Sirolo (Ancona) – Pettacciato – Peschici

(av Martin)

2018-11-30 – 2018-12-01 Sirolo (Ancona) – Pettacciato – Peschici

Ställplatsen under palmer i Pettacciato

Efter normala morgongöromål och frukost tog vi en promenad med hundarna in till Sirolo där vi också intog vårt förmiddagskaffe; normala portionen är en Cappuccino åt Angi och en Espresso Doppio åt mig, och gick sedan ner till vår ”camping” och åkte iväg efter att ha tömt WC-kassetten och fyllt på vatten. Vi hade tänkt oss en ganska god distans söderut; egentligen mot sydost; Italien lutar mera än man skulle tro och sträcker sig i nordväst-sydostlig riktning. Titta på kartan. Du blir förvånad. (Samma sak gäller förresten Japan även om väderstrecken blir nordost-sydväst men det hör inte till vår just nu pågående resa). Vi tog alltså motorvägen, men den visade sig inte alls speciellt snabb. Det ena vägbygget efter det andra med en enda körfil av tre öppen resulterade i ett ständigt köande. När vi kört ca 150 km gav vi upp och insåg att vi inte alls skulle komma under ljusan dag till det mål vi hade bestämt oss för. Vi tog av mot kustvägen Strada Statale 16 och siktade in oss på staden Vasco och en kommunal parkering i centrum. När vi väl kom dit i eftermiddagsrusningen visade det sig att den parkeringen inte var vår grej om man säger så. Det var en stor och rätt kraftigt sluttande parkering mitt i ett shoppingkvarter.  Efter en konsultation med appen Campercontact beslöt vi oss för att åka vidare till en liten kuststad, Pettacciato och en ställplats vid stranden.  Stället vi kom till har sett sina bästa dagar men vi hittade en bra ruta under en palm där vi inte kastade ankar men dock drog på handbromsen.

Det är frapperande hur mycket man kastar skräp och hur litet man städar i den här delen av Italien. Det verkar som det skulle bli skräpigare ju längre söderut man kommer. Och inga roskisar.

Naturstig i Pettacciato

Nästa morgon, dvs i dag, vaknade vi till en halvsolig (Obs! Inte halvmulen) dag. Morgontemperaturen var ca 8 C men den steg snabbt till ca 15 C. Efter frukost tog vi en promenad med hundarna längs en entimmes naturstig som var riktigt fin (förutom allt skräpet). En omväxlande promenad med höga vassliknande växter, eukalyptusträd, djupa pinjeskogar mm. Fascinerande att promenera i en skog där alla växter är nya för oss.

Efter morgonkaffe ombord åkte vi vidare till italienska stövelsporren där vi på förhand hade utsett en ”camping” i staden Peschici som ligger på sporrens nordligaste kust.

Vi är nu i Puglia (sv. Apulien); en trakt som jag fantiserat mycket om inte minst pga. alla goda viner som produceras i området; bl.a. av den uråldriga Aglianicodruvan som grekerna hämtade med sig när dom kom till Apulien via Sicilien ca 500 f.Kr.

Kustvägen hit från Pettacciato är vacker och omväxlande. På stora slätter mil efter mil odlas det grönsaker tydligen året runt. På vissa håll skördade man morötter medan man på en del åkrar sådde och på andra spirade grödan. På en del åkrar såg vi frodiga odlingar med bl.a. fänkål, sallat och kål. Ibland ringlade vägen längs serpentiner både upp och ner. Slutligen befann vi oss tillbaka vid havsytans nivå.

Peschici

Det är helt tydligt att vi nu kommit till de fattigare delarna av Italien. Det ser man på bebyggelsen och kanske framför allt på vägarnas dåliga skick. De trakter vi körde igenom är rätt glest bebyggda.

"Höghus" i Peschici

Vi tog oss snabbt fram till Peschici; en stad byggd på ett berg, nästan som San Marino fastän vid kusten. På låglandet hittade vi vår ”camping” som drivs av en privat familj. Vi är enda gästerna här. Sonen i huset talar en begriplig engelska och mamman en ännu begripligare tyska. Vi blev mycket vänligt bemötta.

Efter en snabblunch ombord begav vi oss upp till staden på hundpromenad. En fascinerande stad med hus som biter sig fast i bergväggen vid branta stup. Vi hittade trappor upp som visserligen var väldigt branta men som förkortade vägen. Vi letade upp ett postkontor där vi postade några kort och tog oss sedan till en piazza på en Cappucino + Espresso Doppio. På gatan utanför caféet hade ägare stängt av gatan för att hans söner, 5 och 8, skulle få spela fotboll utan att störas av trafiken. Praktiskt och bra. Pappan kunde jobba och samtidigt hålla ett öga på pojkarna. Vi blev väldigt trevligt bemötta av alla vi träffade och alla ville prata med oss och med hundarna. En mycket fin atmosfär.

Vi är nu tillbaka i Herman och skall så småningom klättra upp till staden igen på en bit mat. Den här gången utan hundar.

Bougainvillea i Peschici