Marina di Ragusa

(av Angi)

28 - 30.12.2018 Marina di Ragusa

Förmiddagskaffe i Sampieri

Som Martin nämnde i föregående uppdatering tyckte vi att det var på tiden att flytta på sig. Sampieri är ett skönt litet fiskesamhälle med fina stränder och ett trevligt café. Vi kanske återkommer senare under våra irrfärder på Sicilien, men nu kändes det bra att åka till den mysiga ställplatsen i Marina di Ragusa, en större stad med mera liv. Avståndet mellan orterna är bara ca 20 km och vägen löper vackert nära stranden nästan hela vägen. Längs den här delen av kusten finns många fina strandområden med skön sand och dyner men här finns också klippiga stränder där klipporna består av mer eller mindre vass lavasten, inga släta sköna solklippor.

Här finns olika typer av samhällen/städer, från de gamla städerna som klänger sig fast längs klipporna till samhällen som består av villor kring ett tätare centrum. Klippstäderna, om jag får kalla dem så, har mycket lite planteringar, det som finns är främst krukor med större eller mindre buskar och träd.  Kring torgen kan det finnas parklika områden. Kustens städer består av villaområden tillsammans med en kärna av ofta äldre hus. Villorna kringgärdas av staket eller häckar, ofta både staket och häck eller något som klänger tätt på staketet. Häck-/klängväxterna är ofta växter med vacker blomning. För tillfället har jag bland blommande häckar känt igen Kinaros, Bougainvillea, Blyblomma och Jasmin men det finns flera som jag inte känner. I synnerhet njuter jag av de stora vackra enkla Kinarosorna.

Här i Marina di Ragusa har vi tagit för vana att på förmiddagen ta oss en promenad längs stranden till stadens torg, en dryg km från vår ställplats. Där tar vi oss en kaffe på ett café och sitter och följer handeln och vandeln på torget. Här har nu mellan jul och nyår varit mycket folk, både äldre och yngre. Det som jag njuter av att se är alla barn och unga som vimlar omkring, sparkar boll, leker någon sorts nata, cyklar på små och större cyklar, åker sparkbräde och skateboard. Det skulle jag vilja se t.ex. på Köpmansgatan i Karis med sina möjligheter med utecaféer och bilfria ytor. Torget i Ekenäs skulle också bli charmigt av den typens liv.

Bersaglieri (foto Google)

Idag var där extra mycket folk för där uppträdde en blåsorkester bestående av skarpskyttar (bersaglieri på italienska) klädda i kamoflagedräkter och med fjäderklädda vackra hjälmar på huvudet. Det speciella med denna orkester var att de kom in på torget i språngmarsch samtidigt som de spelade och det lät dessutom alldeles fint!

Eftermiddagspromenaden har också gått ner till stranden där vi njutit av att se solen sjunka i havet.

Solnedgång i Marina di Ragusa

Livet i Sampieri

(av Martin)

27.12.2018 Livet i Sampieri

Vi är kanske lite oroliga själar. Det var väl därför seglarlivet passade oss så bra. Vi har vid ett par tillfällen försökt oss på sommarstugeliv också men det har inte gått så bra, dvs vi har inte riktigt känt det som vår grej.

Vid klippstranden i Sampieri

När vi senast kom till Giardini Naxos var det för att fira julen där. Då skulle vi ha tillbringat fem nätter på samma ställe men det kändes inte riktigt bra så efter fyra nätter åkte vi vidare hit till Sampieri och Camping La Spiaggetta (Stranden) där vi firade jul. Vi hade också tänkt fira nyår här. Då skulle vi stanna över en vecka på samma ställe. Så dåligt känner vi tydligen oss själv att vi verkligen trodde att de var så vi skulle göra. Men nu har marken börjat bränna under fötterna och vi vill ha miljöombyte så i morgon drar vi vidare. Det blir till Marina di Ragusa där vi har tänkt fira nyår (ha-ha).

Kaktusar på stranden

Det är inget fel på Sampieri och inte heller på campingen. I campingen har vi en fin tomt (efter tredje flytten) där vi har sol så länge den är uppe. Vi har också nära till en fantastiskt fin natur med omväxlande ängsmark, klippor och sandstrand och där hundarna kan springa lösa. Grannarna är det heller inget fel på. Vi har blivit bekanta med Jukka och fru (Kirsi?) Kallio som är helt belevade och riktigt trevliga att samtala med. Något annat umgänge har det inte blivit. Byn ligger på bara några hundra meters promenadavstånd. Där finns en trevlig strandcafeteria där vi har druckit vårt förmiddagskaffe och en välförsedd närbutik och många trevliga människor som är ute och går med hundarna; kopplade eller lösa. Med andra ord ett riktigt fint ställe där man kunde tänka sig att stanna en längre tid om man skulle vara lagd åt det hållet men det är man som sagt inte.

Spektakel i byn (tfn foto)

I går kväll vid solnedgången var det spektakel utanför cafeterian. Döm om vår förvåning när vi i morse konstaterade att trollkarlen och jonglören också jobbade med trädgård och städning på campingen.

Ni kan förstå att husbilslivet passar oss som hand i handske. Man stannar så länge man vill och åker iväg till något annat ställe när man känner för det. Möjligheterna är obegränsade. Lyckligtvis tänker vi båda lika!

Här i Sampieri har man gjort en storstilad parkplan med cirkelformade stenläggningar, gräsmattor och stenbänkar. Området är stort. Men sedan har det gått som på så många andra ställen vi sett här i Italien. Planen har varit grandios liksom genomförandet men sedan har det tagit slut. Ingen uppföljning, dvs inget underhåll. Gräsmattorna är oklippta och området ger också i övrigt ett övergivet intryck, dock med ett undantag. Det är inte nedskräpat som så många andra liknande ställen vi sett. Man kan undra hur den kommunala beslutprocess ser ut som gör att det blir så? Det är helt normalt att både privata och kommunala gräsmattor är oklippta. Det är som hos oss på 50-talet. Man bryr sig på ett annat sätt.

Överallt ser man storstilade byggen som påbörjats för flera år sedan men av någon anledning inte slutförts. Påbörjade halvfärdiga hus rivs tydligen heller aldrig så landet vimlar av både äldre och nyare ruiner. Konstigt tycker vi.

PS. Sådär i största allmänhet: Den som känner för det får gärna kommentera bloggen

Det blev julfirande i Sampieri i stället

(av Angi)

25.12.2018 Sampieri

Vi hade egentligen beslutat att fira julen i Giardini Naxos, ställplatsen omgiven av staden. Vi började längta efter lite mera natur. Ett trevligt italienskt par på samma ställplats talade varmt om en ställplats vid ett fiskesamhälle, Sampieri, vid sydkusten. Vi tog ett hastigt beslut och beslöt åka dit på julaftons förmiddag.

Etna julaftonen 2018 (lånad av Google)

Men först lite om Etna. Vi har ju stannat i Giardini Naxos i två repriser och båda gångerna några dagar. Därifrån har vi haft bra utsikt mot Etna. Dagtid har man under klara dagar sett vita ångmoln stiga upp ur vulkanen och under molnigare dagar har toppen vara insvept i moln, det har verkat som om molnen samlas runt toppen. Efter mörkrets inbrott har man sett att det glöder och man har kunnat se lava strömma ut, ibland en längre glödande ström, ibland en kortare. På söndag kväll, alltså dagen före julafton, var den glödande strömmen ovanligt lång tyckte jag. Efter det att vi åkt iväg på julaftons förmiddag såg jag i backspegeln strax innan Etna försvann ur vår sikt hur det kom mörk rök upp ur toppen. På kvällen hörde vi att den har haft ett utbrott så kraftigt att Catanias flygfält tidvis har varit stängt och också en del vägar och att man har mätt skalv på drygt 4 på Richterskalan. Oss har det inte berört, vi är nu långt därifrån. Jag har förstått att detta inte är något alldeles ovanligt.

Agavens blomställningar

Men till vår irrfärd. Vi tog snabbaste vägen mot Sampieri, dvs största delen av färden gick längs motorväg. Vi har ju i allmänhet haft som praxis att undvika motorvägar men här har vi frångått det. Orsaken är de väldigt trånga gatorna i städer och tättbebyggda samhällen. Husbilen är i alla fall ett förhållandevis brett fordon och vi har haft erfarenheter av hur trångt det kan vara vid möten. Från motorvägarna ser man den vackert odlade landsbygden och städerna som klänger längs höjderna men åker inte genom dem. Det är inte som i Finland där motorvägarna dras genom skogarna; här är det ont om skog.

Ställplatsen i Sampieri ger varje husbil en egen liten tomt begränsad av häckar. Den ligger intill en strand med delvis hårt packad sand som övergår i dyner och delvis stenigare och bergigare avsnitt, sköna promenadområden. Och bränningarna dånar in…. Här finns husbilar från olika håll av Europa, också en annan från Finland, samt våra italienska vänner som rekommenderade stället.

Julafton har vi firat med lite blandade godsaker vi hittade i den stora supermarketen i Giardini Naxos. Det blev ingen sill denna jul, men nog skinka. Och idag blir det lutfisk!

PS (av Martin)
Vi hade inhandlat lutfisk (it. Stocca fissi) i en stor Supermercado i Giardini Naxos. Den såg inte riktigt ut som den vi är vana med men luktade lika. Den ångkokade vi i vår utmärkta Omniaugn. Till det kokade vi potatis, skirade smör, värmde ärter och gjorde en bechamelsås. Därtill ett torrt sicilianskt vittvin. En alldeles utmärkt juldagslunch.

Strandbild från Sampieri juldagen 2018

Vi firar Jul i Giardini Naxos

(av Martin)

22.12.2018 Vi firar Jul i Giardini Naxos, Buon Natale!

Med Etna i bakgrunden

I skrivande stund befinner vi oss igen i Giardini Naxos och kommer att vara här över jul. Ute är det sol och 20 grader i skuggan. Rätt så ovanligt för oss ett par dagar före jul. Också julen kommer säkerligen att bli rätt så ovanlig. I viss mån börjar jag förstå Topelius längtansfulla diktning i Sylvias julvisa (som vi för övrigt har ackord och text till så att vi kan framföra den för oss själv till ackompanjemang av två ukulelen).

Sedan senaste uppdatering av bloggen har inget märkvärdigt hänt. Dagarna har varit sköna. I stället för att fylla texten med oväsentligheter tänkte jag skriva ner några reflexioner jag gjort. Hur väsentliga dom upplevs vara lämnar jag åt läsaren att bedöma:

Siestan lever kvar
De flesta affärer (utom stora Supermercadon) och företag öppnar kl 9 och stänger kl 13 för att på eftermiddagen ha öppet mellan 16 och 20. Det tog ett tag innan vi lärde oss det. Det är säkert en bra rytm också för produktiviteten att dela upp dagen i fyra timmars pass. Inte för att Syd Italien är känt för sin höga produktivitet men så där i princip.

Bränslepriser mm
Priset på diesel varierar mellan 1,40 och 1,55 €/l, dvs med self-servicetankning. Vid mackarna längs autostradorna är priset c 20 c/l högre än vid mackarna längs mindre vägar. En sak som jag förundrar mig över är att det vid alla mackar finns self-servicepumpar och servicepumpar, dvs där någon personal, oftast mörkhyad, fyller din tank medan du står bredvid och tittar på. Om man vill ha den tämligen ifrågasatta servicen får man lov att betala mellan 15 och 30 (!) cent mera per liter. Och ändå är det många som väljer den servicen. När jag tankar 70 liter skulle jag således betala mellan 10 och 20 € för att titta på. Obegripligt.

Trafiken
Myndighetsbestämmelser skall enbart uppfattas som förslag och det tar ett tag att vänja sig vid det. Hastighetsbegränsningar bryr sig ingen om och ingen övervakar dem. Om begränsningen är 50 km/h kan man lika gärna köra 100 km/h om man tycker att det är lämpligare. Det gäller på alla vägar. Och ändå skyltas det en hel del med temporära begränsningar av olika slag. Den kostnaden kunde staten lika gärna slopa.

Parkeringen i städerna är en annan femma. Det är otaliga gånger vi råkat ut för dubbelparkeringar som vi med nöd och näppe kommit förbi på grund av att vi har en ganska bred och stor bil. Om man inte hittar en parkeringsficka stannar man bilen, sätter på nödblinken och uträttar sitt ärende; går och handlar eller någonting annat. Polisen bryr sig inte om det heller.

Städerna planeras på bilismens villkor. När trafiken i de gamla städerna ökar breddar man körbanorna genom att minska på trottoarernas bredd eller helt ta bort leder för fotgängarna. Det betyder inte att man inte skulle gå där. Man går i stället på kanten av körbanorna så gott det går. Med två hundar kan det vara aningen besvärligt och kanske också äventyrligt. Å andra sidan är bilisterna hänsynsfulla såtillvida att dom inte kör på en. I andra avseenden är man inte hänsynsfull som t.ex. vid skyddsvägar. Där kan man vänta hur länge som helst utan att någon stannar. Det gäller att invänta en lucka.

Skräp, skräp och åter skräp
Det är otroligt hur mycket skräp man ser överallt. Man är helt föredömlig vad gäller sorteringskärl. Sådana finns det mycket av och oftast fyra kärl i olika färger (gult för glas o burkar, grönt för bio, blått för papper o kartong och brunt för diverse) men eftersom ingen tömmer kärlen slänger man skräpet precis var som helst. Längs de stora vägarna finns det parkeringsfickor med c en kilometers mellanrum som längs autostradorna är försedda med SOS-telefon. Förutom att parkeringsfickorna är avsedda för bilar är de tydligen också avsedda för sopor. Där slänger man vad som helst löst eller i plastpåsar. Det ser verkligen snuskigt ut. Ett personligt problem är att jag börjar vänja mig.

Julen handlar om vinter
Också här handlar julpyntning om vinter, granar och tomtar. Man undrar varför. Det som är mest annorlunda jämför med vad vi är vana vid är att folk inte verkar stressa speciellt mycket. Man ser heller ingen köphysteri.

Kreditkort
Man skall inte ta för givet att man kan betala med kreditkort överallt. Hemma har jag aldrig kontanter på mig men här har jag fått lov att tänka om.

Det här var några iakttagelser. Det skulle finnas mycket mera att skriva om men det får bli till en annan gång. Delvis kommer ju reflexionerna med i texten också annars.

I morgon skall vi ”julhandla” mat. Få se vad det blir.

Etna från vår tomt i kvällningen

Porto Empledocle – Piazza Armerina – Caltagirone – Marina di Ragusa

(av Angi)

18.12.2018 Porto Empledocle – Piazza Armerina – Caltagirone – Marina di Ragusa

Jordbävningen år 1693 (Wikipedia)

Först vill jag förklara varför flera städer i sydöstra Sicilien trots en uråldrig historia är vackra barockstäder och egentligen saknar äldre bebyggelse än sent 1600-tal och 1700-tal. År 1693 skakades den östra kusten och sydöstra delen av Sicilien av en enorm jordbävning med åtföljande tsunamivågor. Också Malta kände av jordbävningen. På bilden tagen från Wikipedia ser man utbredningen av jordbävningen. Det var många skalv efter varandra. Det började 9 januari och det kraftigaste skalvet var 11 januari.  Man uppskattar att 60 000 personer omkom. Särskilt området kring och i Catania drabbades hårt. I Catania omkom närmare två tredjedelar av befolkningen. Det har lett till att återuppbyggandet av de förstörda städerna gjordes i samma tidsanda och byggnadsstilen kallas för siciliansk barock.

Turkiska trappan

Så till dagens irrfärder. Vi vaknade alltså med nosen pekande mot Medelhavet och bara en strandbrink och en beach skiljde oss från vattnet. Morgonpromenaden blev en tur längs den hårda våta stranden med risk för att väta skorna när någon större våg rullade in. Strax väster om vår ställplats ligger en udde kallad Scala dei Turchi (den turkiska trappan), en hög vit klippformation som går ut som en trappformad udde i vattnet.

Mosaik från Villa Romana

Dagens båda mål rekommenderades av ställplatsvärden i Marina di Ragusa. Det första var en romersk villa i närheten av Piazza Armerina, Villa Romana del Casale. Man har kunnat datera de äldsta delarna av villan till 300-talet e. Kr. Den är tillbyggd i flera repriser. Det speciella med villan som också innehåller en badanläggning i romersk stil är de fantastiska mosaiker som täcker golven i de otaliga rummen och utrymmena. Där finns vackra geometriska mönster men också jaktscener, scener från när afrikanska djur fraktas till romerska gladiatorspel, badande kvinnor (i bikini!) osv. Väggarna i Villan har delvis rasat men att så mycket av mosaikerna finns kvar och så välbevarat är ett under. Det är ett mycket sevärt resmål, rekommenderas!

Trappan i Caltagirone (uppifrån)

Sedan vidare till följande resmål rekommenderat av vår ställplatsvärd, staden Caltagirone, som bland de många andra skadades svårt i jordbävningen 1693. Den är byggd på en höjd liksom så många andra städer på Sicilien där en del av gatorna är trappor och där man inte kommer in med större fordon. Vi fann en parkeringsplats nedanför staden och tog sikte på Domen; där brukar det finaste i städerna finnas. Denna stad är känd för sin keramik. 

Trappan i Caltagirone (nedifrån)

Vi gick längs trånga gator och trappor upp mot Piazza del Duomo, lite skumma var gränderna ställvis i mitt tycke och tomma på folk. Från Domen leder en lång, bred trappa ner till centrum av staden och den trappan är också stadens största sevärdhet. Den lodräta delen av varje trappsteg är dekorerad med keramikplattor, så att varje trappa har sitt mönster och det upprepas vad jag såg inte i en annan trappa. Dessutom var trapporna prydda med blomkrukor så att man nerifrån såg en julgran med bladväxter i krukor som bildade granens grenar och prydnader i granen av cyklamen i olika färger. Överst bildades en stjärna av vitblommande cyklamen. Imponerande och värt färden dit (också).

Vi beslöt att köra tillbaka till den trevliga ställplatsen i Marina di Ragusa. Under hela vår tvådagarstripp har vi beundrat vackra bördiga landskap bland gröna berg, ett mycket vänligt landskap. Vi har inte kört i många hårnålskurvor, nog kurviga vägar och backar både upp och ner men som sagt vackra landskap.

Marina di Ragusa - Agrigento

(av Martin) 

17.12.2018 Marina di Ragusa - Agrigento

När vi sett mera grottor och katakomber än vad man förväntar sig att se under ett helt liv, slog vi oss till ro i Marina di Ragusa och den trevliga ställplatsen Marinacaravan på lagom promenadavstånd från beachen och hamnområdet. Vi stannade i två nätter och besökte hamnen och beachen ett par gånger per dag under våra hundpromenader. Hundarna trivdes bra på beachen och den hårda sanden vid vattenbrynet. Många hundar sprang lösa men vi vågade inte släppa våra av rädsla för att dom skulle springa iväg upp på gatan invid. Alla hundar vi råkade var välartade och snälla och överhuvudtaget inte aggressiva trots att nästan alla var hanhundar.

Hundpromenad på beachen i Marina di Ragusa

Solnedgången över hamnen var vår favorit och det blev en del bilder.

Småningom blev längtan efter nya ruiner för svår, så i morse åkte vi vidare efter morgongöromål och inköp i den lokala och mycket välförsedda affären.

När vi handlar märker vi att det italienska köket skiljer sig en hel del från vårt. Creme Fraiche som vi använder mycket hittar man inte här. Fonder hittar man inte heller. I dag sökte vi köttbuljongtärningar men sådant finns inte. Sojasås som jag sökt länge hittade jag till min stora förvåning. Nygräddat underbart gott bröd hittar man däremot i alla affärer och förstås i brödbutikerna i litet större städer. Vinutbudet är naturligtvis stort, men det är svårt att hitta de viner man smakat och gillat speciellt. Alla har sitt sortiment.

Åter till ruinerna. Vår ställplatsvärd rekommenderade några saker som vi borde se. Mera av det i morgon och övermorgons (tror jag). Valle dei Templi i Agrigento hörde till dem.

Valle dei Templi (tempeldalen) är en del av den antika grekiska staden Agrigento (grek. Akragas) som anlades under Greklands storhetstid. Hela Sicilien och stora delar av det övriga Italiens kustområden befolkades av greker med början ca 800 f.Kr och många städer hann grundas av grekerna innan romarna erövrade områdena. Sicilien erövrades av romarna under det första puniska kriget 264–241 f.Kr.

Delar av Zeus' tempel i förgrunden
Nya Agrigento i bakgrunden

I Valle dei Templi byggdes ståtliga tempel till de grekiska gudarnas ära. Delar av många tempel står ännu kvar och man kan föreställa sig hur hela tempeldalen såg ut. Ett tempel som tyvärr är helt raserat men där mycket av byggnadsdelarna ligger kvar är Zeus' tempel som måtte ha varit jättelikt. Det är helt ofattbart hur man gjort för att bygga de enorma pelarna och takkonstruktionerna. En del monoliter är säkert 6–8 m3 vilket ger en vikt av ca 15–20 ton. Hur transporterade man och hur fick man delarna på plats? Området är helt otrolig!

När vi fått nog av ruiner för den här gången åkte vi till en ställplats, Punta Piccola Park 20 km väster om Agrigento. Vi kom fram en halv timme före solnedgången. Det är en molnig och blåsig kväll men inte kall. Vi ligger alldeles vid beachen med fören ut mot Medelhavet. Det blir spännande att se hur här ser ut i morgon.

Hephaestus tempel

Concordiatemplet. Senare en basilika

Syrakusa – Ispica – Ragusa – Marina di Ragusa

(av Angi)

15.12.2018  Syrakusa – Ispica – Ragusa – Marina di Ragusa

Under natten var vi utsatta för ett verkligt kraftigt åskväder. Stackars Willie var alldeles ifrån sig av rädsla medan Charlie skällde lite men tröttnade snart.

Bostad i Cava d'Ispica

Det har varit en innehållsrik dag. Som man kan se av rubriken har dagen haft många mål. Efter en morgonpromenad bland ängsblommorna i Parco Giovanni Paolo II och andra morgonsysslor åkte vi iväg från Syracusa. Vårt första mål för dagen var Cava d'Ispica strax norr om staden Ispica. Det ligger i en ravin om än inte lika djup som ravinen i Pantalica som vi besökte igår. Medan Pantalica var en nekropol, dvs främst bestod av gravar inhuggna i berget har  Cava d'Ispica varit ett samhälle där bostäderna var inhuggna i berget, delvis i flera våningar. Där finns också katakomber med flera gravar i samma utrymmen.  Där har också funnits ett i berget inhugget kyrkorum och ett gymnasium. Kyrkan har vad man känner till använts under hela medeltiden och gymnasiet är från grekisk tid, alltså långt före vår tideräkning. Hela dalgången på 14 km har av dessa bostäder och gravar inhuggna i ravinväggarna och har enl. Wikipedia befolkats från bronsåldern till sen medeltid. Framsidan av många bostäder har rasat. Man kunde därför se in i bostäderna och lätt få en uppfattning om hur man levde. Än en gång får jag lov att säga att man blir ödmjuk av att se vad generationer för så länge sedan åstadkommit.

Gänd i Ragusa

Följande mål var Ragusa. Vår färd tog oss genom ett bördigt högplatålandskap med både fruktodlingar, grönsaksodlingar och kreatursskötsel. Stenarna i den steniga marken har använts till att bygga vackra murar för att skilja åt markerna. Närmare Ragusa blev det bergigare med en del hårnålskurvor men vägen vi körde var väl tilltagen så inte ens jag var orolig.

Ragusa, en stad med drygt 73 000 invånare är byggd på tre toppar, två av dem med gammal bebyggelse den tredje egentligen en del av högplatån sydväst om staden. Den ligger 400 m över havsnivån och det märkte vi, det var kyligt. Det är också en stad med anor från över 3000 år. År 1693 utsattes Ragusa för en katastrofal jordbävning så den stad man idag ser är byggd efter det; en barockstad.

Duomo di San Giorgio

Vi hittade en parkering nedanför staden som verkligen klamrar sig fast på klipporna. Vi lämnade hundarna i bilen och tog med hjälp av Googlemaps kurs på en kyrka på den större av de två äldre höjderna. Vi leddes in på en trappgata, Via Giuseppe Gusti. Gatan var en trappa med kortare plana gatstumpar hela vägen upp till kyrkan. Hela staden består av sådana trånga gator/trappor, hur klarar man sig vid utryckningar? Visst finns där också körbara gator men man skall inte gärna köra där med större bilar. Vi tog sedan kurs mot den stora domen, Duomo di San Giorgio, som ligger i den äldsta delen av staden, på den minsta toppen. Igen en färd längs smala gränder, men mera farbara här. Jag fick det intrycket att detta var den förnämsta delen av det gamla Ragusa. Domen är imponerande med en mycket vacker och lagom dekorerad barockfasad mot Piazza del Duomo. Där på torget fick vi oss en kopp kaffe och sedan vandrade vi tillbaka till Herman, ännu en annan väg än de tidigare. Där följde gatan stupet mot norr och gav oss en fantastisk utsikt över det bergiga området.

Vi hade ursprungligen tänkt övernatta i Ragusa, men parkeringen var inte riktigt trevlig tyckte vi så vi planerade om och körde ner till kusten, till Marina di Ragusa, där vi på nätet hittat en ställplats och den visar sig vara riktigt trevlig, inne på en ganska stor tomt med blommande kinarosor mellan husbilarna. Här gjorde vi ännu en promenad ner till stranden där rätt stora vågor rullade in mot beachen och där vågsurfare hade roligt bland vågorna. Där såg vi solen sjunka i havet, delvis gömd bakom moln.

Solnendgång i Marina di Ragusa (tfn-foto)

Utfärd till Pantalica

(av Martin)

14.12.2018 Utfärd till Pantalica

Anapos Ravin

Vi hade fått ett tips om att besöka Necropolis di Pantalica som består av fyra klippnekropoler (nekropol = de dödas stad) med sammanlagt ca 5000 synliga gravar mellan floderna Anapo och Cavagrande. Området finns med på Unescos världsarvslista. Vi tog sikte på den nordligaste nekropolen som anlades mellan 1200 0ch 1000 f.Kr, dvs i början av den grekiska järnåldern (vår järnålder började 500 år senare).

Färden dit blev såtillvida något äventyrlig att vår trogna guide Jane fick för sig att välja en genväg när vi kom till staden Sortino. Den ledde oss in på en väg mellan två stenmurar och smalnade efter ett tag riktigt ordentligt. Samtidigt blev det lågt i tak med stora kaktusar som välvde sig över vägen. Ett tag höll det på att bli stopp. Med ca 5 mm tillgodo vid vänstra bakre stänkskärmen och ingenting tillgodo vid högra främre navkapseln kom vi slutligen genomkrypande med Angi som förpatrull. Hur vi skulle ha klarat att backa tillbaka samma väg vet jag inte.

Det går nedför

När vägen tog slut vid Necropolis di Pantalica lyckades vi hitta en parkeringsficka där vi lämnade Herman efter att först ha intagit lunch. Vi möttes av en portvakt som meddelade att hundar är förbjudna på området. Efter en stunds diskussion kom vi överens om att eftersom klockan var 13 och hans förmiddagspass slutar så slutar han också se om någon går in med hundar bara dom håller hundarna kopplade. Den sortens flexibilitet har vi träffat på i många sammanhang, dvs att bestämmelser närmast skall betraktas som förslag som kan tolkas personligt.

Vi begav oss iväg längs en vacker stig med trappor inhuggna i sten och hårt slitna av trafiken som pågått i tretusen år. Man såg också rännor som vi antog att hade slitits in av skodda kärrhjul. Stigen sluttade ställvis brant ner mot floden Anapo. Efter ett par kilometers vandring kom vi ner till floden. Där tog stigen slut om man inte ville vada över och det ville vi inte så vi gick tillbaka till Herman.

Det blev en fantastiskt fin tur i en mäktig natur längs Anapos ravin. Längs alla bergväggar fanns det gravar inhuggna i klipporna. Hur man hade kommit dit och fått till det är svårt att förstå. Man gjorde mycket för sina avlidna.

Vi beslöt att åka tillbaka till Syrakusa men vi valde en väg som var betydligt enklare att köra. Väl framme i Syrakusa parkerade vi på samma plats i Parcaggio Augusto von Platen där vi stått de två senaste nätterna.

Nekropol

Gravkammare

Syrakusa med Lucia

(av Angi)

13.12.2018 Syrakusa med Lucia

Lucia i domens dörröppning

Nu har vi återkommit från Luciaprosessionen i Syrakusa. Men dagen började inte där.

Morgonpromenaden med hundarna gjorde vi i en närbelägen park, Parco Giovanni Paolo II. Jag gissar att om man gräver lite där så hittar man lämningar efter tidig bosättning. Nu är det ett naturområde med den för trakten typiska ljusa kalkstenen med ett ganska tunt lager av jord ovanpå. Växtligheten är naturlig ängsmark med flera arter av blommande vilda växter bl.a. en låg iris som jag har sett bjudas ut i Finland som vårväxt och en lågväxande släkting till rödblära. Vi var inte de enda flanerarna med hund där.

Efter lunch i Herman (plättar med sylt och honung) och lite vila lämnade vi hundarna och promenerade in till Ortygia, den äldsta delen av staden. På vägen stannade vi för en kopp kaffe och så iväg till Piazza del Duomo dit vi kom ca 14.40. Vid samma torg ligger också kyrkan som är helgad åt Sankta Lucia. Jag har haft en felaktig uppfattning om var luciastatyn finns, jag trodde den fanns i hennes kyrka men den finns i Domen. Det samlades mer och mer folk på det stora torget, bland dem flera grupper klädda i speciella kläder eller med speciella accessoarer som halsdukar eller huvudbonader som man förstod hade en egen funktion i ceremonierna. 

En liten trumslagargosse

Domens kyrkklockor, ett stort mycket vackert klockspel, ringde dånande i flera repriser innan något hände. Musiker samlades, en stor blåsorkester, standarbärare, ljusbärare med blomsterprydda stora ljusstakar, nu med lampa i toppen. Också många i publiken på tusentals människor hade stora, kanske meterlånga, tjocka vaxljus. Först ut ur Domen kom Sankta Lucias relikskrin buret av 4 gånger 6 kvinnor. I skrinet finns en del av Lucias underarm, resten finns i Venedig. Sedan kom ljusbärarna och efter det var det en lång paus tills Lucia-statyn blev synlig, en stor staty i silver med detaljer i guld stående på ett stort fundament, också i silver, måtte väga en del. Jag räknade till 12 man längs en skänkel, dvs 48 man allt som allt.

Barnen välsignas

Från Lucias hals sticker det ut ett svärd. Enligt legenden mördades hon på 300-talet av den övergivna fästmannen med ett svärd. Hon ville viga sitt liv till Gud som tack för att hennes mor blivit frisk från en dödlig sjukdom. Efter att ha varit synlig i dörröppningen en ganska lång stund bars statyn ner för Domens trappor och vidare ut på torget. Den bars kanske 20 m sedan sattes den ner på sina fötter för att bärarna kunde pusta ut.

Mitt på torget gjorde man ett uppehåll och biskopen höll ett långt tal från en balkong. Då statyn stod stilla berördes den av folk, man lyfte upp små barn mot sockeln, litet större barn uppmuntrades att klappa och kyssa den. Så småningom började hela processionen röra sig genom gränderna ner mot hamnen och solnedgången.

Klockan hann faktiskt bli halv fem innan man kom så långt och den beräknas väl vara framme i Basilica di Santa Lucia al Sepolcro vid åttatiden. Bilderna berättar mera om det vi var med om. Vi lämnade processionen för att ta hand om hundarna och smälta det vi sett. Festen fortsätter länge ännu, på vår väg hem kunde vi konstatera att på varje plats där en bil fick rum fanns en. Också vår parkering har fyllts, man är troligen på väg till slutmålet och festligheterna där. Det lär ska bli fyrverkeri ännu ikväll.

Det var en upplevelse värd besöket flera gånger om!

Lucia på väg mot hamnen

Giardini Naxos – Syracusa

(av Angi)

10 - 12.12.2018 Giardini Naxos – Syracusa

Chiesa di San Giuseppe, Taormina

Ännu ett par dagar på ställplatsen i Giardini Naxos. På måndag tog vi oss en tur till Taormina med bussen som har hållplats 100 m från vår ställplats. Taormina är en stad med ca 11000 invånare och den klamrar sig fast längs berget, dock inte högst upp men med en fin utsikt över bukten vid Giardini Naxos. Under historiens gång har staden erövrats av kartagerna på 400-talet f. Kr och senare av greker. Kvar från den grekiska perioden finns en grekisk teater i förvånansvärt gott skick. Staden har länge varit ett livligt turistmål. Då vi för ca 15 år sedan var på Sicilien bodde vi på ett hotell strax under Taormina och då drack vi en kopp kaffe på Café Wunderbar, som många kändisar besökt, bl. a. Greta Garbo och Marlon Brando. Det var det dyraste kaffe vi någonsin druckit, så denna gång lät vi det vara. Staden är en turistfälla med fina och dyra butiker. Men vi njöt av att promenera runt.

Strandcaféet i Giardini Naxos

Vi har promenerat med hundarna till två helt olika stränder, den ena en strand lite utanför det egentliga strandlivet, denna tid på året bara använd av några fiskare och där har hundarna fått springa lösa och jaga kråkor, som i sin tur har verkat njuta av att lura dem. Kråkorna har flugit upp just när en hund kommit nära för att sätta sig ner igen inte långt ifrån osv tills hundarna så småningom ger upp. Den andra stranden är längs en strandpromenad med hotell och strandcaféer. Där har vi avnjutit kaffe på ett hotells strandservering. En äldre gentleman kom fram på söndagen och talade med oss, frågade varifrån vi var. Det visade sig att han var gift med en finska och hotellets ägare. Han gav oss sitt visitkort och sade att om vi kommer i svårigheter så nämn hans namn…

Idag har vi lämnat Giardini Naxos och tagit oss till Syracusa för att i morgon följa med Luciafirandet här. På eftermiddagen tog vi en promenad till Parco Archeologico och beundrade resterna av de grekiska byggnaderna från 700-talet f. Kr. Syracusa beskrevs (enligt Wikipedia) av Cicero som den största grekiska staden och den vackraste. Där stadens centrum låg på ön Ortygia finns inte många lämningar kvar efter grekerna den lär vara en vacker barockstad, men det får vi se imorgon. Parco Archeologico ligger på fastlandet lite norr om Ortygia och ca 10 minuters promenad från vår ställplats. 

Ikväll skall vi ännu ta oss in till någon restaurang i Ortygia för en födelsedagsmiddag.

Teatro Greco

Dionysus öra

Giardini Naxos del 2

(av Martin)

Giardini Naxos, del 2

Under vårt husbilande hittills har jag haft svårt att förstå sådana som dag ut och dag in och till och med en hel sommar eller ett helt år kan hålla till på samma ställe med sin husbil. Vad har man då en husbil till om man inte reser? Vi har ju som vi redan skrivit vanligtvis husbilat så, att vi inte tillbringat mera än en natt på samma ställe och sedan rest vidare för att få se så mycket som möjligt.

Taormina från Giardini Naxos

Vi har nu varit tre dagar här på Camping Aurora i Giardini Naxos och kommer att vara två eller tre dagar till innan vi åker vidare till Syrakusa för att vara med om luciaprocessionerna och allt däromkring. Det var det som var resans mål.

Jag börjar allt mera förstå det jag inte förstått tidigare, dvs att en tillvaro som vår är nu också har många goda sidor. Vi har vaggats in i en rytm med måltider, promenader, handlande i fantastiska matbutiker, tvätta tvätt som hängs ute att torka på bara några timmar, matlagning ombord eller äta ute, ett glas vin eller t.o.m. två och god natts sömn (om man har lyckan att sov gott). M.a.o. en sorglös och mycket lat tillvaro utan förpliktelser eller andra måsten. Det är egentligen ganska skönt får man väl något motvilligt lova att medge. Vi var väl aningen tveksamma till hur vi skulle klara av två månader på Sicilien. Holmen är ju ganska liten. Det blir nog inga problem.

Kanotklubbens morgonträning

På tisdag eller kanske onsdag åker vi som sagt vidare mot Syrakusa. Sen blir det väl en sväng runt ön och tillbaka hit till Camping Aurora något tag. Antagligen firar vi jul och nyår här. Få se. Vi kommer också att hyra en möjligast liten bil någon dag för att åka runt Etna. Det skulle jag aldrig i livet göra med Herman. Erfarenheterna av småstäderna mellan Messina och Taormina är inte helt positiva; snarare tvärtom. Ofta är det bara centimetrar mellan bilarna och ibland inte ens det. Då skulle en färd på serpentinerna runt Etna uvara rena skräcken.

I morgon tar vi väl bussen in till Taormina; tror jag. Där var vi senast för ca 15 år sedan. Jag tror inte att så mycket har ändrat sig.

Det känns allt mer som att det här är vårt nya normala. Det är på gott och på ont. Skönt är det men samtidigt vänjer man sig och blir avtrubbad och är inte längre lika nyfiken och betagen av allt runt omkring en. Man får nästan övertala sig om att det här inte är vår normala tillvaro för att kunna ta in intryck av det man upplever. Det är så det är. Vi skall inte klaga 😊

PS. Gårdagens Spaghetti alle vongole blev faktiskt alldeles utmärkt om jag nu själv får säga det. Det finns ett trick att slippa sand mellan tänderna. Man tar 1 l kallt vatten och 1/2 dl salt (för 1/2 kg musslor; 2 pers) och lägger musdlorna i det en timme. Då spottar dom ut sanden. Sen sköljet man dom. Om man vill och har tid kan proseduren upprepas en gång till.

Angis syn på Etna

Giardini Naxos

(av Angi)

7 – 8.12.2018 Giardini Naxos

Nu är vi på Sicilien och nu skall vi lära oss att ta det lugnt och inte hasta vidare, ön är dock begränsad till sin yta och vi har all tid i världen att njuta av den. Efter två dygn här har vi konstaterat några saker

• Giardini Naxos är en plats som denna tid på året är i vila. Stora fina hotell står tomma och stängda, buskar och träd längs gatorna är yviga och faller ut över trottoarerna, skall väl ansas inför säsongen, flera av affärerna och stora flertalet av restaurangerna håller stängt.
• Vi har valt en populär ställplats. När vi kom var här ungefär halvfullt, kanske 10 husbilar, få av dem italienska och många av dem har stått och kommer att stå här länge. Nu, en lördagskväll är ställplatsen full med råge, det står ett par husbilar ytterom andra. Nykomlingarna är italienare och verkar känna varandra och värden för ställplatsen. Här finns några andra ställplatser i grannskapet, men den här verkar vara den populäraste, jag tror att den också är billigast dock med all önskvärd service.
• Här finns kattor i massor, jag vet inte om det gäller hela Giardini Naxos men i denna del vimlar det av dem, både äldre och yngre, en del av dem är inte väldigt gamla. Charlie och Willie har varit svåra på att jaga dem men nu har de lite vant sig vid dem. Vi har under våra promenader också stött på lösa hundar, hanhundar, men med dem har vi inte haft några konflikter.

On the beach (tfn-kamera)

Vi har gjort sköna promenader till en tom strand nära oss där hundarna har fått springa fritt. På en promenad in mot stranden i centrum förirrade vi oss in på ett museiområde (betalade nog inträde) där man bl. a. gjort utgrävningar och funnit husgrunder från den grekiska tiden. Naxos var grekernas första sicilianska koloni, de kom hit redan ca 700 f. Kr. 

Vi ser Etna från ställplatsen och igår kväll såg man glödande kvastar som kom upp från toppen och en glödande lavaström en bit ner längs sidan. Etnas topp är snöklädd, den är över 3300 meter hög, imponerande. 

Vi njuter av färska grönsaker gott färskt bröd och apelsiner! Här på ställplatsen dyker det då och då upp flakmopeder med härliga grönsaker, bröd och frukt till billigt pris. 

Vi har det ganska gott! I kväll skall Martin försöka sig på Spaghetti alle vongole. Vongole (hjärtmusslor) inhandlades i den lokala Supermercaton tillsammans med lokala vita viner och annat smått och gott. 

Etna (tfn-kamera)

Scilla – Giardini Naxos, Sicilien

(av Angi)

6.12.2018 Scilla – Giardini Naxos, Sicilien

Soluppgång i Scilla

Vi vaknade tidigt till en fantastisk morgonhimmel över Messinasundet och Scilla. Man skall vara snabb med kameran för att fånga morgonstämningen, alltför fort försvinner den. Efter en lugn morgon med promenad längs de få vägar och stigar som fanns runt vår ställplats begav vi oss iväg till Villa San Giovanni längs den gamla kustvägen Strada Statale 18. Trafiken löpte långsamt i Villa San Giovanni och gatan var smal men allt gick väl tills vi vek ner mot hamnen. Då kom en järnvägsundergång som vi inte skulle ha klarat av, alltför låg frihöjd, men vi kunde vända tillbaka och till hamnen vid en senare nedfart. Vår gps-guide, Jane, är inte alltid tillförlitlig. Hon känner t. ex. inte till bilens storlek. Nåväl, vi kom till hamnen, inhandlade bilgietto tur-retur inom tre månader, kom ombord och satt i Herman ca 20 min och körde sedan iland i Messina.

Vårt mål var en ställplats i Giardini Naxos, ca 60 km söderut och den sträckan tog sin lilla tid. Att komma ut från Messina var trögt. Av två körfiler var i allmänhet bara en körbar, den andra användes för parkering ytterom de bilar som stod parkerade invid trottoaren! Snabbast kom de hundratal vespa-förare fram men de körde också där det fanns rum, inte enligt några trafikregler jag känner till. Herman kördes väl av sin chaufför!

Kustvägen söderut från Messina går genom alla små städer och trångt var det om utrymme i städerna, de är inte gjorda för mötande trafik plus parkerade bilar. Vägen blev bredare när vi närmade oss Taormina och Naxos, där har man ställvis enkelriktat trafiken längs parallella gator.

Lunchpaus tog vi på en stor, relativt tom parkering intill havet med Reggio di Calabria på andra sidan sundet. Skön paus i sol och värme, ca 20 grader!

Vidare mot Giardini Naxos vilket ledde oss till kusten strax under Taormina, där vi stannat en vecka för ca 15 år sedan. Det var lite nostalgiskt att fara förbi vårt hotell och Isola Bella nedanför hotellet. Nu är vi sedan några timmar på ställplatsen i Giordini Naxos, tillsammans med husbilar från bl. a. England, Tyskland och Nederländerna. Det är en plats där man stannar länge. 

Ikväll skall vi ännu fira Finlands självständighet.

Vi firar Finlands självständighet