Torskens förlovade land

Aperitiv

(av Martin)

I skrivande stund befinner vi oss i Reine på Moskenesöya (N 67.93433, E 13.09587), som utgör den yttersta ändan av Lofoten mot sydväst. Vägen hit var slingrig och stundom rätt  smal och med många tunnlar där det gällde att hålla tungan rätt i mun, i synnerhet när man mötte långtradare i tunnlarna. Det bär emot att hålla långt till höger mot bergväggen och det finns väldigt lite utrymme mellan körbanan och bergväggen. En bil framför oss miste backspegeln i ett möte med en långtradare i en smal passage. Det var visserligen inte i en tunnel men i alla fall. Då är det inte långt mellan bilarna. Vid möten med andra bilar måste man också bromsa in efter de cyklister som vågat sig ut påvägarna eftersom det inte finns utrymme att passera.

Vägarna förde oss genom otroligt vackra och varierande landskap. På en del ställen såg det ut som det vi vant oss vid på Mallorcas norvästkust och på andra ställen liknade det mera våra skärgårdslandskap, förutom fjällen som alltid fanns i bakgrunden.

Vi stannade i Svolvaer för att handla. Svolvaer är ”huvudstaden” på Lofoten och områdets administrativa centrum. En stad som i sina centrala delar liknar vilken modärn storstad som helst, förutom att centrumområdet är mycket litet.

Efter att vi åkt vidare ett tag stannade vi till i Lofotr Vikingmuseum på Vestvågöy. Et sevärt museum med vikingaskepp vid stranden och med många hantverkare som höll på med vävning, sniden och smiden mm i den stora fina båtformade utställningsbyggnaden.

Torskhuvuden på tork

Under de senaste dagarna hade vi funderat på att man sett så lite av djurhållning och jordbruk längs vägarna. Husen verkade enbart vara till för att bo i. Min teori var att norrmännen har det så bra ekonomiskt att man slutat jobba med så anstängande saker som att valla får och boskap och odla jorden och i stället sitter hemma och förvaltar oljepengar. Efter Svolvaer började läget så småningom ändra och ute på de sista öarna såg det helt annorlunda ut. Där var Norges andra näringsgren utom olja och gas, dvs. fisket småningom helt dominerande. I några samhällen kunde man se verkligt stora fiskeflottor med kanske hundratalet fiskebåtar och på ständerna upptogs allt större delar av torkställningar för torkfisk (därifrån kommer namnet torsk). På ställplatsen (parkeringen) där vi nu ligger har vi stora torkställningar alldeles invid. Fisken luktar en del men inte illa. Man torkar fisken under februari-maj och den börjar så småningom plockas ner för att förvaras i kylutrymmen för att mogna. Man har tre stora marknader för den torkade fisken. Själva fisken exporteras huvudsakligen till Italien och Kroatien medan de torkade torskhuvudena exporteras till Nigeria. Själv äter norrmännen inte torkad fisk numera. Varför skulle man det när man fångar färsk fisk i havet?

I dag bär det tillbaks längs samma vägar. Var vi hamnar får dagen utvisa.