I etruskernas land

(av Angi)

Vi har en bok med oss skriven av en finsk äventyrerska, Kaarina Silmunen. Boken heter ”Etruskien mailla” (I etruskernas land). Etruskerna befolkade västra och mellersta Italien främst landskapen Lazio och Toscana mellan 1000 och 100 före vår tideräkning. Varifrån de kom är historikerna osäkra på. De hade en högtstående kultur och hämtade bl.a. kunskapen om järnhantering till Italien. Man har gjort många fynd av deras hantverk, bl.a. mycket bearbetade guldsmycken, samt av deras byggnader. Vi fann ett område som är beskrivet i boken och som ligger bara ca 50 km från vår nattplats. Dit åkte vi idag.

3000 år gammal etruskisk väg

Klättring neråt

Kaarina Silmunen och hennes man har under ett flertal vintrar i olika långa repriser utforskat etruskernas lämningar och rest med husbil. Vi hittade lätt den parkering som Silmunen rekommenderade i boken och gav oss iväg därifrån. För att komma till området vi sökte gick vi först genom oliv – och hasselodlingar och kom sedan ganska snart till en gammal etruskisk väg där vagnshjulen hade gjort djupa spår i den relativt mjuka berggrunden, vulkanisk tuff. Vi gick längs den gamla vägen som är kantad av ca ½ kvadratmeter stora stående stenskivor. Längre fram gick vägen in i ett pass med lodräta väggar. Enligt Silmunens kartskiss var det gamla stenbrott, på italienska cava.

Det vi egentligen sökte var en etruskisk pyramid och en grottbostad. I hela området fanns inte en enda skylt eller någon som helst hänvisning till att här fanns etruskiska lämningar. Vi fick ty oss till mobilens Google-maps och den karta som fanns i boken. Ingendera av dessa kartor hade höjdangivelser. Vi hittade en stig som gick åt rätt håll och emot oss kom ett sällskap på kanske 15 ungdomar så då visste vi att vi hittat rätt stig. Det bar plötsligt brant neråt, faktiskt så brant att man fick stöda med händerna på klipporna och ta stöd av stammar för att inte ramla. Vi hade dessutom hundarna med och de skuttade ju ner hur lätt som helst men gjorde det inte lättare för oss eftersom vi höll dem kopplade. Att stigen var gammal kunde man se på slitaget på klipporna.

Ingång

Grotthus

Efter ett tag kom vi till ett grotthus, ett rum med en rektangulär öppning för ingång och ett kvadratiskt fönster. I rummet som var rektangulärt det också fanns en uthuggen stenbänk längs ena långsidan och en urgröpning vid ena kortsidan, eventuellt för vatten. Intill grotthuset fanns naturliga grottor. Allt detta på en otillgänglig bergsvägg. Pyramiden skulle finnas längre fram men vi hittade ingen fortsättning på stigen innan vi såg en man komma klättrande en bit under oss. Vi gick emot honom och frågade om det var stigen till pyramiden. Jag hade Silmunens bok i handen och visade på hennes karta och Martin förklarade att boken var skriven av en finländare. Han blev intresserad och tittade i boken och såg namnet Salvatore, det var han! Han hade guidat Silmunen under hennes besök till pyramiden år 2008! Att världen kan vara liten. Han är arkeolog och har utforskat just dessa områden.

Nåväl, efter lite prat gick han uppåt och vi fortsatte den inte alldeles enkla nedstigningen och kom fram till pyramiden, ett stort stenblock i vilket man huggit ut trappsteg och offerplattformer, t.o.m. rännor för att blodet skulle rinna ner från offerplatserna. Det var värt nedklättringen, alldeles otroligt vad man har kunnat åstadkomma. Jag låter Martins bilder berätta.

Sedan en mycket enklare klättring uppåt, det är alltid enklare att kliva uppåt än neråt längs oländiga stigar. Visst blir man lite andfådd men man är säkrare på foten. Det var inte lika svårt att hitta tillbaka till Herman och väl där smakade det gott med en öl och ett par mackor.

Vi beslöt att åka tillbaka till parkeringen vid Cascate delle Marmore. Efter en liten paus tog vi oss en kopp kaffe på trattorian i närheten. Där såg vi att man hade öppnat dammarna till vattenfallet, vi kunde från cafét se den översta delen av fallet. Efter kaffet begav vi oss ditåt för att se hela fallet men möttes av en bom och en man som frågade efter biglietta. Det hade vi ju inte och han kunde inte heller sälja biljetter, försäljningen fanns invid vår parkering ca 300 m därifrån. Italiensk planering! Det blev inget närmare besök för oss, priset skulle ha varit 10 € per person. Och vi såg ju översta delen av fallet….