Tiden går och kommer aldrig igen

(av Martin)

Efter morgongöromål och hundpromenad startade vi iväg från Larsmo med siktet ställt på Oravais för att eventuellt hälsa på kusin Nisse Luoma på stället där jag föddes hos min moster för drygt 72 år sedan. På vägen dit åkte vi genom Jakobstad och Nykarleby. Framme i Oravais visade det sig att kusin Nisse inte var hemma. Eftersom vi reser utan tidtabell och planering hade vi inte avtalat någon träff på förhand. Vi tittade i alla fall på gården och gick omkring ett tag i båthamnen nedanför. Färden gick sedan vidare genom Maxmo där min mor var född för 102 år sedan. I Maxmo har jag också en kusin men det blev inget besök hos henne den här gången. Det är en känsla av vemod att konstatera att platserna förändras och att tiden går och försvinner och aldrig kommer tillbaka. Så är det.

Färden gick vidare söderut. Lunchen intogs i Molpe som jag senast besökte när jag för fjorton år sedan övernattade där i tält under Gudingarnas paddling längs Finlands kust från Virolahti till Torneå. Då var det midsommarafton och liv och lust. Invid ligger nämligen en mycket populär och välbesökt danslave därifrån vi den gången underhölls hela natten av svensk dansbandsmusik.

På appen MEINWOMO hade vi spanat in en ställplats i Raulio norr om Nystad dit vi ställde vår kosa. Platsen var numera inte tillåten för camping. Vi åkte vidare till Santtioranta camping i Nystad. Det var ett bra val. Vi fick en egen strandtomt i ett lugnt och soligt läge. Campingen har ett fantastiskt läge. Som på så många andra ställen i landet är det dock något förfallet. Är det den dåliga kommunala ekonomins fel eller är det fråga om attityder? En minigolfbana som gjort sitt och inte användts på åratal ligger mitt i området och alldeles bredvid oss finns en förfallen brygga som skulle kräva upprustning. Tyvärr påverkar sådant det allmänna intrycket hos besökare. Men vi skall inte klaga. Vårt läge intill stranden är verkligt naturskönt. På kvällen underhölls vi av en skönt sjungande rosenfink och en ivrigt sjungande sävsångare.

Vid vår dubbelsäng har vi ett stort öppningsbart fönster. När vi vaknade på morgonen och drog upp mörkläggningsgardinen och öppnade fönstret strömmade det in sköna sommardofter från hav och blommor och ljuvlig musik från nämnda rosenfink och sävsångare. Att vakna på det sättet har en helande verkan på kropp och själ. Morgondoppet vid simstranden spädde ytterligare på.

Middag på vår strandtomt i Nystad

Vi har varit på en skön promenad med hundarna längs en strandstig med ljuvliga dofter och praktfull  blomning och intar nu vårt förmiddagskaffe.

Sen bär det av till Villnäs. Där föddes Marskalken av Finland, friherre Carl Gustaf Mannerheim för 150 år och ett par veckor sedan. Villnäs är i dag ett museum som tillhör Nationalmuséet. Efter att ha läst Henrik Meinanders utmärkta bok om Marsken har jag blivit ännu mera intresserad av hans märkliga liv och avgörande betydelse för vår nations självständighet. Det skall bli intressant att besöka muséet. Jag har inte varit där tiditgare. Det har däremot Angi.

Sen tar resan slut. Någon form av resumé blir det kanske ännu i den här bloggen.

Som det nu ser ut så kommer nästa avsnitt att handla om en resa till Moseldalen i september.