och Kitkajoki. Båda vattendragen innehåller många forsar och på 1950-talet fanns det planer på att bygga kraftverk vid forsarna men naturvårdarna vann och 1956 grundades Oulanka nationalpark och ungefär samtidigt utritades och markerades leden.

Där intog vi också en lätt lunch efter återkomsten till Herman. Sedan bar det av vidare och nu är vi i Hossa nationalpark på en stor campingplats med hyrstugor, husbils- och husvagnsplatser, bastu, strand och alla bekvämligheter. Här är ganska fullt. Vi har en fin plats med utsikt över Hossa sjö där nyss en smålom simmade förbi.

Kolari - Kemijärvi

                                                                            (av Martin)

 Campingen i Jouttensuvanto var ingen höjdare, illa skött och en total avsaknad av sociala utrymmen. Till fördelarna hörde ett antal bastur som ingick i priset om man eldade själv, ett fantastiskt fint läge vid Torne älv, en vänlig och tillmötesgående värd och ett rimligt pris. Hela området nere vid stranden hade högt och oklippt gräs och var gropigt och mjukt. Jag kan med fasa föreställa mig hur det ter sig efter ett ordentligt regn. Man såg också hjulspår av hur det kan vara.

Camping Kemijärvi där vi nu ligger är raka motsatsen. Synnerligen välplanerat och snyggt med alla de faciliteter man kan tänkas behöva och allting rent och fint. Vi har bokat bastu till kl 18. Då blir det nog dopp i Kemijärvi.

Resan hit var rätt händelselös förutom att vi hittade ett vackert ställe vid stranden av Ounasjoki för en kaffepaus.

Vägarna här i norr, i synnerhet de äldre, har frostsprickor hela vägen. När man kör låtar det som när Man förr i världen åkte tåg på osvetsade räls, du-dunk-du-dunk du-dunk. Inte så njutbart.

Martin förvirrad i paradiset (med upplyst skägg)

Visst grips man av köplust?

Och så var vi ju tvungna att stanna vid Santa Claus´souvernirparadis vid polcirkeln. Där intog vi varsin macka som inte höll samma nivå som priset. Det vimlade av besökare och kommersen gav en varnande försmak om vad som förestår.

Vi ser fram emot bastu och en skön k väll!

Kautokeino - Jouttensuvanto (Kolari)

 

                                                                          (av Angi)

Vi vaknade tidigt norsk tid (som är en timme tidigare än finsk tid) och beslöt att börja dagen. Det blev dusch i rena fina utrymmen, allt är prydligt och rent på den här campingen. Sedan ett långsamt skönt morgonmål med Hufvudstadsbladet på padden. I Kautokeino finns Juhls silvergalleri som är värt ett besök, vilket vi gjorde.

Lite historia om Frank och Regine Juhl. Regine är hemma från Tyskland, studerade teaterkonst i Wien men ville bort från det urbana Europa. I norra Norge träffade hon en likasinnad dansk, Frank Juhl, och tillsammans startade de en liten verkstad i Kautokeino år 1959. Denna verkstad har utvecklats till en arkitektoniskt mycket intressant byggnad som innehåller en stor silververkstad, utställningar och försäljning av silverprodukter från verkstaden och andra konsthantverk av utomstående konstnärer, bl.a. glas, keramik och textiler. Där finns också en historisk utställning över samerna. När de kom till Kautokeino hade de kontakt med den samiska befolkningen och reparerade deras smycken. Detta utvecklades till att också producera smycken inspirerade av samerna och av naturen. Regine  Juhls moderna kollektion av naturinspirerade smycken, Thundra, är internationell känd. Regine född 1939 arbetar fortfarande, nu med en stor mosaik som pryder väggen i ankomsthallen.

Juhls utställning

Halssmycke

Vi körde vidare genom det karga vackra ruskalandskapet söderut mot Finland. Så småningom kom vi så mycket söderut och kanske också lägre ner att det började uppenbara sig tallar i landskapet vilket ändrade det radikalt. Fortfarande var det kargt och rätt glest beväxt och kontrasten mellan de mörkt gröna tallarna och de ockrafärgade fjällbjörkarna var fascinerande. Efter Enontekis blev skogen högre och tätare men med fina kontraster. Nu började vi också se renar både på och vid vägen.

Vägrenar

Nu är vi på en campingplats intill Torne älv strax söder om Kolari. Vi har ca 20 m till stranden och på andra sidan älven ser vi Sverige!

Enare - Kautokeino

                                                                 (av Angi)

10.9.2023

Vi vaknade till en varm men lite gråmulen dag. Det kan med facit i hand sägas att den blev soligare under färden. Vårt etappmål för dagen var Karigasniemi, en gränsort till Norge i fröken Finlands (Suomineito) huvuds västra del. Slutmålet var Kautokeino i Norge.Först följde vi vägen upp mot Utsjoki för att sedan fortsätta på väg 92 mot norska gränsen. Inte långt in på den vägen förändrades landskapet, tallarna blev färre, granarna försvann och myrmarkerna med ris och fjällbjörkar blev den nya allmänna biotopen. Det var en fantastisk ruska med ockragula björkar mot en och annan mörkgrön tall, gulbruna videarter och marktäckande ris i olika gulbruna och röda (ripbär) nyanser. På vissa våtare myrar var ängsullens vippor fortfarande lysande vita. Skogen och myrarna omväxlade med strömmande vatten och större och mindre sjöar. Vi var inte ensamma på väg 92. En stor del av trafiken på vägen var husbilar och på parkeringar och avfarter till småvägar stod bilar och husbilar parkerade. Vi såg inte många människor. Vi fick den uppfattningen att folk, i synnerhet på norska sidan, var ute på tur som man säger i Norge, alltså ute och vandrade på stigar. På finska sidan körde vi strax söder om Kevo naturreservat, där Kevo vattendrag bildar en fantastisk ravin. Den såg vi inte men i vår ända av naturreservatet fanns ett vattendrag med mycket klart vatten. Vi hade stannat för att fotografera och medan vi var där kom en man i en bil och fyllde på två plastdunkar med vatten från bäcken. Han berättade att man planerat att buteljera vattnet därifrån för försäljning men det fick motstånd av samebefolkningen.

Här hämtas det vatten

Skillnaden mellan den finska och den norska sidan var främst bosättningen. Längs vägen på finska sidan fanns inte mycket bosättning medan vi körde genom många små samhällen på norska sidan. En orsak är säkert att vägen i Norge följde älven Karasjok. Älvar har ju alltid varit färdleder som mänskor bosatt sig vid. På norska sidan stod det mycket flera bilar och husbilar parkerade på parkeringar och bivägar. Kanske det också var fiskare och jägare förutom vandrare. Vi råkade också stanna vid en parkering där anslag visade att man därifrån kunde vandra till Alta vid Norra ishavet.

Nu är vi stationerade vid en liten damm (där ankor simmar omkring) i Kautokeino. Ställplatsen heter Duottar och har en mycket vänlig atmosfär.  Kautokeino, på samiska Guovdageaidnu, är ett relativt stort samhälle med omkring 1300 invånare, inte särskilt tätt bebyggt. Nämnas kan att den första samiska högskolan med samiska som huvudspråk är belägen här.

Som sammanfattning kan sägas att vår färd idag har varit alldeles speciell beträffande lapsk natur och ruska. Men inga renar har vi sett idag, markerna är väl för näringsfattiga. En lavskrika såg jag på en av pausplatserna.

                                                                        Ruskabilder

Fotografen

Höstblåklockor

Duottar camping

Autti - Enare

 

9.9.2023                  (av Angi)

Efter en god sömn, sängen är riktigt skön, vaknade vi till en klar, skön morgon. Jag tog hundarna på en snabb morgonlänk i daggfriskt gräs och efter morgongöromål bar det av norrut. Färden gick längs Kemi älv och på många ställen alldeles nära älven. Jag imponerades av dess storlek. Jag växte upp granne med Kymmene älv men Kemi älv är nog betydligt mäktigare. Dessutom bildar den stora vattenområden, sjöar, under sin färd. Jag läser att den är Finlands längsta älv på mellan 500 och 600 km. Den har omkring 20 kraftverk, därav sjöarna, dvs dammar ovanför kraftverken.

Det var ett vackert landskap vi körde igenom, många byar längs älvstranden men också områden med skog och myrmark. Björkarna gulnar och myrarna har en härligt mättad höstfärg. Här och där betade renar invid vägen eller promenerade på vägen, tydligen säkra på att bilar väjer för dem. Efter Kemijärvi blev vi sugna på förmiddagskaffe och med hjälp av goolemaps satelitkarta hittade jag en båtplats ett litet stycke från vägen vid Kemi träsk dit vi for längs en smal skogsväg. Emot oss kom en husbil på denna smala skogsväg! Den backade vänligen tillbaka till sjön och där tackade vi den. Vi fick svaret att den övernattat där, en sk. puskaparkki. Vi hade en skön kaffepaus där och fortsatte sedan norrut mot Sodankylä.

Matpaus hade vi tänkt ha i Sodankylä men på vägen dök Jaakkolan pirttikahvila upp i by Kairala vid Kemi älv som alldeles tydligt blivit förskonad från tyskarnas skövling av Lappland. Där finns många vackra gamla stockhus. Själva cafébyggnaden är från tidigaste nittonhundratalet med en storstuga, verkligt stor både till yta och volym, där cafet verkar. Dominerande i storstugan är en jätteugn, som enligt värdinnan eldas med meterlång ved och behöver eldas bara var tredje dag. Där njöt vi av kaffe, hembakt skinkpaj och hjortronvåffla. Ett ställe som jag rekommenderar. Dessutom bor i hagen en åsna vid namn Asko som man får mata med torra brödkanter.

Efter det blev det så gott som oavbruten bilfärd till Enare, där vi har avnjutit en mycket god middag på restaurang Aanaar. Som parentes kan nämnas att vi för tre år sedan på väg mot Varanger firade vår bröllopsdag nr 50 där. Också för ca 15 år sedan har vi ätit en bröllopsdagsmiddag där. Också ett ställe jag kan rekommendera.

Puskaparkki vid Kemi träsk

Jaakkolan pirttikahvila

Åsnan Asko

Ruska

On the Road agaain

                                                                         (av Martin)

7.9. 2023

Kaaffepaus i Lapinlahti

Så är vi på väg på första turen med Herman II. Målet är resan som vanligt. Vi har tänkt oss en ”ruskaresa” till Lappland med avstickare till Norge. Hur det blir med ruskan får vi se. Sommarvädret fortsätter och prognosen just nu är att så skall bli de närmste två veckorna. Men vad spelar det för roll i trevligt sällskap. För att citera Hundraåringen: det är som det är och blir som det blir

Första etappen är från Joutsa till SFC Kohtauspaikka i Otanmäki. Herman II är inte helt utrustad för att vara självförsörjande. En förbättring som skall bli är större batterikapacitet. En annan är en inverter. Just nu är vi mera beroende än tidigare av inkoppling i elnätet. Därför blir det mera camping och ställplatser med tillgång till el och mindre fricamping (puskparkki).

Med facirt i hand är vi nu i Wanha Autti vid Kemi älv i Rovaniemi. Det blir inte mycket skriverier om det, bara några bilder. Wanha Autti är fin fin gammal gård i en fin gammal by.

Från Wanha Autti

Från Wanha Autti

Från Wanha Autti

Wanha Autti

 

Herman II

                                                           (av Martin)

Herman II

 Vi sålde Herman när vi hade köpt Joutula i Joutsa hösten 2020.  För att inte helt skippa karavanarlivet köpte vi en husvagn senare på hösten. Den hade vi följande sommar som bostad när vi renoverade vårt sovrum. Meningen var också att vi skulle åka ut på kortare turer med vagnen. När sommarn hade gått visade det sig att vi inte hade gjort det. Efter några fina år med Herman var det väl så, att camping med vagn i stället för husbil inte kändes som vår grej. 

Nu i år när ungefär halva sommaren hade gått cirklade tankarna allt oftare kring charmen med husbilsliv. Vi beslöt oss för att hyra en husbil för en ruskaresa till Lappland i början av september. Bilen vi hyrde var en "plåtis", fi retkelyauto, dvs en husbil byggd av en paketbil. En vecka kostade 970 €. När hyran skulle betalas började jag dra öronen åt mig och tyckte att det var väldigt dyrt. Tänk om man skulle använda pengarna till att köpa en egen? Efter några dagars intensivt sökande hittade vi en begagnad "plåtis" som vi tyckte passade våra krav. Det var en tysk Pössl byggd av en Fiat Ducato med en stark 3 l motor och alla de viktiga saker vi ville ha. Sagt och gjort. Den är vår nu och heter Herman II. Första riktiga resan kommer vi att starta mot Lappland 7.9. Det blir en resa på ett par veckor. Efter det är sommarn slut för vår del och vi flyttar hem till Karis för övervintring.
Fortsättning följer med inlägg från vår ruskaresa.

Slut på det roliga

(av Martin)

Nu har vi lämnat Lappland och midnattssolen bakom oss och återvänt till landet där solen går ner. Här går den ner vid midnatt i kväll och upp två timmar senare. Vi ligger vid Ule älv i Riihikylä nära Muhos med fören riktad ut mot älven och med en badstrand alldeles invid och med möblemanget i skuggan under en björk för det är rätt varmt i solen och med varsitt vitvinsglas framför oss. Inte illa! Vilken kontrast mot tillvaron vid Varangerfjorden i förrgår!

Allt har sin tid och man är förvånansvärt anpassningsbar. Det har vi konstaterat så många gånger förr. När vi kom hem i våras efter att ha varit över fyra månader på resa och kom innanför dörren kände vi oss genast hemma och efter ett par timmar var det som om man aldrig skulle ha varit borta hemifrån. Åtminstone var det så för mig. Vi är ju alla olika också i det avseendet. Men vi har minnena kvar. En av idéerna med att skriva blogg är just att få fram minnena och att kunna återuppleva vilken del av resan man vill bara genom att klicka fram rätt avsnitt av bloggen. Utan blogg skulle åtminstone jag inte ha en aning om vilka platser vi har besökt och vad vi har sett och upplevt. Att sedan många av våra vänner också är intresserade av att läsa vad vi skriver förhöjer ju bara värdet av bloggen.

Vår resa till Varangerhalvön tar slut här. I morgon är det ”bara” hemfärd antagligen via Luhanka nära Jyväskylä som också var vår första kvällshamn när vi började resan 9.6.

Resan har varit fin och Varangerhalvön som upplevelse har i alla avseenden överträffat våra förväntningar. Vi har haft några riktiga höjdpunkter. En var helt klart vår vandring till ödemarkskyrkan i Enare. En fin vandring genom en storslagen ödemarksskog. Kunskapen om ödemarkskyrkans historia som vi fått genom att läsa prästen Jacob Fellmans anteckningar från sitt liv i norra Lappland och Norge i början av 1800-talet gav upplevelsen ytterligare dimensioner. Jacob Fellman har många gånger varit i våra tankar. Vi tyckte att det var ganska långt att köra med bil från Utsjoki till Enare i går. Då tänkte vi på Jacob som företog resan många gånger per år till fots eller med renskjuts. Både Utsjoki och Enare hörde till hans församling. I går tog vi som Angi skrev en titt på Utsjoki kyrkstad där han hade sitt huvudsäte. Då var han också med oss.

En annan av de riktiga höjdpunkterna var vår båttur ut till Hornøya som Angi skrev om i sitt inlägg i går. En helt overklig och stark naturupplevelse.

Mellan dessa höjdpunkter ryms många andra fina upplevelser och möten som vi försökt återge i bloggen.

Dagens resa har också varit fin. Vi tog en lunchpaus på ett mycket vackert ställe vid en fors i Ala-Säynäjäjoki där jag passade på att ta några bilder av min favoritblomma Trollius.

Det här blir sista avsnittet med de sista bilderna för den här resan. Fortsättning följer om vi får ha hälsan. När och vart vet vi inte ännu.

Trollius

Trollius