I etruskernas land, del 2

(av Martin)

Vi ville fortsätta våra utforskningar av spåren efter etruskerna från tiden kring början av järnåldern i trakten av Terni och stannade därför en natt till på den stora parkeringen vid Cascate delle Marmore. Efter morgongöromålen och en kort hundpromenad åkte vi in till Terni för att handla. Färden gick sedan vidare till Corviano. Vi följde fortfarande Kaarina Silmunens utmärkta bok.

I det här skedet bör det kanske nämnas att etruskernas tid varade i nästan tusen år, från c 1000 till c 100 f.Kr. Ungefär 200 f.Kr. övergick etruskernas tid småningom i romarnas tid, dvs. romarna tog herraväldet och etruskernas kultur övergick i den romerska kulturen utan någon skarp skiljelinje. Det som vi upplever som speciellt intressant är den tidigaste perioden, järnåldern, med de tidiga bosättningarna. Under de senaste perioderna, den klassiska perioden 450–250 f. Kr och den hellenistiska eller romerska perioden anlade man ett stort antal städer uppe på höga höjder i främst Lazio och Toscana. Den berömdaste etruskiska staden är nuvarande Tarquinia som vi åkte förbi i dag utan att stanna. Den senare delen av kulturen har vi inte ännu hunnit bekanta oss med. Städerna är helt otillgängliga med husbil. Vill man ta sig in i dem får man välja andra transportmedel.

En vacker stig längs ravinen

Nåväl. Vi hittade en användbar parkering i Corviano där stigen mot de gamla etruskiska bosättningarna börjar. Den här gången var stigen lättare att ta sig fram på och också lätt att hitta och ringlade väldigt vackert längs kanten av en mycket djup ravin. På vägen träffade vi på ruinerna av en medeltida kyrka.

Ruiner av en medeltida kyrka

Sarkofag

Väl framme kom vi till ett område med ett stort antal grottbostäder. Nedanför var ett stup som måtte ha varit ett par hundra meter djupt. Jag tror inte att platsen var vald enbart för den strålande utsikten. Trots att etruskerna var ett fredsälskande folk hade man nog försvaret i åtanke också.

Lyckligtvis är hålet täckt med ris...

... så att man inte ramlar ner i grottan under

Det gick att komma in i många av grottbostäderna och se hur man hade haft det. Det var inte illa. Ofta hade man flera rum och från varje bostad hade man en strålande utsikt. En del av ”möblemanget” var inhugget i berget.

Vi vet att man var odlare och jordbrukare. Vägen till jobbet i dalen nedanför var rätt besvärlig.

På vägen hem hittade vi en stor försvarsanläggning från medeltiden alldeles i närheten av grottbostäderna. Området vi besökte har således varit befolkat och bebyggt i c 2500 år. 

Hittar du borgen? Vi höll på att missa den.

Också i dag träffade vi på en mycket kunnig amatörarkeolog som till yrket egentligen var lärare i fysisk fostran. En mycket trevlig man i 45-års åldern. Också han var imponerad av ett par finnar som sökt sig till etruskernas boningar.

Väl återkomna till Herman tog vi en lunchpaus och fortsatte sedan västerut mot kusten. Målet var en campingplats, Porto Ercole på en liten ö. När vi kom fram visade det sig att den var stängd. Ordet Chiuso (stängd) har vi råkat på rätt ofta. Enligt all information vi hade borde den vara öppen året runt men så var inte fallet. I dag hade man tydligen ingen lust att hålla öppet. Vi åkte i stället inåt fastlandet till en fin parkering vid stranden bakom COOP i Orbetello, som är en intressant liten stad på en smal udde. Där är vi nu.